|
Föreliggande jubileumsskrift, som utgivits i endast 150 exemplar, är inte bara av intresse för den idrottsintresserade. Vilans idrottsförening engagerade stora delar av Vilans invånare och har därför en central plats i en beskrivning av gamla Vilan. Skriften är också en guldgruva, vad gäller gamla kända ansikten från Vilan. Därför publiceras stora delar av den här på Vilans Vänners hemsida. Klicka på bilderna för förstoring!
Men jag vill att läsaren skall notera att denna skrift inte är en fullständig redovisning av allt som hände och vilka medlemmar som låg bakom dessa händelser i idrottsföreningen Vilans BoIF under sex decennier. Sammandragen till de olika decennierna och fotokollaget är sådant stoff som vi i Vilan 55+ tycker är intressant från vår horisont. Vi som nu utgör kärnan i Vilan 55+ kom fram som ungdomar i Vilans BoIF under 50- och 60-talen. Därför har dessa decennier fått en särskilt framträdande plats i denna skrift, men också för att föreningen började att utvecklas från en ganska anspråkslös tillvaro till en mera dynamisk under denna tid. Vi hoppas att fotokollaget också skall vara av intresse för våra motståndare på fotbolls- och handbollsplanen, vid pingisbordet, på bandybanan och friidrottsplanen liksom ledare och medlemmar i våra konkurrentklubbar i gamla Kristianstad med omnejd och andra beundrare av Vilan som idrottsförening. Du får kanske då samma känsla i hjärteroten som vi nostalgiker i Vilan 55+: "det var bättre förr". Titta på bilderna, låt minnena flöda, njut av gamla tider och ta fasta på Vilan BoIFs gamla slogan: Stressa inte - unna Dig Vilan.
Gustav Rosberg
Jag vet att vi var djupt tacksamma, vi hade ju inte haft någon fritidssysselsättning och nu skulle det kanske ordna sig. Vid nästa sammanträde konstituerade sig den första styrelsen. Jag kom med som sekreterare. Styrelsen hade i stort sett inte några större kunskaper om det idrottsliga. Här blev det ekonomin som blev det viktigaste. Som en av de första i föreningen vill jag nu passa på tillfället, att tacka alla de som under de olika åren stött föreningen och lagt ner ett förnämt idrottsligt arbete till nytta och gagn för vårt samhälle. Jag lyckönskar föreningen och önskar att vi alla kan taga varandra i hand, som ett bevis på att vi skall hjälpa föreningen till nya friska tag."
1930-talet En av dem som var med och bildade Vilans Boll- och Idrottsförening (BolF) den 27 juni 1932 var Gösta Palmblad som valdes till sekreterare. Han hade också haft denna syssla i den förutvarande föreningen Vilans IF som avvecklades 1931. Sekreteraruppdraget hade Gösta i fyra år. Gösta blev så småningom den stora centralgestalten i Vilan och lotsade föreningen genom flera decennier - som ordförande från 1946 till 1977. Andra kända ledarprofiler från 1930-talet som verkade i Vilan under flera decennier var Nils Hallqvist, som blev ordförande 1939 och innehade denna post till och med 1943 och Sten Nilsson, som var sekreterare 1936-1939. Ett annat känt namn under Vilans första år var centerhalvbacken i A-laget Axel Friberg, som var med i styrelsen som kassör 1935-1944. Den första styrelsen 1932 fick följande sammansättning: ordförande Gottfrid Rosander (1932-1934 och 1944), vice ordförande Sture Nilsson, sekreterare Gösta Palmblad, kassör Nils Arup, ledamöterna maskinist Enar Bengtsson, snickare Erik Carlsson, tapetserare Jöns Holm samt suppleanterna Frans Olsson och Gustav Pålsson. Vilan deltog 1932-1934 i Nordöstra Skånes reservlagsserie och gjorde entré i div. 3 Nordöstra Skåne (lägsta serien) år 1935. à r 1937 blev det serieseger och uppflyttning till div. 2 Skåne. Suppleanten Gösta Winqvist motionerade 1936 i styrelsen om att en tränare skulle anställas. Motionen avslogs då tränararvodet för året skulle uppgå till 50 kronor, vilket var för mycket enligt styrelsen. Entréavgiften till Vilans matcher var en krona och 25 öre under år 1937. Arbetslösa gick in gratis. Medlemsantalet under 30-talet pendlade från som lägst 46 betalande år 1933 till som högst 76 betalande år 1934.
Ernst Björkegren kåserar om "kämpar" på 30-talet. Vilans fotbollslag fungerade sannolikt som ett riktigt kompisgäng i gångna tider men det var säkert lite si och så med träningen - i varje fall konditionsträningen.Enligt Ernst Björkegren - i hans kåseri i jubileumsskriften inför 25-årsjubileet 1957 - fanns det i varje fall två spelare som tränade hårdare än de andra spelarna och det var Ernst själv och Anders Holmgren. Tidigt på våren satte de igång konditionsträningen. Varje söndagsförmiddag blev det en träningstur på minst en mil. Ernst berättade i sitt kåseri: "På den tiden fanns det bland grabbarna också en annan kategori av spelare. De var kanske inte 100-procentigt träningsvilliga, men hade en kämpaanda, som gjorde att de aldrig gav sig. De stred tills de stupade. En sådan grabb var till exempel Stig Söderholm - järnhård stopper i Vilan under några år - en 100-kilos bjässe med praktfysik. -- En vårsöndagsmorgon hade vännen Stig - totalt otränad - beslutat sig för att följa med Anders och mig på en träningstur. Vi båda hade då redan hunnit långt med träningen och vi kom överens om, att nu skulle vi köra luften ur Stig. Han skulle för en gångs skull få erkänna, att han inte orkade med. Jo, vi satte igång. Vägen ut mot à sum i god fart. Anders och jag växeldrog. En halv mil avverkades. Stig hängde med. Pigg och nyter uppmanade han oss till och med att öka farten. Vi fortsatte från à sum mot Wä-hållet. Vi sprang rundor på ängar och åkrar, men Stig hängde fortfarande med utan märkbar ansträngning. Efter betydligt mer än en timme var jag själv så trött, att jag tänkte, att nu är jag själv snart färdig. Stig hade visserligen varit anmärkningsvärt tyst sista biten, men han var med ändå. Jag minns, att vi hade kommit fram till en stor åker och jag tänkte, nu får det bära eller brista. Två rundor om denna åker, släpper han inte då så är det bäst att erkänna att vi inte kan knäcka honom. Vi avverkade första rundan, Stig fortfarande i kölvattnet, utan ett ljuds protest. Sista rundan avverkad till hälften - då äntligen hörs Stigs efterlängtade röst: "Grabbar, stanna, jag behöver skita"! Sällan har några ord klingat så vackert i mina öron!Jag kan tillägga, att återfärden hem gick i ganska maklig fart." Den här historien berättade Ernst enligt egen utsago därför att han tyckte att den var belysande för den kämpaanda - att aldrig ge sig - som på den tiden (30-talet, reds. anm.) var en av Vilan BolFs största tillgångar.
|