1900 Talet Nytt - Kristianstads historia

Så bredde sig sommarstillheten åter över torget. På sin balkong å hörnhuset vid Västra Storgatan och Nya Boulevardgatan utträder baron von Otter för att kasta en blick på vädret. Han kommer precis lagom för att bevittna en hälsning mellan kyrkoherde Flygare och den temperamentsfulle majoren Thede Dyrssen, som tydligen är på väg till sin bostad i Rosendahlska fastigheten intill rådhuset. Utanför Frimurarehotellets breda entrétrappa är den grovlemmade vaktmästaren - Borg heter han - sysselsatt med att avlasta ett imponerande berg av bastanta provryttarkoffertar från den kraftiga kärran. Källarmästare Skarstedt visar sig ett ögonblick på trappan som intresserad åskådare. Nere i boulevarden mellan trädkronorna skymtar den gravitetiske Lilliestråhle, presidenten. Med korta och trygga, men ej sävliga steg, är han på väg till dagens session.

Ja, vädret är det ingenting att anmärka på. Solen skiner, och termometern visar 25 grader i skuggan. Det är för mången morgonvandrare frestande att göra en avstickare ner i Tivoli. Även där blomma kastanjerna - stora mittgången är sållad av deras vita blomblad - och syrenerna sprida sin friska doft från bestånden under de susande poppelpilarna norr om övre svandammen och från buskagen här och var runt Tivoliholmen.

Den stora fontänen vid sidan om nerfartsallén spelar för fullt, och en lätt vind driver vattenstänket ut över gräsmattan, där Tivolijohan med orubbligt gravallvar kör sin gräsklippningsmaskin, då och då kastande en misstrogen blick på de barn och halvvuxna ungdomar, som i brottslig närhet till gräsmattan intresserade följa hans förehavande.

Promenerar man i stora mittgången söder ut, avtecknar sig under alléträdens valvbåge mot en bakgrund av mörka granar parkens mest dominerande staty, en bländvit Venus, en efterbildning av något verk av okänd, troligen romersk mästare. Urnor i antik stil och mäktiga blomsterskålar ståta på höga socklar över de av ringlande gångar åtskilda gräsmattorna. Grönskan förtätas här och där till en ogenomtränglig vägg, och en och annan berså med jordfasta bord och bänkar inbjuder mer eller mindre fulltaliga familjegrupper att avnjuta det medförda kaffet.

Från gången på södra sidan om restauranten träda ett antal spänstiga, unga män ut på strandpromenaden. De stanna vid det där placerade soluret, yttra några ord, som tyda på matematiskt-astronomiska insikter, och fortsätta med raska steg strandpromenaden söderut.

Vid roddklubbens båthus göra de halt. Ämna de sig verkligen dit? I så fall en underlig tid för rodd, menar den på en soffa ett stycke därifrån mediterande tivolihabituéen. Nog har Kristianstads roddklubb högkonjunktur just nu med sådana styrelsemedlemmar som Martin Bong och C. J. Malmros bör ju en del kunna bli uträttat - men detta är inte den tid på dagen, då träningsrodd brukar förekomma. Först vid 7- eller 8-tiden på kvällen brukar båtarna sättas i sjön. Förr äro de ej lediga, de unga män, mestadels ur handelsvärlden, som ägna sig åt denna sport.

Om en stund passerar den ranka, långsträckta båten, framdriven av kraftiga årtag, på väg norrut. Åskådaren, som fått sina tankar inriktade åt rätt håll, tycker sig känna igen löjtnant Roth i den ena av roddarna. Möjligen passa namnen Cederström, Smedberg och Hallenborg på de övriga. I kröken vid gamla fyran försvinner båten i stora rännan bakom vasskanten.

"Officiellt" var nämligen denna plan ej erkänd som lekplats, på sin höjd med vissa inskränkningar tolererad som sådan. Ännu hade nämligen det av Ellen Key i just dessa dagar invarslade "barnens århundrade" ej ingått. Det skulle dröja ännu ett antal decennier, innan pendeln hunnit över till andra sidan och de bestämmandes roll växlat innehavare. Ännu hade detta ej skett. Barn och ungdom var alltjämt en sorts billigare vardagsvara, inga lyxföremål som ansågs kräva en särskilt påkostad infattning eller särskilda anstalter för sin trivsel. De förstodo förresten att skaffa sig dessa själva.

Men är århundradet ännu inte barnets, så är det i varje fall snobbens. Det politiskt och ekonomiskt sett relativt trygga och stabiliserade tidsskedet mellan 1800-talets omvälvningar och krigsutbrottet 1914 rymde en sällsynt konstellation av förutsättningar för uppkomsten av ett så ytligt och goddagspiltsmässigt intresse som det för kläder. Paris var modets huvudstad, men den som dikterade detta mode var en engelsman, nämligen prinsen av Wales. Med dubbel rätt bar han därför det hedersnamn, som ett århundrade tidigare tilldelats hans för sina modebravader beryktade landsman George Brummel: prince of dandies.

Han kom dock ej att dela sin företrädares öde: att dö i fattigdom, ty han blev med tiden kung av England och hette då Edvard VII. Den miljö, i vilken han, mera genom sin ställning än genom naturliga förutsättningar, skapade sina oftast av en tillfällighet inspirerade modediktat, var Paris, och de finnas, som förmena, att den popularitet, han därvid, ej minst genom sin slösaktighet, ernådde, verksamt bidrog till att bereda väg för den entente-cordiale, som kort efter sekelskiftet med så oerhörda följder för Europa och världen kom till stånd mellan England och Frankrike.

Ännu är detta inte så svårt. Den genomsnittliga beklädnadsstandarden är inte hög, och likriktningen är ännu inte uppfunnen ens på detta område. Man behöver därför inte tillgripa karrikatyristiska överdrifter för att väcka uppmärksamhet. Och det gör inte heller Pippi Fröberg. Benkläderna hålla den rätta vidden, som nu, på väg till större snävhet, stannat vid ett välbalanserat lagom, de gula skorna äro ej för högklackade, den flata stråhatten är tip top, och den krumkryckade weichselkäppen för han med väl avvägd elegance. Nej, han är ingen karrikatyr, bara en påfallande välklädd man i en föga konkurrenskraftig miljö.

Kanske skulle någon mena, att den rakryggade herre, som nu passerar vattenkiosken på väg mot svandammen, även han är en man, för vilken kläderna ha en väsentlig betydelse; han är nämligen iförd uppseendeväckande smala benkläder. Det är själva Tivolichefen, den bistre överste Anckarcrona. Men sannolikt är detta drag i hans klädsel mindre ett utslag av något aktuellt modejournalsintresse än av en kvardröjande faiblesse från det 70-tal, då han upplevde sin som man vill hoppas kavaljermässigt framgångsrika ungdom.

Är detta antagande riktigt, torde han i detta avseende ha en själsfrände i artillerikaptenen Jakob Carlström, som ävenledes älskar att uppträda i nästan fatalt smala benkläder.

Ja, man kan kläda sig på många sätt. Här kommer t. ex. den nye prokuristen i Littorins bokhandel, Edvard Andersson. Han är iförd en folkdräkt, om av blekings- eller vingåkerssnitt må lämnas åt sakkunskapen att avgöra. Men han har anledning därtill och kanske särskild anledning just idag. Han är nämligen ledare i folkdansföreningen Philocoros.

I dagens tidningar kan man läsa om föreningens gårdagsutflykt till Balsberg, där, enligt Kristianstadsbladet, "den färggranna, muntra ungdomsskaran tilldragit sig stor uppmärksamhet". Med friskt mod dansades där bland annat "den skälmska Vingåkersdansen, den hurtiga Skrälåten, Frykdalspolskan och Daldansen". I Länstidningen har utflykten hedrats med ett av nästan förbryllande sympati genomströmmat kåseri, författat av en tillfällig, höglitterär medarbetare.

Det talas redan om, att den pågående konkursförsäljningen av varuhusets lager ger löfte om så stora belopp, att utdelningen till fordringsägarna kan komma att bli nära nog hundraprocentig. I så fall har "Oscar" all anledning att se ljust på livet, ty då har han utan tvivel gjort en god affär. Kanske är det dessa ljusa perspektiv, som han blickar fram mot denna varma, soliga junidag i nådens år 1900, då han i skuggan av Tivolikastanjerna vederkvicker sig med ett glas lätt isad apollinaris.

Men just nu lever "Oscar" inte i framtiden, utan som den kloke man han är i det synnerligen angenäma nuet, där hans blick uppe i Boulevarden plötsligt fångar en skymt av den hastande, något framåtlutande samhällets pelare som heter Mårten Pehrson. Han konstaterar, lika högröstat, att däruppe går en av de i dagarna nyvalda landstingsmännen och låter det ej bli förborgat för sina grannar, att borgmästare Åkerman och överstelöjtnant Sylwan äro de andra. Och ej heller att assessor Sydow, överste Leth och fabrikör Bergh valts till suppleanter.

Men ingen lemonad varar evinnerligt, och grannen till den fryntlige grosshandlaren lämnar sitt bord och beger sig över planen genom vändkorset upp i Boulevarden. Sparbankens nya praktbyggnad håller på att lyfta sina sandstensfasader mot höjden, och på deras utsmyckning arbetar den tyske bildhuggaren Hermann Dierking, iförd sin långa, vita konstnärsrock.

Vid utgåendet stöter han på trappan samman med brevbärare Björkquist, som är stadd på sin eftermiddagstur. Om han har något brev för honom? Björkquist bläddrar i sin bunt. Nej, inte något brev, men ett av de här fördömda vybrevkorten, som håller på att göra livet surt för en brevbärare. Och han överlämnar kortet. Det är från Karlshamn, men idag återger det ingen bild av något stadsparti, utan en blomma som till på köpet är vackert färglagd. Ständigt nya uppslag! Han har rätt, den gode Björkquist, denna nya vurm har tagit ordentlig fart. Får man tro en statistiker, som studerat denna moderna farsot från Lunds horisont, kostar denna modenyck det Lund, som sysslar med dylik korrespondens, 18 000 kronor i månaden.

Må alltså en brevbärare klaga, pappershandlarna göra det säkert ej. Så mycket mindre som denna vurm har i sitt släptåg en annan: ingen ung flicka, som vill följa med sin tid, kan vara utan den nya artikel som heter vykortsalbum. I hur många hem har ej ett sådant album redan fått sin plats på förmaksbordet vid sidan av visitkortsskålen och fotografialbumet med de färggranna plyschpärmarna. Den med vykortet hugnade mannen känner väl till denna sak från sitt eget hem. Med ett leende kommer han att tänka på, att en stor procent av de vykort, som fylla hans systers album, avsänts just från Lund, där man enligt nyssnämnde statistiker månatligen ger ut så många tusen kronor för denna korrespondens. Så galet är det likväl ej, att den slösare, som skickat alla dessa kort, studerar nationalekonomi.

Och sommarsolen fortfar att lysa över Kristianstad. Den stora fontänen spelar, Tivolijohan sysslar med sina rabatter och gräsmattor, och överste Anckarcrona gör sina dagliga inspektionspromenader. Från badet ute vid Hammarspynt kommer Jerusalems skomakare med handduken över axeln och den omistliga käppen i handen. Alltid äro några ungdomar eller barn tillhands för att fråga honom, hur mycket klockan är. "Mildhet och ro präglar hela hans väsen, när han förbindligt stannar och med eftertänksam blick tar tiden efter solens ställning på himlavalvet" - så tecknar honom med slående träffsäkerhet Fredrik Böök i en dylik scen.

Är det söndagskväll och har dagen varit varm, ligger Västra Boulevarden övergivet tyst och öde. Men knappt har nioringningen i kyrktornet hunnit förklinga, förrän entusiastiska, men allt annat än taktfasta hurrarop fortplantas längs järnvägslinjen utmed boulevarden. Det något försenade Åhuståget är på ingående. Vid varje snurra och järnvägsövergång står en grupp ungdomar och hurrar av hjärtans lust. I boulevarden stanna enstaka promenerande och räkna vagnarna: tio, tjugo, tjugofem, trettio.... den långa vagnräckan vill aldrig taga slut. Knappt ha de månghundrade resenärerna börjat avstigningen, förrän musiken i Brissmans trädgård intonerar: nu gäller det att locka tiil sig så många som möjligt av de hemkomna söndagsresenärerna.

Men dessa känna tydligen en större lust att komma hem i sin säng efter en lång, soltröttande badsöndag, och snart är Järnvägsgatan och Västra Boulevarden fyllda av lustresande, som med matkorgar och annat sommartillbehör genaste vägen bege sig till sina hem. Medan sommarkvällens stillhet lägrar sig över staden, vars kvava luft är fylld av ekon från de fullsatta utvärdshusens orkestrar. Och kanske också, om sommaren hunnit fram mot augusti, av smällarna från exploderande ljusbomber, som stiga mot den mörka kvällshimlen över Tivoliholmens träd, avfyrade av den skicklige fyrverkaren Koblauch eller kanske av stadens egen specialist på området, förre laboratorieofficeren, styckjunkaren Stiernström.

Men solen går åter upp över Kristianstad, och nya söndagar komma. Ute vid Långebro ligger en ej föraktlig segelflotte, som redan tidigt på morgonen gör sig klar för start. Det skall bli kappsegling utanför Åhus idag. De största båtarna äro redan där, men nu ska "yngsjökaptenens" ångare Delfin, väl besatt med intresserade, som från dess däck ämna bevittna kappseglingen, om en stund bogsera en del av de vid Långebro liggande båtarna till Åhus. Det är en stor dag för segelsällskapets ledande män och största seglare sådana som boktryckare J. Larsson och hans son Gottfrid Larsson, tapetserare E. A. Sangberg, fabrikör Anders Persson, maskinmästare A. Nissen, kvarnmästare A. Höglund och andra. De ha triumfer att minnas från hårda duster vid Åhus, Landön, Sölvesborg, Karlshamn och kanske från än längre bort belägna kampbanor, och nu bege de sig ut till en ny dust. Redan klockan 7 sätter sig flottiljen i rörelse, avvinkad av en och annan tidig vandrare.

Man får hoppas, att det inte var medlemmar i denna till synes av starkt ansvarsmedvetande fyllda klubb, som senare gåvo Kristianstadsbladet anledning att skriva: "Den präktiga chaussé, som leder förbi samhället Hvilan, är som bekant en omtyckt tummelplats för dem som idka hjulsport". Att denna sorts personer inte alltid stodo så högt i kurs hos tidningens notisör, framgår därav, att han i stunder av misshumör omtalar dem under den ej okända benämningen "trilljannar".

Mindre synlig för allmänheten var tills vidare den förening, som på initiativ av dåvarande sjundeövristen, numera överste Adolf Johnsson, i november 1899 bildats som en lokal sektion av idrottsföreningen Kamraterna. I dess första styrelse sutto bland andra Oscar Kleberg, Holger Fogelclou, Emil Olsson-Bjerner samt kusinerna Gösta och Thom Ehrenborg. Den senare lade med stor självkännedom beslag på klubbmästarens ansvarsfulla post.

Vad som däremot inte fanns sommaren 1900 var en förening för anordnandet av gemensamma resor. Och likväl pågick denna sommar den stora världsutställningen i Paris. Huruvida några kristianstadsbor gåvo den ökad glans genom sin närvaro, förmäler i varje fall inte ortstidningarna. Den enda utrikesresa, de omtala, är förste stadsläkarens, vilken "avrest till utlandet för att idka kliniska studier". Man får hoppas, att dr Torsten Falck, som ingen kan beskylla för att vara en döddansare, under dessa studier kom sig för att göra en avstickare till den då mer än annars magnetiska Seinemetropolen.

Om general Sjöcrona låg vid Lannaskede brunn för att samla krafter till en Parisresa framgår ej heller av notisen om denna brunnsvistelse. Och kyrkoherde Flygare hade ju som pastor vid svenska församlingen i Paris så länge uppehållit sig där, att ej ens en världsutställning kunde anses utöva någon oemotståndlig lockelse för honom. Det var säkerligen på annan och mera tjänlig ort, han sökt bot för den halsåkomma, varav han de senaste åren besvärats och som han under sommaren 1900 blev befriad från under kurvistelse på av notisförfattaren ej närmare angiven plats.

Däremot lät inte Kristianstadsbladet sina läsare bli i okunnighet ont målet för den resa, som den av tidningen infamt påpassade målarmästaren och direktören Ernst Möller tidigare på året anträtt. Vilket framgår av följande notis: "P å b o t g ö r a r f ä r d. Målare E. Möller härstädes säges i dagarna hava anträtt en resa till Palestina." Sådana maliciösa snärtar kunde man på den tiden tillåta sig i de journalistiska kommentarerna till sina styresmäns liv och leverne.

Men reste inte några kristianstadsbor till Paris, så var vårt land fördenskull ingalunda orepresenterat vid världsutställningen. Sverige hemförde därifrån åtskilliga pris. Är det elakt, om man menar, att av dessa pris intet ägde ett större symbolvärde för 1900 års idylliskt festliga Sverige än de guldmedaljer, som tillerkändes Bjurholms porter och N. P. Nordströms punsch!