Bryggeriet - Bryggeriet Kronan i Kristianstad

Jag vet idag inte, om det var Carl-Henry eller hans far, disponent Larsson själv, som tipsat honom. Jag var tillsammans med Carl-Henry en del och hade också kommit i kontakt med hans föräldrar då och då. Jag hade bl a varit med dem ute och åkt och besökt en del platser, där disponent Larsson hade ärenden att uträtta. Det var t ex ett besök i Vejbystrand vid ett rekreationshem för vanföra och ett sammanträde i Älmhult. Det var några andra åkturer också, och jag tyckte, att det var roligt och spännande att få följa med. De hade en fin bil, en svart Buick, ca 1953-54 års modell, väldigt flott att åka i. Den var handikapputrustad, för Car-Erik Larsson var invalidiserad efter en olyckshändelse i gymnastiken på Kristianstads läroverk. Han gick med käppar. Jag minns hur gott det luktade inne hos familjen Larsson, hur fint det var att komma in där. De hade sin bostad i huset i bryggeriområdets sydvästra del, hörnet Bryggerigatan/Bruksgatan. Carl-Henry hade sitt rum uppe på vinden, där han bl a hade en fin modelljärnväg. Förutom mig brukade Verner Persson vara med. Han bodde i Lindqvist-huset mittemot bryggeriet, mera om honom på annan plats.

Vi brukade också leka inne på bryggerigården och i bryggeriet på söndagar, när ingen var där. Vi fick egentligen inte vara där, men Carl-Henry var djärv och vi hängde på. Det var spännande att hålla på med snabbtelefonerna mellan de olika lokalerna i bryggeriet och att klättra på lastbryggorna och bland backar och tomglas. Vi drack väl också en och annan läsk.

Min far hade arbetat på bryggeriet Kronan i sin ungdom. Det var på gamle Carl Larssons tid, och han kände därför Carl-Henrys far lite ytligt. De var ungefär jämngamla. Far har berättat, att han och någon till fick avsked, när de gick med i fackföreningen. Far började då på Finlands bryggeri. Detta var ju långt innan jag fanns till.

På bryggeriet jobbade en man som hette Anders Mårtensson. Han var utkörare och lite allt i allo. Han hade bl a hand om veden och briketterna, som företaget också sålde. Det var en ilsken men i grunden snäll person. Rejäl, arbetsam och duktig. Han bodde på Torggatan i tegelhuset mittemot Yngve Holmberg och den s k Arken, ett trähus, där Josef Olssons föräldrar, Viktor och Rut, bodde. Jag tror att det var Björklunds hus, gamle Larssons svärfar, som ägde Långebro Verkstad. Anders Mårtensson hade en dotterson, som hette Stellan och var ett par tre år äldre än jag. Han bodde också i det huset. Mårtensson jobbade på bryggeriet redan på den tiden, när min far var där, så de kände varandra. Mårtensson brukade sköta Larssons trädgård, bl a klippa häcken längs Bryggerigatan.

Julen 1958 började alltså jag på bryggeriet. Det skulle bli sju eller åtta jular och i det närmaste lika många somrar, som jag tillbringade där, och det kom att betyda mycket för mig. Jag kom in i arbetslivet, även om det bara handlade om skolloven. Jag kände mig och behandlades som en arbetare. Jag hade arbetskamrater. Det var en skola så god som läroverket. Därför vill jag uppehålla mig ganska mycket vid de där åren.

Stig-Arne var också en snäll och mycket rejäl och ordentlig man. Han var inte så gammal, kanske i trettioårsåldern. Han var från Ugerup men bodde nere vid Långebro Verkstad, liksom Anders Mårtensson, och i samma kvarter som han i ett hus som troligen också ägdes av Björklund. I samma hus bodde förresten en klasskamrat till mig, som hette Claes-Göran Johnsson, som senare flyttade upp i det nybyggda bankhuset, Långebrogatan 36. Gamla fru Larsson, Björklunds dotter, Carl-Henrys farmor, och en faster, bodde också där. Stig-Arne var gift och hade en liten dotter. Han slutade så småningom på bryggeriet och flyttade till Lund, där han började jobba som ambulansförare på lasarettet. Jag besökte dem där en gång, när jag börjat läsa i Lund.

Mitt jobb började kl 7.00 på morgonen, när vi lastade ut läsk- och öl för dagen. Backarna travades på lastbilsflaket, tre eller fyra backar högt. För att de som stod ytterst inte skulle välta, hakades de ihop med metallklämmor. Längst bak på flaket lämnades tomt, där skulle tomglasbackarna stå. De ovanligaste sorterna stod i mitten, där var svårast att komma åt. Det var t ex Grape-tonic, Pommac och Coxorange, de hade gula kapsyler, det var grupp III, de dyraste läsken. Sockerdricka var billigast och hade ingen färg på kapsylen, de tillhörde grupp I. Vichyvatten var blå. Röda kapsyler var grupp II, de vanligaste läsksorterna, apelsin, aprikos och hallon t ex. Julmust var också grupp II. Vanliga öl, klass II var gröna, mellanöl fanns inte från början, men de kallades med tiden för IIB. Starköl fanns normalt inte på bilen. De fick specialbeställas genom Systembolaget, tror jag, och levererades i exakt antal direkt till beställaren, som alltid var någon restaurang. Lager och Porter fanns också och apelsinjos på flaska.

På mornarna rullades allt ut från lagret och hissades upp på lastbryggan, varifrån vi placerade det på bilen. Stig-Arne hade kvällen förut skrivit en beställning, beroende på nästa dags turlista och lagt den i en brevlåda på gården. Där tog lagerpersonalen den på morgonen och satte igång. På kvällarna, när vi kom hem efter dagens utkörningar, lastade vi av tomglasen och ställde dem i staplar utanför garaget. Backar med tomglas staplades ibland sex eller sju i höjd. Tombackar kunde man slänga upp ännu högre.

Det gick 25 flaskor i varje back, och backarna var av trä. De blev ganska tunga, men trots det var det vanligt att man bar två i taget, den ena ovanpå den andra. Det var definitivt för tungt för en trettonåring och ergonomiskt helt förkastligt. Man fick ibland bära en sådan börda långa sträckor och uppför eller nedför trappor och liggande ovanpå backarna på lastflaket hala upp backar som stod svårplacerade nere bland de andra. Regnade det, var backarna våta och man blev genomblöt på magen, bröstet och låren. Stig-Arne hade ett förkläde, men jag tyckte det var otympligt, så jag hade bara overallen. På fötterna hade jag för det mesta raggsockor och stövlar. De var alltid genomblöta på kvällen, så jag brukade lägga dammsugarslangen i stövlarna kopplad till blåsuttaget på dammsugaren på kvällen eller morronen, innan jag tog dem på mig. Då var de torra och varma.

Regn var alltså besvärligt, och snö var ännu värre. Flaskorna fick inte bli för våta, för då lossnade etiketterna. Därför fick vi köra med presenning, när det blev för kraftig nederbörd. Flaket var helt öppet. Usch vad det var jobbigt, när presenningen skulle dras av och på. Vi hade en särskild sorts kärror med en gaffel som fälldes ut och sköts in genom handtagshålen på backarna. Gaffeln grenslade flaskhalsarna och greppade in i hålet på den andra sidan på backen. Så kunde man köra staplar om fem-sex backar. Om den understa lådan var trasig, kunde träet brista, och då fick man stapla om alltihop. Man kunde sakta och försiktigt rulla staplarna nedför en källartrappa. Staplar med tomflaskor kunde man också dra baklänges uppför en trappa.

Det värsta vädret var kyla. Då fick vi lägga täcken och filtar över lasset. Mycket frös ändå sönder, om det var riktigt kallt. Det small allt som oftast på flaket, och så stod ispelarna ur de sprängda flaskorna. Det stora oisolerade garaget, där lastbilarna stod, användes också som lagerutrymme. Pallar med 45 backar på vardera stod staplade två, tre högt längs väggarna. De lyftes med truck. När det var kallt, var förödelsen stor där i garaget, som bara hade tunna brädväggar och plåttak. Det måste ha handlat om stora förluster under stränga vintrar.

I veckan före jul var det som mest att göra för utkörarna. Affärerna skulle ha mycket, och vi hade även privatbeställningar. Först måste affärerna ha sitt, och först fram emot kvällen kunde vi ta itu med de privata kunderna. Det handlade mestadels om en back eller så på vart ställe. Jag svarade för att plocka ihop beställningarna på flaket, och sedan fick vi bära upp backarna i olika hyreshus eller in i villor. Det var nog ingen lönande affär, och jag tror att sådana privatbeställningar upphörde efter ett par år. Vi var sällan färdiga före kl 22 de allra sista dagarna före jul. Jag hade inget emot detta, för jag fick övertidsersättning. Normalt hade jag 30-35 kr i veckan, men i julveckan kunde det bli över 60 kr. Det var en imponerande lön för mig.

Stig-Arne slutade så småningom och efterträddes av en man som hette Karl-Axel. Han hade varit privatchaufför hos en greve i Vinnö. Jag var med honom ett par jular också. Han bodde ute på Egna Hem, men inte i någon villa, utan i en lägenhet.

På somrarna jobbade jag inne i bryggeriet. Ibland stod jag vid tvättmaskinen. Två personer betjänade den. Lådor med tomglas kom på ett rullband genom en lucka i väggen. Det var Mårtensson eller någon annan som satte dem på bandet utanför. Ibland stod jag själv där och satte på lådor. Inne vid tvättmaskinen lades tolv flaskor framför en arm, som automatiskt förde dem in i tvättmaskinen med kanske 30 sekunders intervall. Om maskinen hakade upp sig, eller om de tvättade flaskorna, som samtidigt ramlade ut på ett annat transportband, som förde dem vidare mot synen och tappmaskinen - om dessa inte åkte ut ur sina korgar som de skulle utan kom i kläm - ja då blev det en skräll så att glasskärvorna yrde. Eftersom det var en urgammal och sliten tvättmaskin, var sådana intermezzon mera vanliga än ovanliga.

Vi var alltid två personer vid tvätten. Oftast var det Arne och jag. En av oss hade ansvaret för att de tvättade flaskorna verkligen gled ur sina korgar och ställde sig snyggt på rad på transportbandet. Nästan varje gång satt någon flaska fast, och då fick man slå allt man orkade med en gummiklubba i sidan på korgarna, så att flaskorna släppte. Det var nästan komiskt. Arne brukade vråla till för varje slag, men det hördes knappt för maskinens dån. Tvättmaskinen var stor som en minibuss ungefär och fylld med en nästan kokande lösning av vatten och kaustiksoda. Inne i maskinen satt perforerade rör som sprutade denna lösning in i flaskorna. Hållen i dessa rör kalkade igen med jämna mellanrum, och då fick man klättra upp på maskinen och lossa rören och peta upp hålen med en ståltråd. Det var ångande varmt däruppe under taket.

På fredagskvällarna skulle tvättmaskinen tömmas och spolas ren. Stora tjocka luckor skruvades loss, så att kaustiklösningen vällde ut kring fötterna på en. Jag hade ett par skor, som blev helt sönderfrätta. Eftersom jag bodde så nära bryggeriet, åtog jag mig ofta att sköta rengöringen. Det var ganska lugnt och mysigt att gå där själv och pyssla. När man tömt och rakat ur alla gamla etiketter, var det bara att vrida på påfyllningskranarna och sitta och vänta på att maskinen skulle bli fylld igen och sedan slå i några hinkar kaustiksoda. Det hela tog ett par timmar.

Arne var norrlänning och hade bl a arbetat på EPA, på lagret, tidigare. Han var gift med en kvinna från Rickarum. De bodde på Oxhagsvägen ute vid Sommarlust. Han var liten och mörkhårig. Vi hade mycket roligt tillsammans.

Det andra stället i fabriken, som jag också arbetade vid, var nedplockningen av färdiga läskedrycker efter etikettmaskinen. Det var mera stressigt. Bandet gick hela tiden och fyllde ett rostfritt bord med flaskor. Där stod man med en back och plockade ned dem efterhand, 25 i varje låda. Man bar sedan lådan några meter och ställde den i en stapel, gick tillbaka, tog en ny tomback och fortsatte plocka. Det var monotont, men inte direkt tråkigt. Man hann tänka mycket. En gång i timmen ungefär fick man avlösning för 10 min paus. Vi skiftade ibland, så att en körde ut staplar till lagret eller hämtade nya tombackar vid tvättmaskinen. Han som jag jobbade med på den platsen hette Gustaf. Han var från Öllsjö. En tystlåten och rejäl man. Ibland hakade någto upp sig vid tappmaskinen eller korkmaskinen eller etikettmaskinen, och då blev det en oplanerad paus. Det var välkommet. Då ryckte Bror in. Han var reparatör och bodde i Vinnö. Jag tror att han och hans fru drev kiosken där, vid Vinnö station. De bodde i stationshuset om jag inte minns fel. Bror kom från Blekinge ursprungligen.

Om felet var av allvarlig och svårlöst natur, kom Winqvist ned från laboratoriet. Han var verkmästare. Sven-Erik hette han. Han hade varit på bryggeriet i många år, redan på den tiden far jobbade där. Han hade vit rock, eller grå. Han kunde varenda manick på alla maskiner, och han skötte också tillblandningen av läskessenserna uppe i laboratoriet, som var inrymt på andra våningen rakt ovanför bryggeriet.

I laboratoriet fanns en jättegryta med sockerlösning. Temperaturen i grytan var väl i det närmaste vid kokpunkten, för sockret skulle ju smälta och blandas med vattnet. Ungefär två-tre gånger i veckan skulle 15 stycken 50-kilos säckar med strösocker ösas i denna, i det närmaste kokande gryta. När jag fyllt 16 fick även jag äran att utföra detta uppdrag. Det var ett vedervärdigt slavarbete. Man hämtade en säck i taget ute på förrådet, bar den i famnen in på laboratoriet, satte den på en låda framför grytan, klippte upp den eller, om man hade tur, drog upp snöret som förseglade den, det trasslade nästan alltid till sig. Därefter kom det värsta: att med säcken i famnen kliva upp på lådan och ösa hela innehållet i det ångande hålet ned i grytan. 15 gånger, samma procedur. Svetten öste av en, och man var tvungen att duscha efteråt. Ännu i denna dag har jag svårt att fatta hur jag orkade. Jag har funderat på om det verkligen kunde vara 50 kg i säckarna, men jag är nästan säker på det. De var stora, och socker är tungt. Jag fick väl lite muskler och armstyrka på kuppen. I alla fall tränade jag definitivt min uthållighet. Jag minns, att jag någon gång stöp bland tomsäckarna uppe på vinden, där säckarna lagrades efterhand. Jag hade så ont i ryggen, att jag inte kunde stå upp. Men det hände inte var gång, som väl var.

Jag har i viss mån egenskapen att inte ge upp i första taget, och jag tror, att min tid på bryggeriet har stor del i den. Det var ett slit, men det var frivilligt och ändå roligt. Och det gav pengar. Det var man inte bortskämd med. När jag blivit 16-17 år gammal, gick jag in till disponent Larsson och framförde åsikten, att jag numera var värd 1 kr mer i timmen, för jag kunde jobba var som helst i bryggeriet. Jag fick löneförhöjning och hade sedan 4,25 i timmen.

På mornarna, när jag sommartid jobbade inne i bryggeriet, började dagen alltid med att man smorde maskinerna och bar ut gårdagens glaskrosshinkar. Krosset östes i en stor hög längst ned på gården, närmast soptippen. Där brukade jag stå en liten stund och titta ut över ängarna mot horisonten. Jag kände då en sorts frihetslängtan och identifierade mig lite med de arbetarförfattare som jag läst om i FIB-böckerna hemma. Jag tänkte på Folke Fridells roman Tack för mig, Grottekvarn! Inte kunde jag jämföra mig med 1930-40 talens proletärer, men jag förstod deras drömmar. Lite klasskampskänning hade jag nog. Jag skulle ta studenten, och det var inte helt normalt i min sociala omgivning. Jag skulle bli de förste i min släkt.

Den dagen jag var uppe i den muntliga studentexamen, den 23 april 1964, var jag efter förhören nere på bryggeriet och berättade för mina arbetskamrater där, att jag nu var klar och skulle bäras ut från skolan genom stan upp till Stora Torg på kvällen. De var egentligen de första som gratulerade mig, och jag tror att de var glada, kanske inte bara för min skull, utan lite för sin egen också. Efter examen jobbade jag en månad fram till avresan till Stockholm för militärtjänst den 3 juni. Jag var kurstrea i studentexamen det året. Gudrun Willén och en till var bättre. Gladast var jag nog för mitt A i tyska.

Några personer till minns jag från bryggeriet. Där var t ex Gert Nilsson, en utkörare som också körde i stan. Min klasskamrat Claes-Göran Johnsson var med honom åtminstone en jul. En chaufför som körde på landsbygden var Erik Nilsson, som bodde på Hedentorp. Antingen slutade han p g a pension eller blev han sjuk, jag minns inte vilket, men han dog efter en tid. Han hade en dotter, som hette Sonja och sällskapade en tid med Rolf Clarén. En kille som jobbade några somrar hette Christian, efternamnet är jag osäker på, kanske Gustavsson. Ett par långtradarchaufförer kommer jag också ihåg, men inte vad de hette. De hyrde en lägenhet i kontorshuset. Där bodde också en förman, som hette Bergqvist, med familj. Han hade basker och vit rock. Jag tror att han mest hade hand om utomhusaktiviteterna. I samma hus bodde Silla-August med fru. De bodde längst upp på vinden. De hade inget med bryggeriet att göra. Förmodligen sålde August sill. Hans fru liknade seriefiguren Agusts Lotta.

På kontoret var Tage Olsson chef. Han bodde i Fjälkestad, där hans hustru drev en liten speceributik på vägen mot Odersberga på höger sida. Hans dotter jobbade också på kontoret. Agne hette en annan man där. På fredagarna hämtade man ut sin lön i luckan. Då fick man kvittera på en lista.

Efter nedläggningen av bryggeriet, drev disponent Larsson och Tage Olsson en revisionsfirma i lokalerna en tid, om jag inte har helt fel för mig. Larsson flyttade ut till Rödaled. Fastigheten såldes till Bengt Larsson, som öppnade rörelse med försäljning av skyddskläder bl a. Bengt Larsson bor numera i Larssons gamla bostad. De är inte släkt, namnet till trots.

Som jag tidigare sagt, var det en betydelsefull period i mitt liv, inte minst genom den kännedom jag fick om Kristianstad. Genom min fars handel kom jag runt på många ställen i stan, och genom bryggeriet lärde jag känna de flesta livsmedelsaffärerna, kaféerna och restaurangerna, d v s bakom kulisserna. Otaliga affärslager har jag varit inne i, och många affärsinnehavare har jag fått en annorlunda bild av, än man får över disken. Jag fick också en bra uppfattning om hur fastigheterna i stan såg ut "från gårdssidan". Min lokalkännedom i Kristianstad byggdes på. Jag minns affärer, som för länge sedan är borta. Gatunamn och adresser blev verkliga, och jag blev en "kristianstadsbo" i ordets sanna bemärkelse.

Arbetet på bryggeriet gjorde också, att jag aldrig helt slukades av studierna. Jag stod kvar med båda fötterna i en praktisk verklighet och har aldrig mist lusten för det handfasta livet med fysiskt arbete. Man kan läsa om klassresor som folk har gjort, de har lämnat en samhällsklass och klivit upp i en annan. Sådant förstår jag mig inte på, jag tycker att det verkar lite självförhävelse. Innerst inne är jag samma människa idag, som när jag bodde i Bryggerigatan och jobbade på bryggeriet, en någorlunda bildad fattigpojke från Vilan, och jag känner en stor värme för livet och människorna då, när jag nu sitter och försöker minnas.

Tacktalet som jag höll vid avskedsmiddagen