Bryggerigrest - Bryggerigatan Kristianstad


Resten av Bryggerigatan

På hörnet vid Bomgatan i nr 1 bodde familjen Möllerström. De hade nog inte så mycket kontakt med övriga delen av Bryggerigatan. Både de och de äldre tanterna i nr 3 höll sig mera för sig och förblev en aning anonyma i vår värld. Ändå var Möllerström en genuin bryggerigatanbo. Hans far hade haft skomakeri i huset med ingång från Bomgatan. Jag minns denne gamle Möllerström svagt. I familjen fanns fyra barn: en son som var äldst, vars namn jag inte kan minnas, två döttrar, varav den yngre hette Agneta och så den minste pojken, Torsten. Han var en illbatting, men rörde sig som sagt i periferin i förhållande till oss andra ungar. Möllerström var järnhandelsbiträde inne i stan. Frun var hemmafru, så vitt jag kan minnas.
Jag tror inte, att jag någonsin var inne på deras gård. Att gå in i gattet mellan nr 1 och 3 kändes lite hotfullt. Det var liksom otillåtet. Om man gick rakt fram, kunde man genom en port komma in i guldsmedens trädgård på Bomgatan, men det var sällan någon som gick det hållet. I Möllerströms trädgård fanns ett stort päronträd mitt framför deras kökstrappa. Det finns kvar än i dag.




Det första huset till vänster var Möllerströms, det andra var nr 3, där de ilskna tanterna bodde. Sedan kom vårt hus, nr 5. I huset till höger bodde Ola Holmqvist.
I Bryggerigatan 3 bodde flera hushåll i fyra små lägenheter med ett enda fönster mot gatan och ett köksfönster på gårdssidan. På bottenvåningen i lägenheten närmast nr 5 bodde Nilla själv, Nilla Svensson, den ogifta ägarinnan till huset. Hon var en ettrig och argsint tant, ständigt på bettet, när det gällde att näpsa oss ungar. Framför huset fanns en liten trädgårdstäppa med ett lågt trä/nätstaket. Träet var i gulvit färg. Nåde den som så mycket som petade på det staketet. Nilla brukade tvätta det med varmt vatten och en borste och torkade det sedan med en trasa.

I den andra marklägeneheten bodde två tanter, ogifta, i alla fall ensamstående, kanske en var änka. Den ena var äldre än den andra, möjligen var de släkt. Den gamla var liten och lite hopkrupen och gick alltid med ett huckle på huvudet, jag såg henne aldrig utan. Den andra var större och grövre, det gällde även rösten. Den gamla hörde jag aldrig tala, den yngre desto mera. Hon assisterade Nilla i övervakningsarbetet och hade alltid ögonen på skaft. Om något utöver det vanliga hade inträffat i Bryggerigatan, kunde man se dem alla tre, livligt konfererande ute vid staketet. De var måna om att hålla sig underrätade, kan man säga.

Jag kan underligt nog inte minnas, vem som bodde på andra våningen närmast Möllerströms, men i lägenheten närmast vårt hus minns jag tidigast familjen Sköld. Jag tror, att mannen var murare, frun jobbade på Yllefabriken, liksom min mor. Sonen Kenneth var i min ålder, och vi var tillsammans på Uddegården. Jag var ibland uppe hos Kenneth och lekte. Det hände att vi var ensamma hemma på kvällen. Då byggde vi en hydda av filtar över deras matbord i finrummet och lyste med ficklampa där inne. Skölds byggde hus i Åsum och flyttade ganska tidigt. Jag har inga andra minnen av Kenneth.

Efter Skölds fyttade det in en familj, som hette Assarsson, eller också hette mannen Assar. Vi kallade honom "han med gåsarna", jag minns inte riktigt varför, men det kan ha varit så, att han hade gäss eller ankor på sin lilla kolonilott nere vid Sture Perssons skrotaffär, där vi också hade en bit jord. En gång hade jag och någon mer dragit upp morötter i hans odling och ätit upp. Han hade på något sätt ertappat oss och angivit mig för mina föräldrar. Jag fick stryk med mattpiskaren den gången. Det hjälpte för tillfället, men jag återföll i min kriminalitet en gång till, vilket jag återkommer till nedan.

Enda vägen att nå Assarssons lägenhet gick via en trappa på gården. Den ledde upp till lägenhetens kök just innanför planket mot vår gård, där brygghuset och soptunnorna var belägna. När man kommit en bit uppför trappan, kunde man se in på vår gård, och det hände inte alltför sällan, att ett par tanthuvuden stack upp där för att följa något intressant, som tilldrog sig på vår gård. Uppifrån våra fönster på gaveln ovanför brygghuset kunde vi se, hur tanterna försiktigt smög upp på trappan för att informera sig. De kunde hända, att de snabbt slog till reträtt vid överraskande tillmälen som "Dra åt helvete, kärringjävlar! Gå in och lägg er och dra nåt gammalt över er!" Det var undantagslöst någon av Stjernfeldts som avlossade sådana salvor då och då. Raka besked utan några omsvep. På gården till nr 3 fanns ett uthus med vedbodar och dass, liksom på alla andra gårdar.

Mittemot nr 3 låg Bryggerigatan 2 (jag tror att numret var 2). Där bodde Ola Holmqvist med hustrun Ebba. Ola var också en folkilsken typ. Han arbetade vid järnvägen, han var nog konduktör eller expeditör på biljettexpeditionen på Långebro station. Han var sur i vanliga fall och direkt aggressiv, när han hade druckit, och det gjorde han inte så sällan. När vi ungar rasade förbi i våra lådbilar, kunde det hända, att han kom utrusande med yxa i hand och hotade slå sönder våra ekipage. Jag tror, att han tyckte det dammade på hans fönster, när vi drog förbi. Han hade betongstaket utanför sitt hus. Ingen tillfällighet, kanske. Hustrun Ebba var tyst och försynt med en knut i nacken. Hon stod ibland med armarna i kors utanför och samspråkade med tanterna mittemot. Ola och Ebba hade vuxna barn och barnbarn, som ibland var och hälsade på. Det är möjligt att de bodde i Malmö. Ola hade en bror som var murare och bodde i Epadalen. Hans dotter Birgitta och jag var klasskamrater.

I Olas hus bodde också en ensam man på nedre planet, men jag har bara suddiga minnen av honom. På andra våningen bodde en kvinna, som var med i Jehovas Vittnen. Hon ansågs vara knäpp. När hon tvättat håret brukade hon hålla huvudet utanför fönstret, så att håret hängde rakt ned, medan hon torkade det. Det sågs väl som ett tecken på hennes knäpphet. Om jag minns rätt, hade en man som hette Gotte också bott i huset. Han rådde en gång om "ludan" ner vid skrotaffären. Det var en liten kringbyggd kolonistuga. Själva stugan låg alltså inne på en liten gård med plank och skjul runtom. Det fanns en port, som man kunde köra in en bil genom. Mer fanns det inte plats för där inne. Far hyrde den där lilla anläggningen en tid och hade bilen där. Det var den första Plymouthen, en liten paketbil, och sedan Chevroleten, den fyrkantiga 31:an. Jag minns att mössen byggde bo i den, när den stod i "ludan". Den lilla stugan var spännande. Där fanns en säng och ett bord och en spis. Gotte hade visst bott där tidvis, och efter far höll slaktare Eliasson till där. Jag brukade hälsa på hos honom. Jag kallade honom för "farbrorn". Han var snäll, och det var inte något skumt med honom, även om mor var orolig för det och inte ville, att jag skulle gå dit. Han söp naturligtvis han också och var inte alltid helt umgängesfähig.

I nästa hus på höger sida, nr 4 skulle det vara då, mittemot vårt hus, bodde två ensamstående tanter. Den ena hette Anna och den andra Rut. De arbetade båda på laboratoriet på KBS, åtminstone gjorde Anna det. Hon var liten och rundnätt, hjärtlig och gladlynt. Hon brukade cykla, men köpte sig en vacker dag en bil. Jag tror, att det var en liten Austin eller Morris. Om hon redan hade körkort eller tog ett i samband med bilköpet, kan jag inte säga. Rut var mera stram. Hon tog emot patienter, som sökte för engelska sjukan. Det var mest barn. Jag vet inte, vad hon gjorde med dem. Antagligen fick de någon sorts smörja och diverse råd och förhållningsregler.

Huset låg en bit från gatan med en ganska stor trädgård framför. Den var välskött och fin. Det var inte så roligt att sparka in bollar där, för man fick inte bara gå in och hämta bollen, utan måste ringa på och be om ursäkt också. Hade bollen skadat någon rosenbuske, blev det extra dramatiskt.

De hade en hund som hette Tess, en liten skotsk, vit terrier, som brukade komma rusande till staketet, vilt bjäbbande. Han åkte ibland i en korg framtill på Annas cykel. Anna, eller både Anna och Rut, jag vet inte, hade en fosterdotter, som hette Berit. Jag tror hon blev damfrisörska. Hon var betydligt äldre än jag. Hon gifte sig med Rune Björkkvist, som ett tag körde runt och sålde fotogen. Han förblev försäljare av olika varor, bl a symaskiner och hade visst senare en liten affär på Tivoligatan mittemot biografen Bio. De bodde ett tag i Lindqvist-huset längre bort i Bryggerigatan.

Efter vårt hus låg Bryggerigatan 7. Det var ett trevåningars tegelhus med något rum uppe på vinden. Längst upp bodde familjen Mårtensson närmast vårt hus. Mårtensson var rörmokare och jobbade på Mårtenssons rör, som jag tror låg nere vid Yllefabriken på Uddevägen nära järnvägsövergången till Hammarslundsvägen, där Gasverket låg. Det är möjligt, att de var två bröder som drev firman. Äldste sonen hette Lasse och gick i realskolan. Sten var ett eller två år äldre än jag. Han kallades Lillegossen. Ingrid hette systern med smeknamnet Bibban. Det var tillsammans med Sten som jag begick mina andra - och sista - kriminella handling. Vi hade fått för oss att gå runt och stjäla cykelventiler. Det var en kväll samma dag som Kiviks marknad ägde rum, och bl a de anställda på Stevers bil, som då låg på Hedentorpsvägen öster om järnvägen, hade samåkt med buss till marknaden och därför lämnat kvar sina cyklar i ställen utanför verkstaden. Vi skruvade bort varenda ventil och samlade dem i små plåtaskar, som vi stoppade i fickan. Hur detta tilltag kunde framkalla något slags tillfredsställelse, fattar jag inte idag. Mor och far kom på mig med burkarna, när jag kom hem, och det blev stryk med matpiskaren igen. Sedan körde far runt med mig i bilen, och jag fick skruva i alla ventiler igen. Men pumpade blev cyklarna inte, så det var nog ett liv, när folk kom tillbaka med bussen och skulle cykla hem. Jag sa, att Sten också varit med, men jag tror inte, att han erkände. Jag minns inte, att han fick något straff. Sten är visst död sedan några år tillbaka. Han jobbade en tid på Vilans Glas och fortsatte enligt vad jag hört inom branschen i Hässleholm.

I den andra lägenheten på tredje våningen i nr 7 bodde Dahlbergs. Det var bara man och fru, om de hade barn, minns jag inte, de var i så fall utflugna. Jag tror, att Dahlberg jobbade vid järnvägen. Han var en timid och stillsam man. Frun arbetade i Anders Perssons tvätteri.

I lägenheten under dem bodde också ett ensamt par. De hade barn, men de hade flyttat hemifrån. De hette Hallkvist. Var mannen arbetade kommer jag inte ihåg, om jag någonsin visste det, men frun arbetade också hos Anders Perssons. Han var lång och smal, hon mindre till växten.

Vilka som bodde i den andra lägenheten på andra våningen, kan jag inte erinra mig, förrän Dansken fyttade in. Om han jobbade på någon bilverkstad, minns jag inte, men han reparerade i alla fall bilar åt folk. Han reparerade bl a min Ford Taunus, efter det att jag flyttat till Olofström. Då hade även han flyttat med familjen till ett hus på vägen mellan Åsum och Vä. Där hade han verkstad i längan. De hamnade sedan i Härlöv i ett hus mittemot Jeppssons affär. Jag hade bil på reparation där också. Det dracks en hel del öl under de där reparationerna. Hans familj blev tämligen stor med åren, och jag gissar på att barnaskaran uppgick till 6-7 barn till slut. Hans fru var från Österlen någonstans. Det första barnet var en söt liten kille med lockigt hår. Han kallades Knalle. Jag undrar var han finns.

I den ena marklägenheten bodde Bertil Andersson (?), efternamnet är jag osäker på. Han körde tillsammans med brodern, Gustav, ut dricka på Svenssons bryggeri. De kallades Natt och Dag, eftersom de körde till långt ut på sena kvällen. Gustav var gift och bodde någon annanstans på Vilan. Deras mor levde de första åren och brukade stå utanför ingången på Bryggerigatan och se sig omkring. Hon var liten och hade huckle. Hon brukade hålla sig i staketet kring en liten trädgårdstäppa utanför den marklägenhet som var närmast vårt hus. Det var ett spjälstaket, och en gång klättrade Svenne Stjernfelt på det och fick en spetsig staketspjäla under hakan, så att det blev ett stort, ymnigt blödande sår. Både staket och täppa togs så småningom bort, och det blev i stället plats för uppställning av en bil där.



Bilden är tagen från gården till Bryggerigatan 9 från sydost. På hörnet av Carl Larssons hus, där fönstret längst till vänster sitter, var ingången till affären. Nedgången till källaren var till höger om trappan under det smala badrumsfönstret. Byggnaden i bakgrunden, som rymmer Kristianstads Renhållings AB, ligger på den plats, där Lindqvistahuset, Bryggerigatan 8, (nedan), var beläget.
I den "staketlägenheten" bodde en man som hette Borgling. Han drev en tid speceriaffären på hörnet Bruksgatan/Bryggerigatan i Carl Larssons hus. Han var nog den siste, affären lades ned ca 1955-56. Före honom var det Lindell som var handlare där tillsammans med sin fru. Jag har en dunkel aning om att hon också jobbade på mejeriet. Jag tror, att de bodde på Kapellgatan. Lindell var en fryntlig och pratsam typ, då och då även uppiggad av någon starkvara. Potatis och fotogen hade de i källaren, dit man kom via en trappa från gatan. Upp till affären ledde en annan hög trappa. Jag minns affären tydligt, men det är ett gammalt minne. Larssons gjorde senare sovrum och badrum där. Det sades att det var gamle Carl Larsson som startat affären en gång. Ingen minns väl detta längre.

Borgling hade en DKW. Den var gul och svart. Dörrarna var gjorda av plywood. Det var ju en modell, som tillverkats strax efter kriget, och då användes trä i bilarna ibland. I samma lägenhet hade Rudolf Pilz lager och lite verkstad runt 1960. Han sålde TV-apparater tillsammans med min far. Jag har berättat om det på sidan med Bryggerigatan 5 också. Far hade många kunder som han sålde begagnade kläder till på landsbygden, och de blev ju också intresserade av att köpa TV. Vi köpte också vår TV av Pilz 1960, en Loewe. Jag lärde mig att reparera enkla fel och kunde åka ut med far på landet och ge lite service, när Pilz befann sig i Landskrona, där han egentligen bodde. Pilz brukade också övernatta i den här lägenheten.

Inne på gården till Bryggerigatan 7 fanns en stor trädgård. Det var nog bara Bertil, som hade riktig tillgång till den. Där var ingen gräsmatta som i vår, utan bara jord och rabatter, krusbärsbuskar och några fruktträd. Även på den här gården fanns vedbodar och utedass och längst bort ett skjul för cyklar. En hög utomhustrappa ledde upp till köksingången till lägenheterna på andra våningen.

Nästa hus, Bryggerigatan 9, hade gemensam gård med Bruksgatan 10. Där fanns först ett nätstaket mot gatan, men det försvann så småningom. Precis utanför nr 9 stod en tät hängalm, som bildade en skuggande lövsal, där en bänk och ett bord, som gick runt trädet, fanns. Där satt ibland under de tidiga åren en gammal kvinna, som bodde i Bruksgatan 10 i markplanet, ja nästan källarplanet. Om hon var riktigt blind, vet jag inte, men hon hade starkt nedsatt syn och hade alltid mörka glasögon. Hon brukade också ha ett huckle på huvudet. Jag tror, att hon hade en dotter, som bodde på Torggatan med en dotter i sin tur, som var ljushårig och lite rundlagd. På almen blev det "änglamat" frampå sommaren. Det var fröna med runda gröna vingar, som man kunde äta, när de var späda. Vi tyckte att de var goda, och de kändes nyttiga att mumsa på. Fast ängssyra var godare, när det gällde att äta grönt.

Där almen stod var ett fönster till en liten lokal på första våningen. Jag vet inte, vad som hade funnits där, men det pratades om att det varit en mjölkaffär en gång i tiden. Kanske var det helt enkelt en bostad, men det bodde ingen där under min barndom. Oskar Stjernfeldt hyrde lokalen med tiden och hade den som mekanisk verkstad för alla möjliga dylika jobb. Bl a gjorde han stativ till de populära TV-lamporna, som man lindade med plastband i olika färger. Vi lindade sådana hemma, och far sålde dem.

Ovanpå den lokalen bodde Betty Johansson med ingång från gården. Hon var ensamstående. Om hon var änka eller frånskild eller aldrig gift, vet jag inte, inte heller om hon hade några barn. En bror hade hon, som var vaktmästare vid lasarettet. Han stod bl a vakt vid huvudingången på Lasarettsboulevarden, när det var besökstid. Då hade han en svart uniformsmössa på sig. Inga barn under 12 år släpptes in. När mor låg på lasarettet 1956 för blödande magsår, var det lika spännande varje dag, om jag skulle bli insläppt eller ej. Jag var ju bara 11 år. Men jag kan inte minnas, att det någonsin blev någon diskussion om min ålder. Jag var ju alltid med far. Barn som inte blev insläppta fick sitta och vänta i ett rum vid vakten. Betty Johanssons bror bodde inte på Vilan. Jag vill minnas, att de var komna från Ivö. Betty jobbade hos Anders Perssons. Hon hade tidigare arbetat på Bryggeriet Kronan, när far var där i sin ungdom. Det var en rejäl och bestämd kvinna, ingen satte sig på henne. Hon var med i en syförening, där bl a Elsa Lejon på Bruksgatan 8 och Agnes Mårtensson i speceriaffären på Långebrogatan också var medlemmar. Man såg att de hade sina möten ibland.

Vidare bodde på den gården på baksidan av Bruksgatan 10 en familj, vars efternamn jag glömt, men där mannen hette Gustaf och frun Svea. De bodde till vänster när man kommit upp för den höga yttertrappan. En pojke hette Bengt, och så fanns det en yngre flicka också, men namnet har jag tappat. Bengt var nog född 1950 ungefär. Jag tror, att Gustaf var kommunalarbetare. Svea jobbade nog inte.

I huset bodde också en familj vid namn Mörlund (något i den stilen). De hade två pojkar, som var äldre än jag. Om de bodde i lägenheten mittemot Svea och Gustaf, kan jag inte säga säkert, men det är möjligt.

I källarvåningen bodde Kalle Svensson, även kallad Kalle Sock. Det var en äldre farbror, som handlade med lump o dyl. Han hade en cykelflakkärra, som han mest ledde, för han var tyvärr oftast full. När han kom längs Bryggerigatan brukade ungarna rusa efter honom och skrika: - Hur mycket är klockan Svensson? Han blev för det mesta rasande och slog efter ungarna. Mor hade förbjudit mig att reta honom eller vara i närheten. Dels tyckte hon nog synd om honom, dels var hon väl rädd, att jag skulle komma i vägen för hans käpp. Det var ett elakt tilltag att plåga honom så, men vad vet barn om elakhet? Man lär sig.

Från Bruksgatan fanns en annan hög trappa till nr 10. Via den kom man dels till "finingångarna" till de två lägenheter jag beskrivit från gårdssidan, dels vidare upp på tredje våningen eller vindsvåningen. Det är något oklart för mig vilka som bodde där, men jag tror, att det var målaremästare Nils Svensson med hustru Ester. Han var bror till Nilla Svensson, som ägde Bryggerigatan 3. Vidare har jag en dunkel aning om att en son till Kalle "Sock" Svensson i källarvåningen bodde där med fru eller sambo och en dotter vid namn Laila. Men det är dimmigt. Det kan ha varit Marta Ekstrand och Arne Svensson, som enligt Maritha Nordström (Svantesson) tidigare bott på
Bruksgatan 8.

Därmed hoppar jag diagonalt över Bruksgatan till Bryggerigatan 8 eller Lindqvistahuset. Där bodde många. Det var ett komplex av olika byggen och prång. En byggnad låg åt Bryggerigatan med en trappa upp därifrån. Denna byggnad var förbunden med en annan längs gården och trädgården utmed Bruksgatan mittemot bryggeriet. Denna var i sin tur ihopbyggd med ytterligare ett hus, som var lite lägre, men i två våningar. En överbyggd långsmal portgång förenade dessa hus med ännu ett alldeles i slutet av Bruksgatan. Alltsammans hängde ihop. Portgången ledde från gården ut mot en bakgård som gick över i ängen utanför. Den bakgården kallade vi "bak luckan". Där fanns en piskställning för mattor och soptunnorna stod där. Dassen fanns inne i portgången. Bak luckan var också ett garage, där "Kalle Knarr" hade sin motorcykel och en liten verkstad. En bit från husen mot ängen fanns ett stort garage för lastbilar, som möjligen hörde till bryggeriet eller användes av någon åkare.

Till vänster på den här bilden från väster, där Renhållningsbolaget har sitt kontor, låg Lindqvistagården.

För att börja med huset som låg närmast Bruksgatan, så bodde här på andra våningen Torsten Persson och hans fru Karin. Barnen var Verner och Marianne. Verner och jag lekte en hel del tillsammans.

Min far och Torsten samarbetade delvis i en lokal på första våningen, där far hade försäljning av begagnade kläder. Torsten var sjukpensionär och kunde därför ta emot eventuella kunder på dagtid. De renoverade också gamla cyklar i köket till den lägenheten och sålde dem på auktionskammaren på Barbacka.

Torsten och Karin lagade även trasiga jutesäckar i ett rum ovanför portgången. De hade en särskild symaskin för ändmålet, och innanför rummet, där den stod, fanns ett lagerutrymme, där stora balar med säckar förvarades, och där vi ofta lekte och klättrade omkring. De lastades in och ut genom en lucka i väggen. Kanske det var därav namnet "bak luckan" kom.

Karin var dotter till ett äldre par som bodde på Lillövägen i Härlöv, det första huset på vänster sida, när man körde ut mot Lillö. Hennes far var fotograf och sålde kameror med tillbehör i huset, där de bodde. Torsten var brorson till Nils Persson, som ägde hela Lindkvistahuset, och han var kusin med fru Hoff på Långebrogatan 34, som expedierade i Pressbyrån på Långebro station.

Torsten eldade med sågspån. Jag tyckte det var konstigt, att man kunde elda med sågspån, och jag tror inte jag har sett det någon annanstans heller. Det var en särskild kamin med någon sorts behållare, konstruerad för just sågspån. Billigt var det natyrligtvis, för sågspån kunde man nog få nästan gratis på Träbolaget eller någon snickerifabrik.

Köket i deras lägenhet var rätt mörkt, för visserligen fanns det ett fönster, men det vette bara ut i farstun som befann sig rakt över portgången, det var som en inbyggd loftgång. I nästa lägenhet på samma våning bodde "Kalle Knarr". Han kallades så p g a att han hade en stor motorcykel och var mycket MC-intresserad. Jag minns inte hans efternamn. Han jobbade på elverket och bodde tillsammans med en kvinna. Om de var gifta, vet jag inte. De hade inga barn. Kalle hade oftast en uniformsmössa på sig, en båtmössa med märke framtill med elverkets emblem. Han var satt till växten men kraftig och såg stark ut.

På tredje våningen bodde familjen Grahn och fru Ehrling. Signe Grahn arbetade på Bryggeriet Kronan och nämns även på sidan om bryggeriet. Mannen var murare, vill jag minnas. Deras son hette Lennart. Han var äldre än jag. Han kallades allmänt "Killen" Grahn. En gång var han ute för någon olyckshändelse med ögat och var skadad länge. Han spelade visst fotboll för Vilan. De hade en Simca.

Fru Ehrling jobbade på Yllefabriken. Hon var ensamstående, och hennes son Lasse bodde hemma länge.

Om jag följer fastigheten mot Bryggerigatan, kommer så den del som bestod av en tvåvåningslänga med endast två lägenheter, en på vart plan. På bottenplanet bodde målare Lysell med hustrun Berta. De flyttade senare ut till Vä i ett hus på vägen mot Åsum. Han hade alltid brun basker. Jag tror, att Gustaf Persson flyttade in i den lägenheten efter dem. Gustaf var en handlare liksom min far och köpte och sålde allt han kom över, bl a antikviteter. Han hade ett tag minigolfbanan vid Wicicentralen, när Nordfeldt lämnat den. Han bodde också ett tag i de halva huset på gaveln av kooperativahuset nedanför slänten mot Långebrogatan. Om jag inte tar alldeles fel, var han bror till bilhandlare Bror Göransson trots olika efternam, men som sagt, jag kan ta alldeles fel. Han kom från S:t Olof på Österlen. Sonen Göte Persson fortsatte antikhandeln i ett hus mittemot Winblads bageri i Härlöv vid järnvägsövergången där.

På andra våningen ovanför Lysells bodde ett tag Rune Björkkvist och Berit, som var fosterdotter hos tanterna Broer och Johansson på Bryggerigatan 4. Jag har talat om dem på sidan om Bryggerigatan 5.

I nästa parti av det lindqvistska bygget bodde Cykel-Nisse på första våningen. Han kallades så, eller också Bud-Nisse, för att han hade en liten budfirma, bestående av honom själv bara. Han körde bud med en mopedkärra och hade en skärmmössa och ett stort förkläde på sig. Han hade ett särskilt sätt att tala med ett särskilt utdraget eftertryck, som är svårt att beskriva. Han hade en hushållerska, som också bodde i lägenheten. Han kom visst från Gualöv. Även han bedrev handel, om tillfälle bjöds.

I lägenheten över Cykel-Nisse bodde en familj, vars namn jag inte minns. Det var man och fru och en dotter, som var något yngre än jag. Kanske hette de Svensson.

Nu återstår den byggnad som låg direkt vid Bryggerigatan. Där bodde först och främst Nils Persson, som ägde hela rasket. Han var f d bonde och kreaturshandlare från Örmatofta vid Ovesholm och ansågs som ganska rik. Han var ensamstående, och jag tror inte, att han varit gift någon gång. Vi barn fann honom sträng och skräckinjagande. Han såg ond ut, men det var ju vi barn som uppfattade honom så. När han kom ut på gården, drog man öronen åt sig. Han var som sagt farbror till Torsten Persson, men Verner hade samma respekt för honom som vi andra. Någon sorts familjär relation handlade det inte om. Han hade en emaljerad spann, som han uträttade sina behov på nattetid, och den brukade han gå ut och tömma på dasset, som var beläget i portgången mot gården, som vi kallade "bak luckan". Han stod ibland vid staketet till trädgården och spanade som en örn ut över Bruksgatan. Han hade keps till vardags. När han skulle in till stan bar han hatt. Han var morbror till fru Hoff i Pressbyrån, som jag redan nämnt.

På första våningen i det huset bodde först en familj, som hette Johansson, tror jag. Han var lång och smal och hade glasögon. De hade också en dotter, yngre än jag. Sedan flyttade där in en familj, som hette Lindqvist. Båda var småväxta personer. De hade barn, men de var inte gamla. Han var radioreparatör, jag minns inte var han jobbade.

Dessa båda lägenheter nådde man både från Bryggerigatan och från en köksingång på gården. Det var ett trapphus av trä, som var tillbyggt på huset. Från gatan kunde man komma upp till en tredje våning på vinden. Där fanns också en liten lägenhet. Där bodde många olika personer, bl a slaktare Eliasson en tid, han som jag nämnt ovan i samband med "ludan" vid Sture Perssons skrotaffär. Där bodde också en ungkarl vid namn Bernhard eller något liknande. Att jag minns honom beror på det hemska minnet, att han en dag befanns ligga död i lägenheten, och jag såg när ambulanspersonalen bar ut båren. Det var en uppskakande upplevelse.

I den stora trädgården, som omgavs av ett spjälstaket, odlades allt möjligt: potatis, grönsaker och blommor. Det var en fin trädgård, dock utan träd eller lummighet. Det var enbart odling där.

I korsningen Bryggerigatan/Bruksgatan brukade ungarna från kvarteren samlas, prata och planera rolig och lämplig sysselsättning. Där fanns ju en gatlykta, så man kunde hålla till där även efter mörkrets inbrott. Ett elskåp var lämpligt att hoppa upp och sitta på. Mot väggen till Träbolaget kunde man hysta boll och skjuta mål med en fotboll. Träbolagets plank var avfasat i korsningen för siktens skull. Det var en bra samlingsplats.