Introduktion - Vilans Vänner

Jag är idag 62 år. Jag heter Bengt-Göran Jönsson. Jag föddes 1945 i Kristianstad, och flyttade med min mor och far in i ett hus på Epadalen på Vilan. 1946 flyttade vi till Bryggerigatan 5. Där bodde vi till 1964. Jag var då 19 år. Hela min barndom och tonårstid hade jag levt på Vilan. Vi som växte upp där då, var de sista ungdomarna från gamla Vilan. Det mesta revs och utplånades under andra hälften av 1960-talet. Idag bor jag i Olofström men kommer ofta till Kristianstad för att handla och besöka min syster, som fortfarande bor där.

I somras, 2006, företog jag en nostalgisk promenad i mina barndomskvarter och drack en kopp kaffe på Malmströms conditori. Där hade inte mycket förändrats. Jag tänkte på alla de hundratals gånger jag varit här inne som barn och köpt godis och kakor och druckit saft ur isimmiga glas med sugrör, och jag sökte med blicken efter Österbergs järnhandel, Johanssons tobaksaffär, Perssons urmakeri och Rut Olssons trikåvaruaffär på andra sidan gatan. Inget finns kvar, inte byggnaden heller. Det enda som finns är Malmströms, Rubergs och Wibergs, vackert så kanske. Man kan inte bevara allt bara för att gamla människor ska kunna känna igen sig och gå runt och drömma. Det är inte heller helt säkert, att minnena skulle stå fram i så förklarat skimmer, om de fanns kvar i verkligheten och inte behövde tänkas fram.

Vad jag emel