Enghoff - Kristianstads historia

Härjande, brännande och mördande drogo danska krigarskaror in över Västergötland, in i Sunnerbo och in i Värend. I den sistnämnda landsändan brändes Kronobergs slott och Växjö stad. Gustav Adolf befann sig då i sydöstra Småland i avsikt att intränga i Bleking. Han skyndade vid underrättelsen om vad som passerat mot Växjö men fann där icke någon fiende. Danskarna hade dragit sig tillbaka efter fullbordad bragd. Gustav Adolf beslöt då att låta Skåne och icke Bleking umgälla de lidanden, Småland fått utstå. Snabbt trängde han söderut, gick nattetid den 5 februari över riksgränsen vid Loshult och följande Helgeådalen drog han utan motstånd långt ned i östra Skåne, härjande och brännande, även han, var han drog fram. Till Vä kom han den 7 februari och den av den skräckslagna befolkningen övergivna staden blev genast stucken i brand.

Emellertid, när krigets åska avlägsnat sig från dessa bygder och lugnare förhållanden inträtt, började Väborna tänka på att åter bebygga sina brända tomter. Men då kom i slutet av året konung Kristians från Halmstad den 19 dec. 1612 utfärdade befallning till magistraten i Vä att, enär han hade i sinnet att låta flytta staden till en bättre belägen plats, allvarligen förbjuda dem, som bott i den avbrända staden, att åter uppföra hus på det ställe, där staden förut stått. Magistraten skulle iakttaga detta förbud, tills den finge vidare besked. Detta besked lät emellertid vänta på sig nära halvtannat år, eller till den 22 maj 1614, då fundationsbrevet för den nya staden på Allö utfärdades, innehållande även befallning till Väborna att ditflytta. Hur förflyttningen försiggick och vilka villkor därvid bjödos Väborna, skall i det följande omtalas. Det tillhör den nya stadens historia.

Ville Kristian IV, beträffande valet av plats för den tillämnade fästningen, söka råd hos personer, bekanta med de lokala förhållandena i dessa trakter, så visste han nog, vart han skulle vända sig. Det fanns i hans närmaste omgivning åtminstone två män, som voro sakkunniga i såväl ena som andra avseendet. Båda hade såsom hovjunkare kommit i nära beröring med honom - den ene hade följt honom på en av hans längre resor - båda hade med ära och tapperhet kämpat vid hans sida i Kalmarkriget, och båda åtnjöto sin monarks förtroende att döma av de utmärkelser, som sedermera kommo dem till del. Den ene av dessa var ägaren av Råbelöv, Anders Bille, och den andre var Henrik Hvitfeldt, herre till Lillö.

Hela året 1613 förgick emellertid, utan att det besked, varpå Väborna utan tvivel otåligt väntade, avhördes. Men därav får man icke draga den slutsatsen, att konungen under tiden låtit saken vila. Han har övervägt frågan och stannat vid det beslutet, att den nya staden och fästningen skulle förläggas till det vattenomflutna Allö, på gränsen mellan Gärds och Villands härad. Det var en plats, som ur strategisk synpunkt erbjöd stora fördelar, även om terrängförhållandena i många avseenden skulle fördyra eller försvåra det egentliga byggnadsarbetet. Men det gällde att förvärva dispositionsrätten till den för den nya anläggningen erforderliga marken. Detta synes dock icke ha mött nämnvärda svårigheter. Denna rätt erhölls genom s. k. "mageskiften", byten, mellan kronan å ena sidan och tvenne enskilda godsägare å den andra.

Ägaren av Hammars gård Otto Lindenov avstod till danska kronan denna sin huvudgård jämte 9 gårdar och 1 gathus i Areslöv, i Hammars by 12 gårdar samt Hammars väderkvarn och i Balsby 17 gårdar och 1 gathus m. m., m. m. I stället erhöll han bl. a. Övedsklosters gods i Färs härad. Den ovannämnde Henrik Hvitfeldt lämnade 12 gårdar och 1 gathus i Nosaby socken och bekom i stället Åsums by m. m. i Gärds härad. Den skriftliga urkund, som innehåller avtalet med Lindenov, är daterad den 13 september 1614; det senare aktstycket, rörande bytet med Hvitfeldt, är dagtecknat den 4 oktober samma år, och båda handlingarna ha av kontrahenterna undertecknats i Köpenhamn. Bytet med Hvitfeldt var enkelt nog. Det omfattade knappast mera, än vad här ovan är angivet; annat var förhållandet med Lindenovs "etageskifte", ty det var en stor mängd egendomar och lägenheter, som å ömse sidor ingingo i bytet, ehuru endast de ovan upptagna direkt beröra den nya stadens grundläggning.

I maj 1614 befinner Kristian IV sig på Hammar, som han redan då i en skrivelse kallar "vår gård", och en hans egenhändiga dagboksanteckning upplyser om att "den 19 maj blev den nya fästningen på Allö afstucken". Denna dag, den 19 maj, kan således räknas åtminstone såsom fästningens grundläggningsdag. Men först tre dagar senare, den 22 maj 1614, utfärdade konungen från Hammar den skrivelse, som utgör stadens egentliga "fundationsbref".Detta kungl. brev innehöll huvudsakligen föreskrifter, hur staden skulle befolkas och bebyggas, och det torde därför vara på sin plats, att här först något erinra om konungens egna byggnadsåtgärder.

Kristian IV var onekligen en i många avseenden högt begåvad personlighet. I sin ungdom hade han förvärvat sig goda insikter bl. a. i byggnadskonsten. När han blivit konung, lät han i sitt rike uppföra en mängd storartade byggnader i en säregen stil, som i konsthistorien bär hans namn och väl närmast lär kunna betraktas som en avart av nederländsk renässans. Men han anlade också ett flertal städer, och även i deras anläggning kan man tydligen skönja hans personliga ingripande, framförallt i fråga om befästningsarbetena. Detta gäller icke minst beträffande Kristianstad. Allö bestod till största delen av en sumpmark, och det var således trångt om utrymmet, men däri såg konung Kristian helt säkert ingen hämmande olägenhet, ty han hade alltid ont om penningar, och han skulle således redan av det skälet varit nödsakad att tränga in staden inom mycket snäva gränser.

Konung Kristian anvisade även tomter för särskilda ändamål: för kyrka, prästgård, rådhus. Som en "Kongens egen tomt" undantogs hela kvarteret mellan Stora Torg och östra Vallgatan. Här lät han genast längs tomtens eller kvarterets hela östra kant bygga ett envåningshus av tegel för det kungliga stallets behov. På samma tomt uppfördes sedan under den danska tiden i flera etapper tyggårdsbyggnader. Alla dessa ha under årens lopp fått lämna plats för andra byggnader, men kvar står än i dag den grund eller stenfot, varpå Kristian IV:s stall en gång reste sig, och denna stenfot torde därför vara det äldsta, intill våra dagar bevarade minnet av Kristian IV:s byggnadsverksamhet på Allö.

Först 1618 började han uppförandet av stadens kyrka på den därför utsedda platsen, och kyrkan var den enda byggnad, han själv lät uppföra utanför "Kongens egen tomt".

Norra fästningsporten låg vid slutet av Ö. Storgatan, då kallad Norra gatan, omedelbart norr om nuvarande norra kasernens östra gavel. Söderport låg i förlängningen av Västra Storgatan, då benämnd Södergatan, mellan nuvarande Ljunggrens plan och södra kasernens västra gavel.

Utanför bägge dessa portar, på andra sidan vallgravarna, lät Kristian IV uppföra mindre fästningsverk, ett vid vardera porten. De kallades efter sin form "halv-månar", men på kartan benämnas de redutter. Deras uppgift var att skydda portarna vid fientligt anfall.

Under 1700-talet revos dessa portar ned och ersattes med nya, som fingo sin plats längre bort från fästningsvallen, vadan staden således något utvidgades på längden, både i norr och söder.Vart de gamla portarna från den danska tiden togo vägen, är alldeles obekant.

Fundationsbrevet börjar med ett tillkännagivande, att konungen icke anser rådligt, med hänsyn till rikets gagn och bästa, att låta återuppbygga det avbrända Vä på den plats, där det förut legat, utan att han istället beslutat flytta staden till Allö, som han funnit "tjänlig och bekvämlig" icke allenast till köpstad utan även till en fästning.

Detta beslut ville han omedelbart sätta i verket, och han upphävde därför genom denna förordning alla de privilegier och friheter, vilka Vä såsom stad dittills åtnjutit. De bland invånarna i Vä, som ville stanna kvar där, ägde icke längre rätt att driva borgerlig näring utan skulle betraktas som bönder och betala skatt som sådana. Någon befallning att flytta till Allö innehöll sålunda icke denna kungliga förordning, men den innehöll däremot en tillåtelse för alla Väbor att utan vidare ditflytta och där idka sådan handel och annan borgerlig näring, vartill de förut varit berättigade.

Ville andra av konungens undersåtar, "inländska och utländska", ävenledes nedsätta sig som borgare på Allö, skulle det beviljas dem, när de därom hos konungen gjorde ansökan. På det att den nya stadens invånare redan från början skulle veta, vad de hade att rätta sig efter och under vilka villkor beträffande näringsfång, styrelse m. m. de under de närmaste åren, intill dess staden blev ordentligt bebyggd, skulle leva, stadgades följande:

Byarna Näsby och Nosaby med åker, äng, skog, fiske och allt, som hörde till dem, skulle för beständigt tillhöra borgarna på Allö, vare sig dessa inflyttat från Vä eller kommit annorstädes ifrån. Först skulle ämbetsjord uttagas till magistratspersonerna för deras "besvär", d. v. s. såsom lön åt dem, nämligen till en var af de två borgmästarna åker till fyra tunnors utsäde och så mycken äng, att därå kunde beräknas sex lass hö. Byfogden och en var av de sex rådmännen skulle av samma skäl ha vardera hälften mot en borgmästare. Den återstående åkerjorden skulle lika fördelas på sextio gårdar i den blivande staden, och fördelningen skulle verkställas av åtta därtill förordnade jordägande bönder i närvaro av konungens lensmand. Något dunkel förekommer bestämmelsen, att även ängsmarken skulle på nyssnämnda sätt fördelas, men ändock alla andra borgare, även de, som icke erhöllo jordlotter, hava för sin boskap vederbörlig andel i gräsbetet om sommaren.

En del av borgarna i Vä innehade åtskilliga jordar, trädgårdar, fiskerättigheter, m. m., som de, oberoende av sin egenskap av borgare, på särskilda villkor förvärvat sig. Dylik egendom skulle de få behålla; dock fick ingen härpå grunda rätt att idka handel eller annan borgerlig näring, och konungen förbehöll sig rättighet att granska åtkomsthandlingarna rörande sådan egendom.

De hus, som av borgerskapet byggdes på Allö, skulle vara "goda och otadliga"; "simpla kojor" finge icke uppföras. Varje borgare förpliktades att bygga så rymliga stall, att åtta hästar däri finge plats, så att staden skulle kunna mottaga och logera både folk och hästar, om så påfordrades.

De kyrkliga förhållandena skulle ordnas på följande sätt. Den nya staden skulle jämte Åraslöv bilda ett pastorat, så att Åraslöv, omfattande byn med samma namn samt byarna Hammar och Balsby, skulle utgöra annex till stadsförsamlingen. Nosaby kyrka och socken skulle däremot "avskaffas".

Kyrkoherden skulle bo i staden, där konungen ville åt honom låta uppföra boställe, som sedan av borgerskapet skulle underhållas. Han skulle åtnjuta tionde av borgerskapet och få behålla "den prästgårdsjord, han nu innehar i Nosabymark". Vidare skulle tillsättas en kaplan, som skulle tjänstgöra både i stadsförsamlingen och i annexet. Även åt honom ville konungen anvisa bostad.

Vidare utlovade konungen att i sinom tid, då staden blev något bebyggd, en skola där skulle byggas och inrättas till "ungdomens upptuktelse och undervisning i bokliga konster".

Vad borgerliga friheter och privilegier anginge, ville konungen i framtiden, när Allö blev bebyggt, förse borgerskapet med sådana privilegier och "benådningar", som Vä fordom åtnjutit, eller som kunde anses vara köpstadens och fästningens innebyggare bäst till gagn och båtnad.

Följande dag utfärdade konungen, likaledes från Hammar, ett brev till sin lensmand i Åhus, Jens Sparre, och befallde honom utse åtta ojäviga bönder för den ovan omförmälda taxeringen av jordarna såväl i Näsby och Nosaby som i Vä. Konungen var synbarligen angelägen om att hans planer så fort som möjligt skulle realiseras. Det dröjde icke heller längre än till september samma år, innan han åter i egen hög person infann sig å ort och ställe, en omständighet som bäst ådagalägger, med vilket intresse han omfattade den påbörjade anläggningen.

Och under vart och ett av de närmast följande åren besökte han likaledes sin nya stad en eller flera gånger årligen, ibland under sommaren, ibland mitt i vintern, såsom t. ex. februari 1616, då kölden var så stark, att han på hemvägen från Hälsingborg åkte släde över Sundet till Helsingör. Med egna ögon ville den arbetsamme konungen se, vad som gjorts, och på egna iakttagelser ville han, så vitt möjligt var, grunda sitt beslut om vad som ytterligare borde göras. Såsom redan nämnts, hade han varit personligen närvarande, då gränslinjerna för den nya fästningen och för den stad, som skulle rymmas därinom, uppdrogos, och sedan ägnar han alltjämt en oavlåtlig uppmärksamhet och omtanke åt företaget.

Medan han ännu i september 1614 är kvar i Åhus, på hemväg till Köpenhamn, utfärdar han till den ovannämnde Jens Sparre en skriftlig befallning dels att på Hammars gårds skog låta hugga en del timmer, dels att av Otto Lindenov för kronans räkning tillhandla sig en del huggen sten, som denne hade liggande vid Hammars gård. Dessa materialier voro huvudsakligen avsedda för "den bro, som går från Allö öfver till Herlof Land", d. v. s. Långebro, vilken konungen dagarna förut låtit besiktiga och uppmäta. Brobygget hade påbörjats redan 1613, alltså året före stadens grundläggning.

Samtidigt fick Sparre i uppdrag att på konungens vägnar antaga en stenhuggare, "som kan hugga och klyfva hvad sten till byggningen och fästningen på Allö kan behöfvas", såväl som ock en stensättare för anläggandet av en "stendamm" norrut från Allö. Vidare skulle Sparre låta uppbygga en tegelugn i Näsby och förhandla med en tegelbrännare, "som därsammastädes mursten kan stryka och bränna". Konungen uttalar till sist den förhoppningen, att avtalen med tegelbrännaren, stenhuggaren och stensättaren träffas på sådana villkor, att deras arbete "sker på det ringaste möjliga", d. v. s. blir så billigt som möjligt.

För övrigt fick Sparre, som i högsta grad åtnjöt konungens förtroende, fria händer att uppgöra avtalen, som han bäst kunde, och konungen lovade på förhand att godkänna dem. Sparre blev den, som under de första åren kom att övervaka utförandet av de nya anläggningarna.

Även den kringboende lantbefolkningen måste draga sitt strå till stacken, och fick hjälpa till att realisera konungens byggnadsplaner. Genom tid efter annan utfärdade påbud föreskrev konungen, att bönderna i Järrestads, Albo, Gärds, Frosta, Göinge, Villands och Listers härad skulle "till den nya byggningen" eller "till en gata och torget" i den blivande staden leverera såväl stor sten som småsten, sand och eneris ävensom ved till tegelugnarna, och denna skyldighet gällde även frälsebönderna i nämnda härad, sedan deras husbönder, de adliga godsägarna, på särskilda sammankomster frivilligt gått konungens önskningar i detta avseende till mötes.

Lägger man sedan härtill, att, såsom redan framhållits, de Väbor, som önskade flytta till Allö, fingo tillsvidare begagna de i Vä befintliga två tegelugnarna, att vidare en tredje tegelugn genast på konungens föranstaltande och kronans bekostnad byggdes i Näsby, och att en särskild skog i Vä just för erhållandet av byggnadstimmer stod till Allö borgares förfogande, så kan man icke säga annat, än att Kristian IV med synnerlig omtänksamhet sörjde för nödiga byggnadsmaterialiers anskaffande.

Två namn synas jämte Sparres framför andra böra nämnas i historien om Allös första bebyggande: mäster Poffuel (Paul) Bysser och mäster David Nyborg. Den förre kallas i handlingarna från denna tid ingenjör, den senare byggmästare. De äro, så vitt jag kunnat finna, de personer utanför ämbetsmännens krets, med vilka konungen tidigast stod i förbindelse, och det var åt dem han från början anförtrodde den direkta ledningen av de arbeten, som skulle utföras för kronans räkning, vare sig det var fråga om byggnaders uppförande eller planeringar och gatuanläggningar.

Sålunda fick Bysser i början av juni 1615 i uppdrag att företaga vissa förändringar i befästningsarbetena i fästningens södra del ävensom att "upphöja stora gatan, sorn går från torget söderut mot bron", medan David Nyborg samtidigt befalldes att "bygga norra porten efter den skablon, honom därpå är gifven". Då konungen tillika bestämde, att Bysser i detta fall skulle ha 1,500 rdr och Nyborg 350 rdr i ersättning, framgår härav, att de nämnda herrarna voro icke blott arbetsledare utan även vad man i modernt språk kallar entreprenörer.

Å andra sidan saknas ingalunda exempel på att kronan själv anskaffade erforderlig arbetskraft. Sålunda fingo "skånska regementets" soldater år 1616 utföra åtskilligt arbete vid kanalgrävning i staden. Två år därefter hade befästningsarbetena så långt framskridit, att staden var omgiven av vallar, vilka konungen ansåg sig behöva fridlysa genom en särskild kungörelse, daterad Kroneborg den 8 november nämnda år. Denna kungörelse är upplysande nog angående dåtida förhållanden i den nyanlagda staden, och jag återgiver därför dess huvudsakliga innehåll.

Konungen hade fått veta, att vallarna i fästningen "med stor oordning av svin, fänad, hästar och andra kreatur bestigas, skadas och nedtrampas", och eftersom han låtit anlägga dem för helt andra ändamål, hade han sett sig nödsakad förbjuda, att svin höllos i fästningen eller dess grannskap. Överträdelse av detta förbud belades med 10 rdr böter, och kunde den skyldige icke gälda böterna, "skulle han i järn sändas till Köpenhamn att där under en tid straffas med arbete för sin ohörsamhet". Anträffades däremot hästar, fänad eller andra djur på vallarna, skulle de genast av vederbörande tagas i beslag för kronans räkning, och ägaren hade förverkat sin rätt till dem.

Även om dylika bestämmelser sällan eller aldrig i all sin stränghet kunde tillämpas, så bidrogo de dock att stävja en vårdslöshet, som eljest skulle haft fästningsvallarnas snara förfall till följd.

Härjämte måste man också ihågkomma, att det, såsom sedermera skall visas, dröjde ganska länge, innan den ovan omtalade fördelningen av jordarna i Näsby och Nosaby kom till stånd, och detta dröjsmål betydde helt visst ganska mycket för ett borgerskap, vars säkraste inkomstkälla dock jordbruket i många fall var. Anläggningen av den nya staden hade emellertid redan under det första året efter fundationsbrevets utfärdande så forskridit, att Kristian IV, sedan han personligen tagit förhållandena i betraktande, under ett besök å Hammar den 5 juni 1615 utgav en ny förordning angående förflyttningen.

I denna förordning tillkännagiver konungen, att "den befästade köpstaden på Allö" skall heta Christianstad, och det är i detta påbud, stadens namn första gången möter oss. Dittills har det alltid varit tal om "staden på Allö", "Allöborgare" eller dylikt. Någon motivering för namnet gives icke; enkelt och okonstlat framkommer detta i en bisats i inledningen till förordningen: "Efter at vi for vore rigers gaufn och beste skyld nu lader befeste paa Allo en kiobsted, som vi ville hafva kaldit Christianstad, da ville vi det saaledis hafve förordnit" o. s. v.

(Staden fick enligt dansk källa , sitt namn icke efter sin grundläggare utan efter dennes son prins Kristian, som redan 1608 valts till faderns efterträdare men aldrig blev konung, ty han dog år 1647, och Kristian IV avled först året därpå.)

Nu bestämdes, att inflyttningen från Vä till Kristianstad skulle göras allra senast den 31 augusti samma år av dem, som ville idka borgerlig näring, att däremot all handel och annan borgerlig näring omedelbart skulle upphöra i Vä, samt att marknader, rådstugudagar och rättegångsdagar likaledes skulle hållas i Kristianstad i stället för i Vä omedelbart efter det denna förordning blivit kungjord.

Så skedde, även om det också icke i alla avseenden gick så fort med förändringen, som konungen hade befallt. Enligt stadens ännu förvarade "tingbok och bytingsprotokoll" för 1615 hölls första sammanträdet i Kristianstad den 23 oktober 1615, medan första protokollet i äldsta "rådstugubogen" är daterat den 13 maj 1616.

Det första ärende, magistraten då förehade, rörde just byggnadsfrågan. Sedan långa tider tillbaka hade vederbörande för eldfarans skull sökt förmå husägarna i de danska städerna att täcka sina hus med tegel i stället för med halm. Detta var ett påbud, som mycket ofta och allmänt åsidosattes, och ifrågavarande protokoll för den 13 maj 1616 visar, att en del av de nyuppförda husen i Kristianstad täckts med halm.

Magistraten beslöt nu, att dylika halmtak genast skulle nedrivas och ersättas med tegeltak. Ställde husägaren sig tredskande gentemot ett sådant påbud, skulle han förklaras skyldig avstå sitt hus till någon annan, "som ej går emot k. mas förordning och mandat och emot borgmästarns och råds förbud".

Ett dylikt hot var väl knappast allvarligt menat eller också sattes det aldrig i verket, ty befallningen, att taken skulle allmänt täckas med tegel, måste även sedermera ofta nog upprepas.

De handlingar i stadens arkiv, på vilka man skulle kunna grunda en beräkning av stadens folkmängd och antalet bebyggda tomter under de första åren, äro mycket bristfälliga, eller också sakna de alldeles uppgifter uti ifrågavarande hänseende. Ett magistratsprotokoll för den 21 juni 1616 upplyser emellertid, att den dagen avlade icke färre än 27 personer sin borgared i Kristianstad, och då det angående några av dem står antecknat, att de förbundo sig bygga före en viss angiven dag, så får man möjligen draga den slutsatsen, att de övriga redan fullgjort sin skyldighet i detta avseende.

Till skydd för detta område och den viktiga hamn, som åmynningen bildade, uppfördes här ett fast slott, som första gången omtalas 1262. Detta år hade borgen förstörts under striderna mellan kungamakten och ärkebiskopsstolen men blev återuppbyggd och ägde bestånd till 1567, då den intogs och raserades av en svensk här under hertig Karls ledning.

Inflyttningen från Åhus till Kristianstad gynnades på allt sätt, sedan det visat sig, att Väborna icke i allo motsvarade det hopp, konungen satt till dem. Detta tyckes framgå av den befallning, han den 3 februari 1618 gav sin lensmand i Kristianstad, Jens Sparre, att därest någon från Vä inflyttad borgare icke var i stånd att ordentligt bebygga den tomt, han fått sig anvisad, skulle denna överlåtas till någon Åhusbo, som gärna ville bygga där i staden, dock endast på det villkoret, att den nye tomtinnehavaren skulle lämna den frånträdande skälig ersättning för den kostnad, han möjligen redan nedlagt å tomten i fråga.

Att icke ens på detta sätt alla tomter i staden, hur trångt än utrymmet mellan fästningsvallarna var, hunno under de första åren bebyggas, framgår av en år 1621 utfärdad kunglig skrivelse, i vilken dåvarande lensmanden Otto Marsvin uppmanades draga försorg därom, att hus uppfördes å de platser, som lämnats öde och obegagnade.

Och, såsom förut är nämnt, det är omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna Kristianstads folkmängd och antalet därstädes under de första åren uppförda enskilda byggnader. En och annan sparsam uppgift kan dock anföras. När det sålunda år 1622 blev fråga om att ordna stadens brandväsen och magistraten påyrkade, att alla borgare skulle förse sig med eldsläckningsredskap, nämnas i förteckningen endast 49 husägare.

Att det emellertid gick trögt att få förhållandena så ordnade, som Kristianstads grundläggare från början önskade, synes bl. a. av ett par andra kungl. förordningar. I april 1627 kom till lensmanden Jörgen Urne konungens befallning, att Åhus skulle läggas under Kristianstads jurisdiktion, och ännu så sent som 1632 klagade magistraten i Kristianstad, att staden led stor skada och avbräck därigenom, att såväl handel som hantverk bedrevs både i Åhus och Vä.

Kristianstadsborna ansågo emellertid snart nog, att den tid kunde vara inne, då stadens grundläggare borde infria sitt i fundationsbrevet givna löfte att i sinom tid hugna staden med särskilda privilegier. De gjorde underdånig framställning härom, och som ett nådigt svar härpå utfärdade Kristian IV från Köpenhamn den 15 mars 1622 privilegier åt "meniga inbyggare", hans "trogna, käre undersåtar i Christianstad".

Uti dessa bestämdes först och främst, att stadens vapen skulle utgöras av två gula lejon i blått fält, hållande mellan sig ett krönt C med en däri inskriven 4. Sedan Skåne blivit svenskt, förblev Kristianstads vapen oförändrat utan att stadfästelse å detsamma söktes hos någon svensk konung förrän 1932. Genom ett kungl. brev av den 4 nov. nämnda år fastställdes emellertid, efter därom gjord framställning, att stadens vapen skulle fortfarande hava det i 1622 års privilegier av Kristian IV bestämda utseendet.

Rörande jordarna i Näsby och Nosaby innehöllo privilegierna samma bestämmelser som fundationsbrevet. En del av dessa jordar skulle, såsom förut stadgats, tilldelas magistratspersonerna som ämbetsjord; den övriga marken skulle, "så långt den räckte", lika fördelas mellan sextio gårdar eller tomter i staden, vare sig dessas innehavare inflyttat från Vä eller kommit annorstädes ifrån.

En punkt i privilegierna tyder på, att konungen icke ansåg staden ännu vara tillräckligt bebyggd. Fastän kronan på egen bekostnad låtit uppföra en särskild tegelugn i Näsby, förklarades dock Kristianstadsborna berättigade att tills vidare och intill dess konungen annorlunda förordnade, begagna de två förutnämnda i Vä belägna tegelugnarna.

Genom privilegierna stadfästes också fundationsbrevets bestämmelse, att Bockeboda gård - detta namn förekommer uttryckligen i privilegierna, men ej i fundationsbrevet - med tillhörande skog ävensom den därintill liggande skogen, som likaledes tillhört Vä, skulle vara Kristianstads borgares samfällda egendom. I sammanhang härmed må nämnas, att konungen återupprepar stadgandet om skyldighet för borgarne att bygga ordentliga bostadshus ävensom så rymliga uthus, att stallrum för åtta hästar hos varje borgare kunde erhållas, om så skulle påfordras.

Tomt för uppbyggande av en prästgård i staden hade konungen redan låtit utvisa, och han lovade nu att vara kyrkoherden behjälplig med uppförandet av prästgård, men han bestämde tillika, att denna i framtiden i enlighet med "ordinantians" stadgande borde underhållas av borgerskapet, som dessutom skulle giva kyrkoherden vederbörlig tionde. Denne ägde därjämte rätt att fortfarande bruka "prästgårdsjorden i Nosaby mark". En kaplan komme att tillsättas med skyldighet att tjänstgöra såväl i staden som i annexförsamlingen Nosaby. Bostad åt honom skulle jämväl bliva anvisad.

Rörande kyrkliga förhållanden utfärdades en del andra betydelsefulla stadganden. Sålunda bestämdes genom ett kungligt påbud av den 25 april 1617, att Nöbbelövs kyrka skulle rivas, dess kyrkklockor föras till Vä och socknen förenas med Vä till ett pastorat.

Elleköpinge (Ripa) hade länge varit annex till Åhus, men en kunglig förordning av den 4 januari 1618 föreskrev, att Elleköpinge skulle helt läggas till Åhus, dess kyrka nedrivas och kyrkklockorna föras till Vä. De forna Nöbbelövsklockorna överlämnades då till Emitslövs kyrka.

Ingenting nämndes i privilegierna om inrättandet av en skola i staden, varom dock ett löfte givits i fundationsbrevet, men skälet härtill ligger nära till hands: skolan hade då redan några år varit i verksamhet, och löftet var således redan infriat.

Alla de ålfisken, som förut tillhört Vä och Åhus, skulle nu för all framtid tillfalla Kristianstads invånare, dock med skyldighet för dessa att därför gälda den årliga avgift till kronan, som dittills erlagts. Även Skillinge fiskeläge, som förut tillhört Åhus, lades nu under Kristianstad.

Sedan vägarna, som ledde till staden, en gång blivit iståndsatta, skulle borgerskapet självt underhålla de delar därav, som lågo inom stadens område; den övriga underhållsskyldigheten skulle fördelas på de kringboende bönderna, vilka ävenledes skulle, enligt redan utgivna bestämmelser, ensamma underhålla Långebro.

Privilegiernas sista eller tionde punkt stadgade, att i Kristianstad skulle årligen hållas två marknader, den ena S:t Pauli dag (25 januari) den andra Maria Magdalenae dag (22 juli). Den förra hade förut varit förlagd till Vä, den senare till Åhus.

Sedan Kristian IV i början av 1648 avlidit, bekräftades stadens privilegier oförändrade av hans efterträdare, Fredrik III, den 30 november samma år. Han hade redan den 8 maj genom ett särskilt "forsikringsbrev" utfäst sig att stadfästa dem, "forend Vi intrader i nogen fuldkommen regiering".