Bjorkegren - Vilans Vänner Kristianstad

Jag får nog också skriva till något, om vad jag tror om skeenden i min familj före min ankomst till denna världen. Som sagt, detta är för mitt eget nöjes skull. Men helt klart, skulle någon måhända läsa detta och kanske finna några små korn av intresse, skulle det glädja mig. Om nu denna form av sinnesyttring existerar, på den plats jag då eventuellt kan befinna mig.

Jag är född den femte oktober 1919 i Norra Åsums församling, Kristianstads län. Yngst av fem syskon. Min mor, Sigrid Augusta f.Svensson 1879, kom från Småland. Hon var dotter till August Svensson, maskinist vid Växjö Varmbadhus. Min mormors förnamn var Augusta Charlotta.

Jag lärde känna Morfar när jag var i 14-årsåldern. Mamma hade då tagit hem honom att bo hos oss emedan han var lite krasslig och behövde omvårdnad. Han var en fåordig, mycket snäll gammal herre, som jag tyckte mycket bra om. Tyvärr blev vistelsen hos oss inte så långvarig och anledningen till detta var trångboddhet. Vi bodde då i en trerumslägenhet. Morfar disponerade ett rum, mamma och jag ett, och mina bröder Gösta och Ernst fick dela på det tredje, vilket de inte alls var nöjda med. Familjeförsörjare som de var knorrade dom över arrangemanget så mamma, mycket ledsen, nödgades sända morfar tillbaka till sin hemstad, där han inte hade några anförvanter. Jag tror han kom till ett ålderdomshem där han avled ett par år senare.

Hon var inte någon kärleksfull mor på så sätt att hon slösade några ömhetsbetygelser på oss barn, men hon hade något inom sig som gjorde att hon osjälviskt uppoffrade sig för sin familj, såg till att hennes barn fostrades i Herrans tukt och förmaning och att inget av livets nödtorft saknades dem. Mamma blev 101 år, jag har inte förrän i mogen ålder insett vilket hårt och slitsamt liv hon måste ha fört. Heder åt hennes minne.

Min far var Hugo Axner Björkegren f. 1877 i Kristianstad. Han var son till Styckjunkare Johannes Björkegren f. 1848 och dennes maka Maria f. 1856. Han var till sin karaktär helt olik min mor. Utåtriktad, levnadsglad, trivdes i goda vänners sällskap, sade inte nej till ett glas utan att missbruka. Min mamma brukade säga "det syns när pappa fått i sig något starkt, då faller alltid en hårlock ner i pannan".

Hur kunde dessa två, så olika människor, som skulle bli min mamma och pappa träffas? Hon i Karlskrona och han i Kristianstad, avstånd var mycket större på den tiden, jag tror inte att det fanns järnväg mellan städerna. Men de möttes i alla fall, det blev förlovning och giftermål. Bröllopsresan ställdes gissningsvis till Köpenhamn och mamma säger att vid hemkomsten till Kristianstad central "där var många människor samlade till välkomst, och sångföreningen (där pappa var medlem) sjöng hyllningssånger".

I hemmet Västra Storgatan föddes de följande åren min äldsta syster Elsa 1906, Sonja 1908 och min äldste bror Gösta 1912 samt Ernst 1914. Elsa var, enligt mamma, farmor Marias älsklingsbarnbarn. Maria blev i ganska unga år drabbad av barnförlamning och fick tillbringa resten av sitt liv i rullstol. Men trots att Elsa väl bara var tre, fyra år skulle hon alltid vara med och "skjuta på" när farmor skulle ut och "promenera".

Alltnog, pappa tog familjen med sig och flyttade till Karpalund, en liten ort, en halvmil utanför Kristianstad. Här skulle han starta hönseri! En tokig idé kan man tycka, särskilt av en man, som mest satt vid skrivbordet. Han skulle också experimentera för att konstruera en äggkläckningsapparat. Än mer befängt alldenstund elektricitet saknades på platsen. Jag tror pappa var en orolig ande, som hade svårt att finna sig i ett stillasittande liv, därav detta prov på något helt nytt.

Ingenting har sagts om hur det lyckades med hönseriet och äggkläckningen, men man stannade i alla fall ett antal år i Karpalund. Man bosatte sig hos Anders Nilssons. Farbror Anders var lantbrukare, med ett medelstort lantbruk med hästar, kor och grisar. Jag var ofta på besök där i 8-9 årsåldern. Jag minns särskilt farbror Anders, han hade "snälla ögon" och för att han alltid skrattade och var glad. Det fanns en varm vänskap mellan familjerna, en vänskap som bestod i många år. Tre döttrar hade Anders Nilsson: Rut, Agnes och Britta. Rut och Agnes var djupt religiösa, medlemmar i pingstförsamlingen. Jag var en gång med dem på ett tältmöte, kan fortfarande erinra mig den skumma belysningen, sjungandet, ropandet och orerandet. I hemmet spelade Rut ofta gitarr och sjöng, Agnes spelade piano, jag tror hon fick lektioner av pappa. De hade en flygel i "finrummet".

Britta, den yngsta systern, var av ett helt annat kynne. En glad och skojfrisk flicka, guldgult hår med långa flätor på ryggen som var frestande för en liten pojke att dra i. Hon var väl en 7-8 år äldre än jag men tog sig alltid an mig när jag var på besök. Jag fick rida på häst och fick hålla i tyglarna när vi åkte ut med vagn, jag lärde mig att smacka när hästen skulle gå och ptroa när den skulle stå. Hon hade god hand med djuren på gården och var kanske som den son farbror Anders hade hoppats på.

Mamma har sedermera tagit händelsen denna natt som intäkt för nyttan av att tro på en Högre Makt, och för all del, det kan vara intressant att tänka att en bön, framsagd för 75 år sedan är anledning till att jag sitter här just nu!

Mamma var nog inte heller sysslolös under åren i Karpalund. Hon avskydde förresten att vara overksam och att inte ha något "för händer". De var ju tillsammans en storfamilj, många barn och vuxna. Dessutom hade ytterligare en telning utökat barnskaran, min bror Ernst föddes här 1914.

Jag har bara fina minnen av familjen Anders Nilsson. De var verkligt goda, snälla och hjälpsamma människor. Många år senare, jag tror jag var 17 år, cyklade jag med en kamrat till Karpalund. Man hade annonserat efter sommararbetskraft. Det gällde att preparera grönsaker av något slag för konservering. Vi höll till i sockerfabriken som under sommaren stod stilla.

Det luktade förskräckligt illa i den stora hallen, arbetet var tråkigt och dåligt betalt, så vi stannade bara en dag där. Under frukostrasten gick jag ut för att hitta den kära Anders Nilsson-gården. Men jag fann den inte! Jag hade alldeles förlorat orienteringen, det hade väl förmodligen också byggts en hel del i trakten under 10 år. Systrarna Rut och Agnes hade flyttat till Kristianstad och besökte oss ofta. Jag kom aldrig på att fråga dem om Britta, hon hade kanske gift sig och övertagit gården.

Här föddes äntligen huvudpersonen i denna berättelse, Jag, i oktober 1919. Förutom två speciella händelser har jag naturligtvis inga hågkomster under de fyra, fem åren vi bodde här. Jag tror, att om man senare i livet skall minnas något från sin tre-, fyraårsålder, måste detta minne vara förknippat med antingen något lustbetonat eller något som upplevs som farligt.

Den andra händelsen är från samma tid. Då står jag plötsligt, eller möjligen sitter, på mammas arm ute på gården. Det är svart natt, det finns andra människor också och alla stirrar upp på den stora dånande eldslåga som står rakt upp från en skorsten. Soteldar var nog inte så ovanliga på den tiden. Två helt banala episoder, men de är så inpräntade i mitt medvetande att jag kan se dem framför mig när jag vill. Annars var det inte så mycket mer hågkomst från Odal, jo vi hade en hund som hette Jazz och som blev överkörd av en hästvagn och ömkligen döder.

Det var ju högst intressant. Nog kände jag till tomtenissar, men dom förekom ju bara om julen, i granen och sagoböckerna. Men nu var det alltså så, att dom fanns hela tiden! Jag kommer mycket väl ihåg detta och jag kommer också ihåg, att jag vid ett senare tillfälle stod uppkliven på en stol vid strömbrytaren. Jag vred på ljuset och sedan försökte jag, så fort mina fingrar förmådde vrida tillbaka knappen för att hindra tomtenissarna att lämna lampan. Jag tror inte att jag lyckades någon gång.

Det är ingen tvekan om att pappa var den absoluta medelpunkten i vår familj. Han kom att få stor betydelse för mig, de få år vi fick tillsammans innan han, alldeles för tidigt, gick bort. Vissa av mina hågkomster är mycket levande för mig, men jag kan också relatera mycket av vad mamma senare har berättat. Jag minns honom som en mycket storvuxen man, men det kan ju kanske bero på att jag själv var liten. Han hade brunt hår och var slätrakad, alltid korrekt klädd i kostym med väst och klockkedja på magen. Mamma, som den plikttrogna hustru hon var, hade fullt sjå med att pressa hans byxor, stryka och stärka hans skjortor och kragar och borsta hans skor.

Var han alltså en mansgris? Nej, förvisso icke, det var bara så på den tiden, när mannen var ensam familjeförsörjare. Hustrun hade att sköta om både honom, barnen och hushållet och övrigt, vilket kunde vara nog så slitsamt. Men så skulle det vara och ingen ifrågasatte denna tingens ordning.

Pappa var en god familjefar, alltid glad och pratsam och påhittig. Han kunde så mycket om allting och berättade gärna. Han tyckte om att ha folk omkring sig, kunde berätta roliga historier och var, enligt mamma, en bra middagstalare. Vi hade ofta gäster hemma hos oss. Ibland kom systrarna Rut och Agnes Nilsson, bekanta från Karpalundstiden. Rut spelade gitarr och Agnes piano men det var religiös musik som pappa helst höll sig undan från, men mamma sjöng gärna med i sångerna. En annan gäst var mammas goda vän, änkefru Alma Lundgren. Om henne och hennes märkliga fobi måste jag också få berätta. Det var så att. när hon satt vid bordet, fick man aldrig låta en sked eller ett bestick peka mot henne. Det kunde räcka med att örat på en såskopp var riktat mot henne så kunde hon känna sig tvungen att lämna bordet. Hon fick hjärtklappning och kunde till och med bli illamående. Underligt!

Pappa var mycket traditionsbunden och det märktes väl mest vid jultiden. Julen var hans stora högtid och han förstod att, för oss barn, göra tiden före julafton outhärdlig, med ständigt stegrad förväntan. Allting skulle göras i bestämd ordning enligt tradition. Pappa var också upptagen på kvällarna denna tid. Han var nu dirigent för Kristianstads Sångkör och det pågick repetitioner för julkonserter. Pappa var medlem i någon orden som bl.a. skulle samla pengar och förnödenheter till fattiga barn. Jag fick ibland följa med honom till någon repetition som hölls på Södra Folkskolan. Det var en helt annan pappa jag fick se där än jag var van vid. Han röt och domderade och slog med pekpinnen på katedern, förmodligen för att stämmorna inte lät som de skulle.

Klockan ett ringde pappa i julklockan och då var det julafton. Hela familjen samlades runt pianot och pappa, mamma och vi andra sjöng julsånger. Klockan två skulle farfar komma, det var också tradition, sedan skulle vi vara hos farfar på juldagen. Farfar kom alltid punktligt och med honom Hildegard, hans hushållerska och trotjänarinna sedan många år. Och vad som kan synas märkligt för nutida människor är att denna dag, julafton, mig veterligt i alla fall, var den enda som Hildegard satt med vid bordet, när vi skulle äta. Det fanns en klasskillnad, husbondfolk och tjänstefolk. Jag var under senare år många gånger på besök hos farfar och det förekom aldrig att Hildegard satt med när vi åt. Farfar satt vid ena bordsändan och jag vid den andra, Hildegard stod vid sidan och serverade. Det var bara så det skulle vara. Tilltalsord var viktiga denna tid, mamma och farfar sa inte du till varandra, det var "Sigrid" och "svärfar", mamma och Hildegard var förnamn med varandra, vi barn fick aldrig säga du till våra föräldrar, farfar och pappa sa du till Hildegard men hon måste säga herr Hugo till pappa! Titelsjuka och klasskillnad bestod, trots Per Albin, Ivar Lo Johansson och andra långt in på 40-talet och inte förrän du-reformen på 60-talet, försvann de väl helt. Men nog tycker jag att "tant" och "farbror" sagda till rätt person i rätt ögonblick är vackra ord.

Efter lutfisken och gröten var det så äntligen dags för julklapparna. Antalet paket var väl inte så stort, men det hela tog ändå lång tid, ty varje paket skulle omsorgsfullt öppnas och innehållet skulle visas och beundras av alla innan nästa klapp kom fram. Tålamodsprövande för en liten pojke, pappa förstod att hålla spänningen på topp genom att ta fram de mjuka först. Olika slags spel och böcker var mycket vanliga julklappar, tennsoldater och mekano stod också på önskelistan.

Jag fick en gång en julklapp som jag uppskattade mycket. Det var ett "tryckeri", en låda som innehöll en massa bokstavstyper av gummi, en sorts hållare som man kunde placera bokstäverna i och en färgdyna. Jag beslöt genast att bli författare och göra en egen bok som skulle handla om vilda indianer. Men det var ett mödosamt arbete, jag fick snart ge upp, det tog väl en halv timme att forma en mening. Men jag hade ändå mycket nöje av denna leksak som också var pedagogisk.

Pappa kunde också trolla, han var faktiskt riktigt skicklig. Man kunde t.ex. få ta ett kort ur en kortlek, sedan själv lägga in det i leken varpå han blandade och sedan häpnadsväckande nog plockade fram det, och alltid det rätta. Eller han kastade upp ett mynt i luften, fångade det med handen men visade strax att det inte fanns där, och inte heller i rockärmen fanns det något mynt. Så kunde han gå fram till någon av oss och plocka fram slanten ur örat eller någons ficka.

Jag minns en gång när vi satt och gjorde just ingenting när pappa plötsligt sa "Hör du Hajeman, (det var bara pappa som kallade mig så) är det du som har tagit min ficknäsduk?" Jag var ju helt oskyldig och oförstående men jag såg att näsduken som brukade sitta i bröstfickan på pappas kavaj var borta. "Det ska vi allt se" sa pappa, och så gick han fram till mig, tomhänt såg jag, stack handen ner i min nacke och jag kände faktiskt hur näsduken drogs upp från min rygg. Så skakade han den framför mig och sa, arg i rösten: "Se nu hur skrynklig den har blivit, nu måste mamma stryka den åt mig". Men jag såg ju på glimten i hans ögon att allt bara var på skoj. Åtminstone tror jag att det var så det gick till! Men den roligaste trollerikonsten, som jag tyckte, och som jag ofta tjatade om, var tricket med slanten som pappa tryckte genom bordet. Han lade en tvåöring ett stycke in på matbordsskivan. Så la han högra handen över myntet, i vänstra handen höll han ett dricksglas under bordet. Så började han vrida och trycka mot slanten, stånkade, man riktigt såg hur ansträngande det var. Så helt plötsligt klingade det till i glaset, pappa tog bort handen, där var ingen tvåöring! Men i glaset fanns den, högst obegripligt för mig, jag vet att jag alltid mycket noga synade bordsskivan, om det ändå fanns något hål där, men icke! Det fanns väl de bland de äldre som förstod hur tricken gick till men valde att vara tysta, ty pappa tyckte inte om att bli avslöjad. Han var en god underhållare, pappa, kanske mest då vi hade gäster. Han var också en god historieberättare och även röstimitatör har mamma talat om för mig.

Toddy var en omtyckt sällskapsdryck denna tid. Det var helt enkelt konjak till lagom mängd i ett högt glas varpå man hällde hett vatten samt en eller två sockerbitar. Det kunde hända att pappa tog mig i sitt knä, doppade en sockerbit i sitt glas och stoppade den i min mun medan han viskade i mitt öra "Tala inte om det för mamma, Hajeman". Jag tror att de här åren i MånsOlsska var de lyckligaste för vår familj.

Varma sommarkvällar, pappa satt och spelade och jag hängde i fönsterkarmen. Då kunde det hända att folk som promenerade på gatan ropade upp för att önska något särskilt musikstycke. Pappa var inte särskilt förtjust i "slagdängor" men han kunde några, t.ex. "Du Gamle Måne" eller "Jag vill ha en tös med långa flätor" eller "Ensam i villande skog". Det applåderades tacksamt och jag var mycket stolt över att vara förmedlare mellan "publik" och pianist.

Jag hade också mitt favoritstycke. Jag vet inte om det hette så, men vi kallade det i alla fall "Fågelkvitter". När pappa spelade det talade han om vilka fåglar han försökte härma, näktergal, koltrast etc. Var löjtnant Marin med, hjälpte han till med sin flöjt.

Medan vi gick berättade han och jag hörde allvarligt på, men jag är rädd att vad han sa gick in genom ena örat och ut genom det andra, jag var mest uppfylld av glädje av att gå så här, ensam med min pappa, som talade till mig som till en vuxen. Som 9-10-åring är man kanske inte mogen att ta till sig viktiga kunskaper, vilket man kan beklaga då man blivit äldre.

Efter ett par timmars vandring i en halvcirkel var vi så tillbaka till utgångspunkten och tid för skaffning. Jag rullade ut filten och dukade fram vad mamma försett oss med. En stekt sill, eller strömming som det heter här uppe, i ena handen och en kokt potatis, som man doppade i salt, i den andra och en skiva grovt bröd, det smakade härligt gott så här ute i det fria. Och så drack vi svagdricka till. Efter måltiden var det vanligt att pappa tände sin pipa och sträckte ut sig på filten medan jag strövade omkring lite för mig själv. Fanns tid gjorde vi kanske en rundvandring till innan det var tid att vända hemåt till mamma och middagen.

Sedan hade pappa mycket arbete med att ta hand om resultatet av exkursionen. Jag kunde se honom sitta vid sitt arbetsbord med pincett och förstoringsglas och arrangera sina fynd på det vita prepareringsarket, lägga in mellan gråpapper och in i växtpressen. Han hade en mycket stor herbariesamling, pappa , med de olika arken inlagda mellan tjocka, klädda pappskivor, sammanbundna på lång- och kortsidorna med svarta ripsband och på utsidan försedda med innehållsförteckning. Pappa var mycket för att det skulle vara ordning och reda med vad han sysslade med, inte bara till ändamålet utan också till utseendet. Jag kommer mycket väl ihåg hans egna tillverkade små etiketter på vilka han sirligt, med tusch skrev t.ex. växtnamn, både på svenska och latin, anteckningar om fyndplats o.s.v. Mycket vackert och dekorativt. Pappa försökte ofta tala om för mig hur fina och vackra saker och ting kunde vara, t.ex. ett frimärke, vackert både som enskilt exemplar och tillsammans med andra i en passande utformning. Tyvärr måste jag erkänna att jag har slarvat bort mycket av vad han försökte pränta i mig.

Någon gång åkte vi också till någon skog där jag kunde få hedersuppdraget att klättra i något träd för att undersöka något misstänkt boställe. Tandläkare Tuvesson ägde bil och efter väl utfört plundringsarbete åkte vi hem till hans bostad vid Norra Tivoligatan där han också hade sin mottagning. Man kom direkt in i väntrummet, fortsatte genom mottagningen, sedan ytterligare ett litet rum för att hamna i ett stort fönsterlöst rum med flera ljusstarka lampor i taket. Det fanns glasmontrar runt om väggarna och på golvet , uppstoppade fåglar stod på hyllor och hängde i trådar från taket. Det luktade ganska illa i rummet kommer jag ihåg, men jag tror nog att det var en imponerande samling av fågelägg som fanns i montrarna. Han visade mig en gång sitt största ägg, struts, tror jag, och det minsta, kolibri, som var mindre än en hasselnöt. Sen var det vanligt att tandläkare Tuvesson och pappa satte sig ned och drack grogg medan jag fick saft eller lemonad varefter hemfärd företogs. Någon relation till promillehalt och köra bil existerade knappast på denna tid! Men det gick i alla fall alltid bra.

Pappa var också svampexpert tror jag. Jag vet i alla fall minst en gång att han hade en svamputställning på Sommarlust, som annars var stadens danspalats. Jag erinrar mig mycket väl hur han satt hemma och textade namn på svampar på bitar av kartong. Svart text för ätliga och röd för giftiga svampar.

Det år då jag, på hösten skulle fylla elva år, blev också en förändringens tid för familjen genom att pappa blev arbetslös. Riktigt hur han förlorade sitt arbete vid Vibyfabriken vet jag inte, men jag skulle tro att orsaken var den stora depression som drabbade också Sverige denna tid i början av trettiotalet. Jag har hört berättas om det elände som många människor fick uppleva när familje-försörjaren ställdes på bar backe. Något socialt skyddsnät som i våra dagar fanns ju inte. Det enda man kunde hoppas på för att kunna överleva var privat välgörenhet eller det värsta av allt, fattigvården, som för de flesta upplevdes, tror jag, som något oerhört förnedrande.

Trots att vi disponerade hela övervåningen blev det ändå ganska trångt i vår nya tillvaro. Pappa skulle ju förstås ha sitt eget arbetsrum, ingen ifrågasatte detta, sedan fick vi andra inrätta oss i resten av utrymmet. Mamma och jag hade det ändå ganska stora köket som sovplats medan bröderna disponerade mellanrummet. Det fanns också en stor hall där vi kunde placera någon eventuell övernattningsgäst, men sådana skulle det bli ganska tunnsått med i framtiden.

Jag tror att hr Friberg var av den kategorin, för det visade sig snart att han var en synnerlig snäll och beskedlig människa, hjälpsam och trevlig på alla sätt. Mamma och fru Friberg kom snart mycket bra överens, vilket märktes bl. a. på att när jag kom hem från skolan var mamma inte hemma. Hon satt nere hos fru Friberg och drack kaffe. Eller tvärt om så att säga. Och fraterniseringsförbudet gentemot de två flickorna upphävdes naturligtvis automatiskt.

För mig blev det nya bostället anledning till mycket extra slit. Jag fick nämligen i huvudsak uppdraget att förse kakelugnar, kaminer och inte minst köksspisen med nödvändigt bränsle. Vedboden, där det förresten kryllade av råttor, låg längst bort på gårdstomten och därifrån var det att släpa på tunga vedkorgar och kokshinkar upp för den branta trätrappan. I övrigt fanns i alla fall, som väl var, vatten och avlopp och till och med en källare under huset för förvaring av kylvaror. Men det var ett dåligt isolerat hus och mycket bränsle gick åt för att hålla värme under vintern. Då och då skickade mamma efter Oskar , en så kallad hjälpkarl som kom för att såga och hugga ved åt oss. Oskar var en jätte till karl och stark som en oxe. Han var lite, som man brukar säga, menlös men en otroligt snäll och hjälpsam människa. Han bodde tillsammans med en syster i ett källarkyffe på andra sidan Långebrogatan. Systern gick också omkring i samhället och hjälpte till med allehanda grovsysslor. Hon var mor till två små barn, en pojke och en flicka som båda var förståndshandikappade. Pojken var ibland med Oskar hemma hos oss, han hade trots att han var åtminstone i fem- sexårsåldern, talsvårigheter. En dag var Oskar borta och jag fick reda på att han satt i fängelse. Det hade nämligen framkommit att Oskar var far till systerns barn, en jätteskandal i samhället. Också systern hamnade väl i fängelset antar jag och de två barnen återsåg vi aldrig. En tragedi, men många, inte minst jag, saknade länge den snälle Oskar.

Nog fick jag snart klart för mig vad det skulle innebära att försöka komma in på läroverket. Jag skulle ju aldrig komma fram dit men pappa hade varit med förr och han satte nu igång med att preparera mig. Han blev extra noga med att förhöra mig på mina läxor.

Helst skulle jag kunna lite mer än vad läxböckerna krävde och var det så , gav berömmet jag fick en härlig känsla av tillfredsställelse. Han envisades också med att jag skulle läsa tyska som var obligatoriskt språk i högre skolor och var bra att kunna, sa pappa. Jag kan än i dag rabbla utdrag av den besvärliga tyska grammatikens artiklar för att inte tala om alla glosor jag skulle lära mig uttala rätt. -Ich bin so müde, ich bin so krank- , "Tänk på s-ljudet, du ska väsa fram det har jag ju sagt" -Sagen Sie meine Herren haben Sie einen Kraftwagen ?-, jag har ju sagt att du ska öppna munnen när du uttalar "A2. Osv, osv. (Ursäkta stavningen, den har jag kanske glömt lite av). Egentligen hade jag inte alls något mot dessa läxförhör och pratstunder med pappa, de gav mig nämligen tillfälle att sitta inne i hans arbetsrum om kvällarna och det var närmast högtidsstunder för mig. Det var annars tabuområde, han måste vara ostörd när han sysslade med sitt skrivarbete, eller för den delen, med sina växter, frimärken och allt annat han sysslade med. När jag tänker på min pappa så här, efter många, många år har jag kommit underfund med att han nog var en ganska egocentrisk person, någon som alltid skulle "strykas medhårs". Han var mycket dominant, det var alltid hans mening som gällde. Skulle någon vilja säga mot honom kunde han bli ganska otrevlig, mamma hade nog inte alltid så lätt med honom. Men jag var mycket fäst vid honom och han var nog den bästa pappa jag kunde tänka mig.

Den här julen 1930 var den första i vår nya bostad. Det skulle också bli den sista som vi hade pappa bland oss. Lite annorlunda mot tidigare jular blev det väl förvisso, men traditionerna hölls vid liv och det pyntades och dekorerades, som vanligt under pappas kommando. Och ingenting saknades vad gällde mat och julgotter. Farfar och Hildegard gästade oss som vanligt och julklappar saknades inte, kanske mest praktiska saker. Men som jag kommer ihåg det så var det lite avslaget, inte så högt i tak så att säga, både bildligt och sakligt.

Inte heller den vår som följde var som vanligt. Pappa var mycket borta från hemmet och inte någon enda gång var vi ute på några utflykter, fast jag tjatade på pappa. Sedan kom det, som väl förändrade hela familjens tillvaro, när pappa gick bort. Det är också från denna tid som mina hågkomster får en allt fastare förankring.

Jag kommer ihåg den eftermiddag i början av maj då mycket skulle förändras. Det var efter skolans slut och jag var med Gänget och sparkade boll. (Om Gänget skall jag berätta senare). Vi höll till på den lilla planen vid sidan om Larssons speceriaffär. En tanke slår mig när jag sitter här och skriver, det skulle ha varit intressant att kunna visa fotografier av de platser och miljöer som jag behandlar i min berättelse, men sådana har jag inte och det skulle bli alldeles för krångligt att ens försöka beskriva dem med ord. I alla fall så fanns det en liten sandplan vid sidan om fru Larssons speceriaffär, lämplig att kicka boll på, i brist på bättre.

Då såg jag pappa komma gående ner mot oss från Långebrogatan. Han gick mycket långsamt, nedåtböjd och med händerna för bröstet. Ingen hatt på huvudet, ingen ytterrock och ingen cykel hade han med sig. Ändå reflekterade jag inte över allt detta ovanliga, upptagen som jag var av bolleken. Men när jag kom hem lite senare kom mamma och mötte mig, sa att jag måste vara mycket tyst för pappa var sjuk och försökte sova. Något senare bad hon mig springa till fru Larsson och be att få köpa en flaska vichyvatten. "Hon har stängt men knacka på bakvägen" sa mamma och så gjorde jag. Men fru Larsson var inte på humör, "Om din pappa vill ha vichyvatten så får han skaffa det när affären är öppen", snäste hon och slängde igen dörren, innan jag fick tid att förklara. I förbigående kan jag väl tala om att fru Larsson ett par veckor senare kom hem till mamma och bad om ursäkt. "Jag visste ju inte" sa hon och det hade hon ju rätt i. Jag tror pappa hade en mycket svår natt med smärta i bröstet. Mamma talade om att han hade satt i sig ett otal med acetylsyrepulver för att försöka lindra plågorna.

På morgonen kom vår husläkare Doktor Sandberg och han såg till att pappa omgående kom till lasarettet . Mamma och jag gick för att hälsa på honom ett par dagar senare. Han var sig väldigt olik, blek, sa inte mycket, var liksom inte närvarande på något sätt. Men när vi reste oss för att gå, sträckte han ut sin hand och tog min och så sa han "Ajö med dig min lille påg". Det lät så konstigt, han hade aldrig kallat mig annat än Hajeman. Jag har ofta undrat om han visste! Två dagar efter vårt besök dog min pappa, den 11 maj 1931, endast 54 år gammal. Då jag kom från skolan den dagen var inte mamma hemma, men Gösta och Ernst var där. Gösta grät när han talade om att pappa var död, det var han som fått budet i telefon hos Sture Nilssons där han arbetade. Det var en olycklig eftermiddag, tre bröder på var sin stol, tysta och nedstämda och åtminstone jag längtade efter att mamma skulle komma hem från lasarettet.

När mamma äntligen kom blev det i alla fall lite fart på oss, hon satte oss att göra upp eld i köksspisen, skala potatis och duka bordet för mat. Själv var hon mycket trött efter att ha gått hela den långa vägen fram och tillbaka från lasarettet. Jag minns så många detaljer från denna dagen, troligen för att den skulle innebära så mycket nytt för mig. Mamma talade om för oss att det hade gått så hastigt när pappa dog. På morgonen hade han velat själv gå upp för att raka och tvätta sig. När sjuksystern hade nekat honom detta hade han blivit arg, kastat benen över sängkanten för att ta sig upp, men ramlat baklänges för att sekunden efter varit död.

Egentligen hade jag väl inte riktigt fattat vad som hänt, det var så mycket som började uppta mina funderingar. t. ex. Vem skulle få pappas fina klocka? Hans cigarrettetui var jag säker på skulle bli mitt för det var ju bara jag som hade samma monogrambokstäver. Och likadant med lacksigillet, men hans fina frimärkssamling då? Så gick tankarna de här dagarna.

Någon vecka efter dödsfallet skulle det bli bisättning. Jag vet inte om något sådant förekommer i våra dagar, jag har i alla fall inte hört talas om det. Det är en ceremoni som innebär att föra den avlidne från t.ex. bostaden eller, i vårt fall, lasarettet till gravkapellet där sedan begravningen sker. Vi samlades hemma hos oss, farfar och Hildegard, prosten Gustav Lundgren, präst i församlingen och illa omtyckt av de flesta. Han blev sedermera min konfirmationspräst och då skall jag tala mer om honom. Axel de La Motte var med samt, tror jag, ett par sångarbröder. Min syster Sonja hade kommit hem från Danmark, men inte Elsa av någon anledning. Denna syster Sonja var förresten så fin för mig att jag inte vågade annat än att buga för henne och tilltala henne med fröken Sonja tills hon nådigt gav mig tillstånd att säga du.

Farfar hade ordnat tre taxibilar som vi for iväg i. Det var skymning, och något som mamma efteråt var mycket rörd över och tyckte var vackert var, att i nästan alla fönster längs Bryggerigatan brann levande ljus, t.o.m. hos fru Larsson. Vi kom fram till lasarettskapellet som låg på baksidan av det stora sjukhuset mot Österlånggatan och kom in i ett stort vitkalkat rum, upplyst av stora levande ljuslågor. En orgel spelade svagt någonstans, och mitt på golvet på pallar stod kistan med pappa. Vi stod, en liten svartklädd skara strax innanför dörren, mamma hade svart flor framför ansiktet och alltsammans gav ett verklighetsfrämmande intryck på en 12-åring.

Sedan kom en vaktmästare, tror jag att det var, och delade ut psalmböcker, prästen gick fram till kistan och så sjöngs en psalm, det var väl mest bara prästen som sjöng. Här måste jag skjuta in ett inpass om denne vår församlingsherde, som ett par år senare skulle leda min konfirmationsundervisning. I första delen av Zakarias Topelius, Fältskärns Berättelser, förekommer en jesuitpräst, Hyromius. Han beskrivs som en ondskefull, intrigant figur, alltid med en skarpslipad dolk vid bältet och ett krucifix om halsen, försett med dolda förgiftade nålar som blottades när han tryckte på en fjäder. En rysansvärd människa med "ett hårt, vaxgult ansikte, stickande blick och med en pipig, gnällig röst. Prosten Lundgren var säkert ingen ondskefull person och ännu säkrare, han hade ingen dolk eller något krucifix på sig. Men när han stod där, bakom kistan och sjöng tyckte jag att han förvandlades till jesuitprästen Hyromius, kanske mest för att han faktiskt hade en pipig röst. Små pojkar kan ha en livlig fantasi ibland!

Efter psalmsången gick farfar fram till kistan, stod länge och tittade, bugade och gick tillbaka varpå mamma gick fram och sedan syskonen i tur och ordning. Så var det jag som skulle gå fram. Jag ville inte, allting var så förskräckligt hemskt, tyckte jag, men mamma tog mig i armen och nästan föste iväg mig, "Du måste gå fram och säga adjö till pappa" viskade hon. Och så gick jag, en tung ensam vandring fram till det där farliga där framme. Vissa hågkomster kan vara rent visuella och jag har en mycket stark bild av denna händelse. Det var en chock för det kunde inte vara min pappa som låg där. Jag hade aldrig sett en död människa och han som låg där liknade inte alls min glada, snälla pappa, det var bara vitt, det enda som bröt var det bruna håret och blomman som mamma lagt på bröstet. Jag är övertygad om att denna händelse blev orsaken till, att jag senare, då jag började förstå hur mycket jag saknade pappa kom att bli övertygad att han inte alls var död. Man hade lurat mig, pappa var bara bortrest och snart skulle han komma in genom vår dörr och allt skulle vara som vanligt. Det var en tvångstanke och jag blev inte av med den på mycket länge.

Nu sjöngs i alla fall ännu en psalm och så var ceremonin över och var och en begav sig till sitt. Begravningen skedde påföljande söndag och av den har jag faktiskt inget minne. Det är möjligt att jag inte var med. Däremot minns jag den natt som följde efter begravningen. Natten mellan söndagen och måndagen bröt ett förskräckligt oväder ut över Kristianstadstrakten. Det blixtrade och knallade oupphörligt från alla håll och de skyfall som vräkte ner var nog så nära vad man kunde uppfatta som tropiska. Mamma hade för vana att aldrig tillåta någon av familjen ligga och dra sig i sängen när åskan gick. Vi måste vara uppe och påklädda. Så den natten satt vi fem runt köksbordet, sorgsna och tysta. Vi bodde ju på övervåningen, så att säga nära taket och dånet från regnet och åskdundret gjorde det för övrigt omöjligt att göra sig hörd. Elströmmen var bruten, men det stearinljus som brann på bordet var egentligen obehövligt, köket var ständigt upplyst av blixtarna. Senare fick vi höra att det hade varit många blixtnedslag och bränder runt om i trakten och i staden. Husen vid Bryggerigatan där vi bodde var den yttersta gränsen av samhället mot det s.k. Fälandet som egentligen var ett träskområde, för övrigt ett eldorado för lek för oss ungdomar. Gatan hade en nivåskillnad på nästan ett par meter mot Långebrogatan så när vi på morgonen tittade ut genom fönstret verkade det som om vi bodde vid en flod. Det var översvämningar på många platser, jag kommer också ihåg, att jag fick leta fram mina gummistövlar för att kunna ta mig till skolan. Det var nog det värsta oväder jag någonsin varit med om.

Jag tror, att jag först flera år senare riktigt förstod den situation som mamma nu befann sig i. Änka i medelåldern, med tre halvvuxna söner att ta hand om . Pappa lämnade inte något ekonomiskt stöd efter sig och något socialt stöd existerade ju inte på den tiden. För övrigt skulle mamma aldrig i livet ha anlitat något sådant. Gösta var visserligen nu etablerad som specerihandelsbiträde och jag tror att Ernst hade börjat en anställning hos glasmästare Hansson, något som skulle leda honom många år senare till egen storföretagare i branschen . Men nu var det väl mest symboliska bidrag bröderna kunde bidraga med. Farfar hade säkert velat hjälpa men mamma ville inte ha någon hjälp från det hållet. Farfar och mamma kom aldrig riktigt överens. Båda var starka oböjliga naturer som inte kunde ge efter för sin övertygelse. Farfar, gammal militär, van att ge order och bli åtlydd, han var egentligen en snäll och givmild man men han måste bli krusad, kanske hade han ett behov av att vara behövlig. Mamma gick inte i den fållan. Hon kunde aldrig förmå sig att be om något, som hon ansåg vara det samma som att tigga. Jag hörde henne ofta säga "jag kan stå ut med vilket slit som helst, bara jag slipper be svärfar om hjälp. Ändå blev det situationer ibland under följande år då hon blev tvungen att vandra Canossavägen till farfar. Jag vet hur hon våndades inför detta. Och det värsta, för mamma var att hon inte fick betala tillbaka för den hjälp hon fått. "Sigrid skall svälja sin stolthet, är man fattig så får man göra det, tack ska hon ha men behåll pengarna, hon tör behöva dem" . Och så fick mamma niga och tacka svärfar fast det satt långt nere. Ändå vet jag att mamma, då farfar låg på sitt yttersta, satt och vakade över honom och höll hans hand då han dog. Jag skall berätta mer om farfar senare för att förklara hur han verkligen var. Åtminstone hur pojken uppfattade honom.

En sak skulle man kanske vilja klandra mamma för, denna tid. Hon hade alldeles för bråttom att göra sig av med pappas ägodelar. Jag har all förståelse med den ekonomiska situationen, men en sak är jag alldeles säker på, mamma var ingen kvinna med sinne för affärer. Därför är jag säker på att mycket slumpades bort för struntsummor. Hon hade nog inte heller någon hjälp vid dessa transaktioner, som bekant försvinner de goda vännerna med de goda tiderna! Hans stora frimärkssamling var säkert mycket värdefull. jag minns de stora, antagligen specialgjorda albumen som man aldrig fick röra vid, endast under hans överseende titta i. För att inte tala om hans växtsamlingar, som nog fick betraktas som unika. Pianot, alla hans böcker och kläder skingrades och lämnade väl bara kvar ett minne av en pappa.

Pappa dog alldeles för ung. Jag fick vara tillsammans med honom en fem, sex år, men det räckte för att jag i honom skulle få känna honom som en fin pappa, som jag kom att sakna mycket länge.

Nu var det i alla fall slutdiskuterat vad gällde min framtida studiebana. Något läroverk kunde det inte bli tal om! Överlärare Mjörner kom hem till mamma en dag för att övertala henne om att jag skulle få fortsätta att studera. Han ställde i utsikt att jag skulle få stipendier. Men mamma sa nej. "Stipendier räcker bara till terminsavgifter och det är så mycket annat som behövs, läroböcker kostar mycket pengar och fina kläder måste du ha, och det har jag inte råd med" sa hon när hon senare talade om besöket. Och därvid blev det. I själva verket var jag, vid den tidpunkten, ganska nöjd med beslutet, det var ju inte särskilt lockande att använda sommarlovet till att plugga. Men det kom en dag, många år senare, då jag fick anledning att tänka på detta ögonblick.

Året var 1940, det var krig ute i världen och jag var inkallad till min första militärtjänst. Mitt regemente skulle lämna kasernerna för att gå ut i s.k. beredskap och vi "mannar" hade en möjlighet att få en sista ledighet innan vi drog i väg. Så stod jag en dag i givakt inne på kompaniexpeditionen för att få min permissionssedel beviljad. Officeren som satt framför mig vid skrivbordet var fänrik Nils Norrman! Han såg på mig utan ett ord eller en blick av igenkännande, tog papperet jag räckte fram, satte en stämpel och skrev under, fortfarande utan att med en min visa att vi en gång hade varit skol- och lekkamrater fast vi var ensamma i lokalen. Det var ett bittert ögonblick, med en hel del eftertanke. Det kunde ha varit jag som satt vid detta skrivbord. Om inte OM hade varit! Jag har ofta undrat en del över Nisse Norrmans beteende vid detta tillfälle och jag tror jag kan gissa mig till det. Jag tänker mig att han liksom, utan tvivel minst halva Sveriges officerskår under dessa år, var nazistinfluerad. Och liksom den tyska officeren var uppfostrad till kadaverdisciplin, var hans svenske yrkesbroder upplärd att se ner på den vanlige "bassen". Kanske var det så. I alla fall var fänrik Norrman bara tillförordnad kompaniadjutant och följde inte med ut i fält så jag återsåg honom aldrig, vilket jag är mycket tacksam för.

Dessa säckar för 100 kilo strösocker var mycket eftertraktade. Man sydde lakan av dem, damlinnen och t.o.m. onämnbara! Propellern fick vi hjälp med i skolslöjden. Den blev brunbetsad och fernissad och tog sig väldigt stilig ut fast att den bara var fastsatt med en skruv och inte kunde snurra. Ett par veckor höll vi på och sågade, spikade och hamrade och jag kan försäkra att det blev en verkligt fin skapelse. Signifikativt för denna tid är, att trots att vi höll till på den stora Borgströmska gården, med fri insyn från gatan, var det aldrig något försök till skadegörelse eller sabotage. Det var bara så, folk respekterade varandra, man förstörde ingenting, varken för sig själv eller andra. Man kunde, om man hade en cykel, ställa ifrån sig den olåst, jag vet inte om det ens fanns cykellås, och finna den där man ställt den. Man kunde gå hemifrån utan att låsa sin dörr, ingen risk för objudna gäster! Visst fanns det tjuvar, men stölder förekom inte ofta bland "vanligt folk".

Lalla hade bestämt, att för att få värdighet som pilot måste man ha utfört två godkända "testflygningar". De gick till på så sätt, att man från "hangarplatsen" skulle styra diagonalt över den stora gårdsplanen, svänga vänster längs flygelbyggnaden, ny sväng vid annexet och sedan styra höger ner på ängen. Kommen dit var flygningen godkänd av Lalla som stod och ropade ut kommandoord, vilka kunde vara problematiska för han stammade förskräckligt ibland. "Du du du ska ska svä svä svänga nu" kunde det låta, så en sådan ordergivning var ganska svår att följa.

De som inte satt i sittbrunnen var förstås planets "motor", de kunde också medverka vid manövreringen genom att det bakre sporrhjulet var ledbart så att bakdelen kunde samverka med vridningen av framhjulen. Jag klarade inte någon av provflygningarna och blev aldrig någon flygplanspilot. I stället utnämndes jag till mekaniker med uppgift att efter varje flygning kolla ev. skador, lösa spikar, se till att sittbrunnen blev övertäckt efter dagens övningar etc. Det blev i längden lite enformigt, jag bodde ju f.ö. inte längre i Borgströmska, så så småningom sa jag självmant upp mitt medlemskap i Lallas flygklubb. Det roligaste hade ändå varit bygget. Men jag fick senare veta hur det hela slutade. Man hade utsträckt flygningarna till fru Borgströms äng. Den var inte precis någon tennisplan och så hade planet riktigt "kraschlandat" med propellern och ena vingen brutna. Så jag antar att vår fina skapelse slutade som kaffeved. Men jag kommer ihåg att jag ibland kunde klättra upp i sittbrunnen, blunda och fatta "spakarna", och med fantasins hjälp stiga högt upp i luften, singla omkring där eller utkämpa luftstrider med Röde Baron (en tysk stridsflygare från 1:a världskriget).

När Lalla hade slutat skolan kom han i lite "dåligt sällskap", han skaffade sig inte arbete utan drev omkring i stan tillsammans med betydligt äldre kamrater. Han blev mycket förändrad, det kunde hända att jag någon kväll på Ströget (Västra Storgatan) mötte honom och hans gäng och framropade ett blygt "hej Lalla", men blev inte ens bevärdigad med en blick, han bara tittade liksom genom mig, ville inte visa att han umgicks med småpojkar. Men han hade tillträde till kafé Röde Katt. Det var ett ställe som ansågs ganska obskyrt, låg på andra våningen vid Västra Storgatan. Vi tittade alltid lite skyggt upp mot fönstren där när vi gick förbi på kvällarna men gardinerna var alltid fördragna för att hindra insyn. Jag antar att det var någon sorts klubb som fordrade medlemskap för att man skulle få tillträde. Det sades att där skulle finnas en neger som spelade piano och att en flicka hade fött ett barn, som var till hälften svart. Jag såg emellertid aldrig någon neger och skulle någon sådan visat sig i den lilla staden är jag säker på att han hade orsakat folksamling. En neger var nämligen lika osannolik då, som en marsmänniska är för oss i dag.

Historien om Lalla skulle, för min del, inte sluta förrän flera decennier senare. Jag tror det var någon gång mot slutet av 70-talet, i Uppsala. Jag satt och tittade på TV när plötsligt bilder från Kristianstad kom fram på rutan. Förvånad missade jag till en början vad som försiggick, det är inte var dag man får se sin hemstad i TV, men så hörde jag namnet Gustav Lagrelius nämnas, och där satt han, på en bänk vid Lilla Torg med Biografen Röda Kvarn i bakgrunden. Inte för att jag kände igen honom men namnet gick inte att missta sig på. Det var ett TV-team från Malmö som intervjuade honom och jag kunde förstå, att antingen hade Lalla gjort något mycket berömvärt eller också motsatsen, kanske suttit i fängelse i Malmö, jag får tyvärr aldrig veta. Men han sade mot slutet att han nu hade stadgat sig och förde en ordnad tillvaro och hade arbete som parkarbetare i Kristianstad. Efteråt kom jag att tänka på att han inte längre stammade. Men jag är i alla fall säker på att Lalla, Gustav Lagrelius, haft ett omväxlande liv bakom sig.

Men mest av allt minns jag ändå den underbara doften i denna lilla butik, jag tror själva väggarna var impregnerade av den. En annan godissak från denna tid var något som man bara kunde köpa på apotek, nämligen apotekslakrits. Tjocka stänger om en 3-4 cm tjocklek. De hade en säregen god smak och var väl egentligen avsedda som något slags medikament. De finns nog inte att få i dag.

Mittemot gottebutiken, vid samma tvärgata, låg Hemborgs bageri. Om bagare Hemborg sades det att han alltid ältade sina degar med fötterna. Vare sig hur det vill med den saken, han bakade i alla fall ett mycket gott och eftertraktat bröd, för det mesta av tre sorter. Det var Hemborgs grova, Hemborgs fina och Hemborgs sursöta. Han hade ingen butik utan levererade ut till samhället och staden.

En tanke slår mig när jag sitter här och skriver. Det är egentligen sorgligt att man aldrig någonsin kan få smaka den mat man åt förr i tiden. Man må följa gamla recept hur noga som helst, resultatet blir i alla fall helt annorlunda. Orsaken är ju att själva grunden, råvaran, har förändrats. Tag t.ex. säd; i dag växer den på av nedfallsprodukter förgiftad jord. Kommer därtill besprutning och onaturlig gödsling. Det kan inte bli något gott bröd av den säden! För att inte tala om konserveringsmedel och andra tillsatser. I dag talar man om kött och fläsk av djur som får gå ute i det fria men jag kan inte förstå att det skulle utgöra någon skillnad, vad dom än äter så är det ändå samma miljögifter med undantag för antibiotika och tillväxthormon.

Vanligast var att man kokte kaffet, helst i en kaffepumpa av glas. För klarning av kaffet använde man små bitar av torkat ålskinn! Jag vet inte om det var så särskilt effektivt, man fick ofta ändå sump i kaffekoppen. Grädde skulle användas, man drack sällan svart, som nu för tiden.

Det fanns många sådana här källarbutiker för olika specialiteter, frukt, grönsaker, fisk, i sådana lokaler, som ingen hälsovårdsmyndighet i dag skulle godkänna. Men så fanns det heller inga portföljbärande lagkloka på den tiden. Ägg fanns inte under den mörka årstiden. Därför var det ett omåttligt frossande på sådana när hönsen började värpa igen, vanligen lagom till påsk. Man kunde konservera ägg genom att lägga dem i en vätska som kallades vattenglas. Dessa ägg kunde endast användas till bak och matlagning. Naturligtvis fanns det andra dofter också, eller man kanske hellre skulle nämna dem odörer. Soplårar, avträden, hästspillning o. dyl. men sådant hörde så att säga till.

Nu skall jag förtälja om familjen Persson, deras son Henry och hans sorgliga öde.

På baksidan av flygelbyggnaden som utgjorde gräns för fru Borgströms fastighet gick en smal väg, kantad med små enfamiljshus. I ett av dessa bodde Perssons med enda barnet, sonen Henry. Farbror Persson var drickakusk, han körde ut öl, läsk och svagdricka på lastbil från Finlands bryggeri, som låg i staden. Det var för det mesta dagsturer till landsbygden och ibland kunde det hända att jag fick följa med. Mycket spännande att åka bil, tyckte jag, trots att det skumpade och skakade på den knaggliga vägen, några asfalterade sådana fanns förvisso icke. Från en sådan utfärd kom jag en kväll hem med en liten kaninunge som jag fått på en bondgård. Mamma blev bekymrad, hon visste inte vad hon skulle göra av det lilla livet, men hon fann på råd, tömde ur en byrålåda från sitt innehåll, jag fick tillsägelse att springa ner till ängen att ruska gräs och tistelblad och så fick kaninungen logi. Dagen efter när jag skulle hälsa på mitt nyförvärv så var det borta! Mamma sa att hon glömt att stänga ytterdörren och då hade kaninen passat på och skuttat iväg. Jag letade förtvivlat efter den men fann den förstås inte. Mamma talade aldrig om för mig vad som egentligen hade hänt, men jag är rädd för att det lilla djuret med sitt liv fick plikta för min obetänksamhet.

Jag var alltid välkommen till tant Persson. Mest gick jag dit för att vänta på att Henry skulle komma hem från skolan. Han var flera år äldre än jag, men han var alltid färdig att leka och ha roligt med mig efter hemkomsten. Jag tror han betraktade mig som en lillebror. Tant Persson var en snäll och glad människa, hon tyckte verkligen om mig, tror jag, skrattade och stojade med mig, så jag trivdes väldigt bra där. Familjen hade också en tax som hette Lisa och var min trogna lekkamrat.

När Henry kommit hem från skolan och vi hade ätit var han genast färdig att underhålla mig. Ibland tog han mig ut på en cykeltur. Han hade cykel, vilket var ganska ovanligt för en pojke på den tiden. Han var nog lite bortskämd, enda barnet som han var. Vi åkte iväg utom synhåll från hemmet för han ville visa mig sina konster på tvåhjulingen. Henry var lite av ekvilibrist faktiskt, han körde utan att hålla i styret eller satte fötterna på styret, han stod på pakethållaren och balanserade, eller också satte han full fart och sladdade runt så gruset yrde om honom. Men så hade han också en hängiven åskådare, som klappade händer åt alla hans trick. Men när vi åkte hem igen med lille Harry på pakethållaren så gick det mycket lugnt, inga risker med mig. Vi kunde också hålla till på gräsmattan, Henry, Lisa och jag och ibland var tant Persson med i upptågen.

Ett par dagar efter detta kom farbror Persson hem till mamma för att höra efter om inte jag kunde vara med på begravningen och bära kistan. Jag ville helst inte, det var flera år sedan jag förlorat kontakten med Henry, men mamma insisterade så jag var med vid hans begravning i Norra Åsums kyrka. Vi var sex pojkar som bar Henry till hans sista vila.

Tant Persson blev "underlig" efter detta, hon isolerade sig och kunde aldrig komma över sorgen efter sitt enda barn.

För ett antal år sedan, när jag var på sommarvistelse i Skåne, besökte jag min gamla konfirmationskyrka i Norra Åsum. Jag vandrade också omkring på kyrkogården och fann makarna Perssons familjegrav med sonen Henry, död 1932. Han blev inte mer än 18 år, ett sorgligt slut för en glad och skojfrisk pojke.

Lärare Mjörner, min pappa, bibliotekarien fröken von Sydow, alla har bidragit till mitt intresse för historia, kanske särskilt om hembygden. Jag har läst mycket. Både läroböcker och romaner, som har handlat om Skånetrakter. För ett antal år sedan var jag på besök i Skåne. Min syn hade då blivit så försämrad att jag hade varit tvungen att göra mig av med min bil, så vi åkte tåg dit ner. Vi bodde förresten hos Ove, Elsas bror. och hade det mycket trevligt. En aning sa mig att det här kanske var sista gången för mig i Skåne, och detta var väl anledningen till, att jag ensam begav mig ut på vandring i Vilan och Kristianstad för att försöka hitta de ställen och platser där jag lekt som barn och där jag vuxit upp.

En dag besökte jag museet i Kristianstad som ligger vid Östra Storgatan, bredvid postkontoret, mitt emot Stora Torg. Där pågick en utställning, kanske var den permanent, om nordöstra Skåne från forntid till dagens samhälle. Jag fann bl.a. en intressant sak där, om en bekant till mej. Det var en kopia av skomakare Wollmers verkstad. Wollmer bodde, på min tid, i våningen under oss på Långebrogatan 21. Han var en s.k. finskomakare, d.v.s. han reparerade inte skor utan tillverkade sådana, på måttbeställning. Ett mycket fint yrke, som inte finns längre. Det var förvånande hur lik den var, som jag mindes den. Den låg förresten bredvid Axel Karlssons Vita Korset på Hesslegatan.

Som jag var synskadad, kunde jag inte läsa skyltar och informationer på de olika depåerna och därför fick jag hjälp av en guide. Hon var verkligen mycket kunnig och blev kanske lite inspirerad av mitt intresse, ty hon berättade mycket om tillkomsten av Kristianstad och dess omgivningar medan vi vandrade genom salarna. Också om groparna på fälan berättade hon, och det fick mig att få en helt ny aspekt på dessa, min barndoms lekplats.

Det är omvittnat att kung Kristian var en skicklig stadsplanerare, bl.a. Kristiania, nuvarande norska Oslo har han skapat och vi får nog tacka denne kung för att Kristianstad blev den vackra stad som den är i dag och som bär hans namn. Den har långa, raka och parallella gator och boulevarder, det sägs att Vänersborg är Sveriges Paris, men många har velat säga detsamma om Kristianstad.

En strategiskt militär punkt blev staden i alla fall under ett par århundraden, befäst omväxlande av danskar och svenskar, särskilt under de s.k. snapphanekrigen. Och ända till för något tiotal år sedan har Kristianstad varit en militärstad, sist sjätte infanteriregementet samt tredje artilleriregementet där min farfar tjänstgjorde som styckjunkare någon gång på 1800-talet.

Jag fortsätter att gissa och antaga, fast jag är ganska säker på att det var så här det gick till. På den här sidan av ån fanns antagligen också torra ställen som bestämde vägdragningen, dessutom lade man ut stockar och annan fyllning, som gjorde det möjligt, att till en början en ryttare till häst kunde ta sig fram.

Kanske var det den danske kungen, kanske var det någon annan makthavare, som så småningom bestämde vad man skulle göra med området. Det skulle komma att bli, vad jag förstår, ett enormt arbete och ta många år att bli färdigt. Syftet med det skulle bli tvåfaldigt men, som det skulle visa sig t.o.m. trefaldigt.

Alltså, någon gång, kanske på sjuttonhundratalet, men alldeles säkert på tidigt artonhundratal, började man, vinkelrätt mot Helgeå gräva fem parallella kanaler genom träsket. Varje kanal var c:a tre km lång, eller ungefär till i höjd med (även då) ruinen av Lillö Kungsgård . På min tid kallade vi de här kanalerna för gropar, säkert beroende på att man låtit dem växa igen under årtionden, men från början var de riktiga kanaler, liknande de som fanns inne i staden och som för övrigt ännu i dag är vackra lämningar från denna tid.

Den uppgrävda massan, jord och kanske också sten forslades söderut ca en km för att i första hand användas till vägbygge. Det var nog mycket enkla transportmedel som fanns att tillgå, jag har för mej att jag någon gång hört talas om drögar eller möjligen drugor, en anordning av trädslanor som bands samman till stora lastflak. I bästa fall drogs väl ett sådant kanske av en oxe men säkert för det mesta av människor. Om det var sjuttonhundratal var det säkert krigsfångar som arbetade här men troligen också s.k. tukthusfångar och annat löst folk, även kvinnor och barn fick nog vara med och slita.

Vad gäller kanalarbetet, var ju detta, helt naturligt, säsongsbundet. I slutet av augusti eller i september började åns vattenstånd stiga, oktober var hela träskområdet en stor sjö som omöjliggjorde allt arbete där. Sedan kom vintern med isläggning och först fram i mars kunde grävningsarbetet återupptas. Då var man dessutom tvungen, att i ån pumpa ut det vatten som fanns kvar efter den senaste översvämningen. Fast jag kan tänka mej att man arbetade i sektioner och pumpade upp varhelst det fanns utrymme. Det fanns säkert en hjärna som kunde tänka bakom detta stora projekt och jag är också säker på att man kunde se till att arbeta lika effektivt då, som i våra dagar.

Kanske har jag låtit fantasin spela för fritt, kanske var det inte alls så här det gick till, men det spelar egentligen ingen roll. Det är ändå stimulerande att tro och inbilla sig hur det gick till. Och min ciceron på museet och min pappa var ju också inne på samma tankegång. Men en sak är säker, om man står eller färdas på Långebrogatan och dess förlängning, som heter Härlövsvägen, kan man konstatera att den är som en rak långsträckt ås med sluttningar på ömse sidor.

På "min" sida är nerförbacken c:a 25 meter, sedan planar marken ut fram till där Bryggerigatan tar vid. Bryggerigatan är, eller var, den yttersta gränsen av samhället mot norr. Från baksidan av husraden finns det ungefär 100 meter torrmark, dit översvämningsvattnet inte når, sedan var det träsk. På andra sidan Långebrogatan var det också backe ner. Den större delen av samhället byggdes här, t.ex. villaområdet Helgedal, samt de stora bondgårdarna ut mot Norra Åsum. Vid en liten rest av träsket byggdes här, av någon anledning stärkelsefabriken, som blev ett årligt tillhåll för en storkfamilj. Man hade på taket till fabriksbyggnaden monterat ett vagnshjul som var ett mycket lämpligt underlag för dessa fåglars bobygge.

Sommar, höst, vinter och vår var klart markerade perioder vad beträffar gängets aktiviteter på Fälan. Under sommaren var vi oinskränkta innehavare av området, inga äldre personer hade något intresse av att vistas där. För oss pojkar var detta väldiga område i alla fall ett eldorado. Groparna, med sitt stillastående vatten, inte helt luktfritt, var föremål för ständiga utforskningar. Där fanns gott om levande varelser, både stora och små. Ibland kunde vi smyga oss på en gädda, som stod och lurade vid en vasskant. Vattenråttor fanns det gott om, man kunde se dem simma omkring, och förmodligen var det dom som var orsaken till att en vessla eller kanske var det en iller höll till i trakten. Den var mycket skygg och det var ren tur att man någon gång kunde få se den. Så fanns det också den absolut trovärdiga historien om det stora krokodilliknande odjuret som skulle finnas i djupa gropen.

I samma ögonblick som vi startade vår kapplöpning över groparna började Ivar traska den ungefär 2 km långa sträckan till samma mål. Det fanns nämligen en körväg dit, anpassad för häst och vagn med små broar, som varje år underhölls, förmodligen av någon bonde. Varje år, fram på höstkanten hade man slåtter och avverkade områdena mellan groparna, och så hade man vasstäkt samtidigt. Det var inget latmansgöra för oss andra att ta oss upp till vårt badställe. Dels var det ju en kapplöpning, där det gällde att, bortsett från den snabbfotade Harald, helst inte komma sist, dels var det en verklig teknikgren, som fordrade att precis som vid hinderlöpning, man avpassade sin steglängd.

Om man t.ex. gjorde avstampen för långt från gropkanten var det ganska sannolikt att man missade överhoppet och hamnade i vattnet. Skulle ,man däremot komma för nära kanten var risken stor att man direkt halkade ner i det våta. Och man fick absolut inte stanna upp för att tänka sig för, tappade man fart orkade man ju inte fullfölja hoppet, med självklart resultat som följd. En sak som jag kommer ihåg från de här hopptävlingarna, var när det gällde att komma över gropen där det stora odjuret befann sig. Det var rent märkligt hur fort den som råkade hamna i detta vatten, kom upp igen. Som skjuten ur en kanon kunde man säga. Och flera av oss kunde med stort krav att bli trodda säga, att man absolut hade känt någon eller något nafsa sig i fötterna. Det var i alla fall en teknik som vi ändå lärde oss ganska bra och jag har i den dag som är, då jag i TV sett på idrottstävlingar, kunnat förstå vilken oerhörd träning som finns bakom dem som sysslar med teknikgrenar. Där gäller det verkligen att hålla benen på plats! Fast dom är ju förstås proffs.

Vattnet,som stod stilla i de här groparna, hade en mycket behaglig temperatur, kanske 30 grader, men konsistensen i det var inte lika angenäm. Närmast kan man beteckna den son dy- eller gyttjeluktande smörja som man kunde få på både kropp och i ansiktet. Och det var väl endast slutmålet, vårt badställe, som gjorde det möjligt att ha de här tävlingarna. Annars skulle vi säkert ha varit ytterst ovälkomna i våra respektive familjer.

Efter den sista gropen började marken höja sig och framme vid badplatsen fanns ett c:a 25 meter brett bälte av sandblandad jord där det växte strandgräs och annat grönt. Ett idealiskt ställe som vi hade alldeles för oss själva. Helgeå delade sig här i två grenar av en liten, ganska långsträckt ö eller holme. Vi kallade dem Stora respektive Lilla rännan och Lilla rännan var vårt ställe. För de av oss som inte kunde simma, med tiden ingen alls, fanns ett ställe där man kunde gå ganska långt ut utan att få vatten över huvudet, en liten bit därifrån var det så djupt att man kunde hoppa eller dyka direkt. Avståndet till holmen var väl så där en femton meter, en lämplig sträcka att ha kappsimning på.

Så småningom hade vi badat av oss vad groparna hade smetat på oss och det blev tid att invänta Ivar med medhavda efterlängtade förnödenheter. Där på plagen, jag kan väl kalla den så, kunde vi sträcka ut oss efter vedermödorna och avnjuta, kanske bräckekorv, eller kanske bullar och lemonad. Eller kanske en eller annan turkcigarett, för någon av oss som redan hade börjat smygröka, själv tog jag mitt första bloss först vid 17- eller 18-årsåldern. Det mesta smakade i alla fall härligt gott.

Det växte hög vass på holmen, som gjorde att man inte kunde se över till Stora rännan, men ibland hördes rop och skratt därifrån och det hände att vi någon gång smög oss över och kikade. Det var folk från staden som höll till där. Dom kom roende i ekor och kunde vara ganska många, vuxna, flickor och pojkar. Det kunde ibland kännas lite torftigt med vår bräckekorv när vi såg allt som bullades upp på andra sidan. De kunde ju förstås också höra oss men vi störde aldrig varandra. Jag tror, minst fem år, från då jag var nio, hade jag mina somrar med gänget uppe vid lilla ränna. Under tiden i Hovdala hade jag ju varit borta en del men det blev tid också det året att hoppa över groparna.

Svens föräldrar hette Axel och Nanny Karlsson. Äldste sonen hette Olle. Om honom är bara att säga att han var lik sin pappa, mycket tystlåten och snäll. Han kom så småningom att bli svarvare i en ort som hette Sibbhult. Alla hans syskon var helt olika, glada och livliga, långt ifrån tystlåtna. Brita, ett år äldre än jag kom att bli biträde i Sture Nilssons speceriaffär där min bror Gösta var s.k. försteman. Sven, jämnårig med mej, skall jag tala mer om senare. Två år yngre var Anna-Lisa eller Na som hon alltid kallades. Na var en mycket vacker flicka, faktiskt en skönhet. Hon blev fotograferad i en veckotidning när hon gifte sig med sin oljeprins. Den titeln var väl inte uppfunnen på den tiden men hennes man var direktör för ett stort bensinbolag och det var ett mycket stort bröllop där jag inte var med.

Två år yngre var Rune. Han kom att bli intresserad av det militära och blev som pojke medlem av en halvmilitär organisation, som var mycket populär under krigsåren. Den förekom på de flesta större orterna i landet, gossarna fick uniform, fick lära sig att skjuta med riktiga gevär och blev drillade som soldater, allt i tidens anda. För Rune blev detta mer än en ungdomshobby, efter kriget tog han värvning, och blev så småningom officer. Axel var den yngste i familjen. Om honom skrev min mamma i ett brev till mej i Uppsala, att han minsann blivit bankdirektör i Stockholm. Det där tog jag förstås med en nypa salt, men jag tror säkert att han skulle ta sig fram med det han sysslade med.

Min och mammas bekantskap med familjen Karlsson tog sin början när de flyttade in i vår gamla lägenhet hos Måns Olssons. Denna hade blivit omändrad till två, en mindre och en större, som Karlssonska familjen nu fick hyra. Dom kom från Karlshamn, helt obekanta med vårt lilla samhälle och därför var det ganska naturligt, att detta med att ha bott och bo i samma lägenhet blev en föreningslänk, först mellan Sven och mig därefter mellan våra respektive mammor.

Denna familj Karlsson blev nästan som ett andra hem för mig så länge som Sven och jag var kompisar. Och det var en Familj med stort F, som plockad ur Svensk Läsebok. Visserligen var det alltid ett liv och ett kiv men på ett alldeles speciellt trevligt sätt. Och detta hem styrdes med fast hand av Nanny, som man helt enkelt måste tycka om.

När så ljuset åter tändes, gällde det att snabbt plocka bort tråden och försvinna. Vi var, om jag själv får säga det, ganska bra på sådana här pojkstreck, Sven och jag. Det var roligt att reta folk på det här sättet, tyckte vi, och ibland också lite farligt. Som när vi smällde knallskott i trappuppgångar eller utanför dörrar. Knallskotten var gjorda av ihålig kork, översidan var täckt med rött papper. Man ställde en sådan på lämpligt ställe och så kastade man en lagom stor sten. Smällen var mycket kraftig och förstärktes förstås av ekot i trapphallen. En kväll, när vi hade smällt av några skott, hade någon tydligen ringt polisen och vi höll på att springa rakt på honom. Vi vände ju kvickt och vi hörde honom ropa att stanna. Men polisman Jöns Molin hade inte en chans att hinna upp oss, han var en jättelik karl och vaggade för det mesta fram i makligt tempo, jag skulle tro att han varit sjöman i yngre dar. Fast han var nog världens snällaste polis tror jag, och han ville helst inte göra någon människa ont, mycket omtyckt i samhället.

Jag kommer bara ihåg att det luktade vidrigt i lokalen, vi stod inte ut mer än ett par timmar, sedan stack vi därifrån. Vi var nog inte skapade för sådana här slags jobb, varken Sven eller jag. I stället föreslog jag att vi skulle söka upp gården, där jag vistats så mycket under min barndom. Det skulle vara roligt att träffa den snälle Anders Nilsson och Brita, yngsta dottern. Men hur jag letade kunde jag inte finna den. Så det blev att komma hem och tala om att vi inte hade lyckats få något arbete. Men så fick vi, genom bekantas bekanta erbjudande om ett jobb, som skulle visa sig vara ett verkligt trevligt sådant. Det var, att hos tapetserare Lefin tillverka dukar för skördetröskor. Det var ett så specialiserat arbete, att jag undrar om inte vi var den enda tillverkaren i Sverige.

Lefin hade hela källarvåningen i sin villa till verkstad och hälften var anpassad för duk-tillverkning. Det fanns också en fast anställd i verkstaden som hette Gunnar Vinkvist, han och mäster gjorde de förberedande arbetena för varje duk. Själva duken var en mycket kraftig vit väv, skulle tro 1880 cm i bredd. Hela vävrullen var så tung att det fordrades block och talja för att få den i sin vagga under taket. Vi tillverkade två storlekar, 12 ribbors och 14 ribbors. Mäster själv skar till duklängd och markerade alla mått som behövdes, det var bara han som visste.

Vita korset

Farbror Axel och Vita Korset kom alltså även att bli min leverantör av hårolja. Första gången jag inhandlade denna åtråvärda vara fick jag en platt, fyrkantig flaska med skruvpropp, som jag sedan alltid använde för påfyllning. Farbror Axel blandade medan jag väntade. Det fanns två sorter att välja mellan, ryssläder, som var grön eller marcassar, röd, eller tvärtom kanske. En påfyllning kostade tjugofem öre, kanske vänskapspris!

Vid ett tillfälle hade jag inga pengar, men hårolja måste jag ju ha, och eftersom jag var känd och betrodd, mötte det inget hinder att få kredit. Någon tid senare hade mamma ärende till Vita Korset för att handla, ammoniak kanske eller något liknande. Där fick hon också en diskret antydan om hennes sons obetalda skuld. Jag är alldeles säker på att farbror Axel egentligen ville skämta om saken, men mamma tog illa vid sig. Att sätta sig i skuld, var för henne nästan oförlåtligt, hur bagatellartat det än kunde vara. Detta fick jag nogsamt erfara då hon kom hem. Nu hade jag faktiskt betalt min skuld, till Sven f.v.b. till hans pappa. Det fanns en oskriven lag att man aldrig fick skvallra på varandra och därför sa jag bara till mamma att jag glömt men skulle betala, vilket hon nöjde sig med. Nu var jag riktigt arg på Sven. Det var inte bara det att jag hade blivit orättvist beskylld av min mamma, värre var den otäcka känslan, att farbror Axel kanske skulle tycka illa om mej. Jag vill påstå att man hade ett annat sorts rättänkande den tiden, än kanske i dag. Och det gällde alla åldersgrupper.

Jag var inte precis någon atlet, snarare ganska spinkig, men Sven var ändå spinkigare, så jag fick ha anspråk att vara den starkare av oss två. Jag minns att jag var så arg på min vän att jag tog tag i hans tröja och skakade honom medan jag talade om vad jag borde göra med honom. Sven erkände, skyllde på glömska och lovade att tala om rätta förhållandet för sin pappa och med det var ovädret över. Axel Karlssons och mina affärstransaktioner fortsatte som vanligt ända tills det där med håroljorna inte längre var så viktigt.

Om Mög-Jeppa och andra original

Just i korsningen lade den sig ner, för att, antar jag, aldrig mer rulla som bil. Bakaxeln hade brustit. Jag har för mig att det var min bror Gösta som kom och hämtade mig för att jag skulle få se på spektaklet, vi bodde bara ett femtiotal meter bort. Mitt i korsningen låg vraket, gruset hade runnit ner på gatan och det ena bakhjulet hade också brutits av och låg vid sidan om.

En av de flesta mycket illa omtyckt person var slaktare Tideman. Han var en buse och ett råskinn, sa folk om honom. Man kunde höra på långt håll när han kom farande på Långebrogatans stenläggning, stående i sin kärra och ursinnigt piskande sin stackars hästkrake. På hästryggen klamrade alltid en liten hund förtvivlat fast, den fick väl troligen också då och då kännas vid en pisksnärt. Det hela accentuerades av rop och skrikande från karlen, som förmodligen för det mesta, var beskänkt med starka drycker. Han var en djurplågare, slaktare Tideman, men det var ingen som påtalade det, man ville inte "lägga sig i". Det fanns väl inte heller någon djurskyddsförening, eller ens lag för skydd åt djur på den tiden.

Tideman hade en son som hette Börje och som kom att gå i skolan samtidigt med mig. En stor stark pojke, som det gällde att akta sig för. Kom man i vägen kunde det hända att man blev omkullknuffad medan han talade om för en vad som skulle hända om man inte "passade sig". Han levde säkert på ryktet som sin faders son. Jag kommer ihåg, att jag några år senare, då jag en tid var springpojke i kooperativaaffären på Vilan och hade att köra ut varor till kunder, var livrädd när jag skulle åt det håll Tidemans bodde. Vad som helst kunde hända om man stötte på Börje på hans hemmaplan, men det gjorde jag inte!

Fortsättning följer!