Athenaeum - Kristianstads historia

"Ut desint vires, tamen est laudanda voluntas", Athenaeums mer än 100-åriga motto, som på svenska är "Krafterna fattas må, viljan är dock berömvärd" är ett vältaligt uttryck från den gamla romaren Ovidius. Och hur mycket än latinaren från sin skoltid i Kristianstad glömt, så har denna klassiska vers säkert dröjt sig kvar i den forna gymnasistens minne. Hur som helst är den i högsta grad på sin plats just här. Det har för mig varit ett nöje att i ålderns höst få syssla med vår gamla förening, även om det fört med sig mycket mera arbete än jag föreställt mig. - Och jag har ofta under mitt arbete haft anledning att till min tröst skandera den gamle skaldens mer än 2 000-åriga versrad ur hans "Brev från Svarta havet" där han framlevde sina sista år i landsförvisning och längtan till Rom och hembygden.

1871-72 utgavs "Athenaeum, Tidskrift för Sveriges, Norges och Danmarks läroverkssamfund" och i denna om sammanlagt 150 sidor i närmast A4-format omnämnes "Kristianstads Athenaeum" i ett antal artiklar, flera och ymnigare än alla andra gymnasistföreningar i Norden. Prenumerationsavgifterna från Kristianstad jämte Vänersborg - 34 riksdaler riksmynt vardera är också de högsta, som inflöt från något läroverk i Norden den 25 nov. 1871, enligt utgivaren Olof Sonesson. Tidskriftens flitigaste skribent var i början J. P. Welander. Båda var då studenter 1871 respektive 1869.

Welander inledde en artikelserie "Kristianstads Athenaeum", och enligt denna började sällskapet sin verksamhet hösten 1864. Men redan då fanns sedan flera år ett athenaeum för sjunde klassen. Förmodligen syftar Welander på det f.ö. bortglömda Athenaeum, som lektor Harald Sjövall presenterar i Athenaei Festskrift 1951. I efterlämnade papper från sin fader, Trelleborgsrektorn Hjalmar Sjövall, student i Kristianstad 1862, fann han bl.a. anteckningar om, "att en förening med detta namn (Athenaeum) funnits vid Kristianstads h. allm. läroverk" redan höstterminen år 1861.

I sin uppsats redogör Harald Sjövall för detta "förhistoriska Athenaeum" med valspråket "Ut omnibus quisque, sic cuique omnes" ( en för alla och alla för en), föreningens arbetssätt och dess handskrivna tidning "Athenaei Weckoblad, Bildning och Nöje". Sjätte klassen hade efter detta föredöme bildat sitt athenaeum, en benämning, som vid Kristianstads läroverk den tiden var liktydigt med "litterär skolförening", även om man väl kände till namnets eller rättare sagt ordets höga anor från det gamla Grekland och Rom. Ett förslag framlades visserligen inom "sjette nedras athenaeum", att detta skulle taga ett annat namn, men den frågan föll, då man inte ansåg sig kunna uppleta något, "som ej skulle kunna utsättas för hån af utanför stående".

Saken ordnade sig genom att de olika "athenaea" utom sjätte nedres dog bort och blev det enda "Athenaeum". Enligt Welander omtalas att man där diskuterat frågan, om en "förening med femte klassens athenaea" (alltså pluralis) vore möjlig. Diskussionsförslaget blev dock ej upptaget, än mindre bifallet. Så långt Welander t.v.

Men sedan man 1915 i papper efter Henric Malmberg, en av sällskapets tio stiftare och sedermera adjunkt vid Kristianstads h. allm. läroverk, funnit stiftelseurkunden, som troligen ej var bekant för den yngre Welander, kan man med säkerhet fastställa det ännu existerande och levande Athenaeums tillblivelse till den 15 oktober 1864, då enligt Malmberg "stadgar upplästes och antogos vid sammanträde inför rektor Cavallin d. 15 Oktober 1864 i hans wåning och under hans ordförandeskap".

Stadgarna inledes med följande orienterande förklaring : "Sällskapet, hwars ändamål är att efter weckans utståndna wedermödor och beswärligheter hemta en wälbehöflig wederqwickelse dels af en lättsmältare lektyr än den en Euklides, en Homeros o.d. busar erbjuda, dels i allmänhet af gladt skämt och glam, sammanträder hwarje lördagsafton i den lokal, som för ändamålet blifwer förhyrd."

Den första av de fyra "balkarna" med dess 22 paragrafer säger, att "själfskrifven ledamot är hwarje ledamot af sjunde klassens öfre afdelning", men när man granskar de tio undertecknarnas namn och förhållanden finner man, att åtminstone fyra av dem inte blev studenter i Lund förrän 1866, varför man får förmoda, att dessa gått i sjunde nedra 1864 och alltså får antagas ha tillhört de i "nedre afdelningen af samma klass" särskilt inbjudna som medlemmar.

Det bestämdes även, att "dock må ej samtliga ledamöters antal öfwerstiga 12". "Det åligger såwäl alla som hwar och en i synnerhet att verka för det mål, varför sällskapet är stiftadt och till hwilket dess medlemmar i broderlig kärlek och endrägt böra sträfwa, nämligen till nöje och glädje. Må hwar och en, sedan han inträdt inom de dörrar, som böra utestänga ledsnaden, melankolien och hwarje annan plågoande, öppna sitt hjerta för nöjet och bannlysa från sitt sinne hwarje nedslående bitter känsla, hwarje otrefligt minne, hwarje liden förargelse, och odelat ägna sig åt glädjen".

Malmberg omnämner även, att man för sällskapet förhyrt "en våning på fyra rum i jernhandlare Rombergs hus ute wid Långebro. Det största rummet begagnades till teaterlokal, hörnrummet till läs- och samtalsrum, hwarjämte ett uthyrdes till en af Athenaei medlemmar, som skulle ha tillsyn öfwer wåningen. Wid sammankomsterna war nästan alltid Rektor Cavallin närwarande, som mycket intresserade sig för föreningen och på allt sätt uppmuntrade densamma".

De tio första athenaeisterna var följande, varom vi känner följande data : Carl Hammarstrand, f. i Ivetofta 1844, student 1866, död som t.f. borgmästare i Trelleborg 1895, föreningens sekreterare; Axel Falkman f. i Förslöv 1847, student 1865, fil. dr. 1877, död 1883 som rektor för Cimbrishamns pedagogi. för : s skattmästare; Henric Malmberg, f. i Jämshög 1846 student 1866, extra lärare i Kristianstad före 1870, senare utnämnd till adjunkt, död 1915. Samuel Adrian, f. i Huskvarna 1846, student 1867, rektor vid Malmö realskola 1903-1911 och senare i Grenna. N. Olof Holst, f. i Jämshög 1846, student 1866, fil. dr primus 1874, statsgeolog 1877, Anders Johan Nordström, f. i Stångby 1845, student 1866, död som kyrkoherde i V. Hoby 1916. P. E. Torslow, f. i Stoby 1847, student 1866, död som vice häradshövding och e. o. hovrättsnotarie 1880. Adolf Hallberg, f. i Kristianstad 1846, student 1866, collega i Sölvesborg och fr. 1912 adjunkt i Göteborg. Nicolaus A Lundberg, f. i Träne 1843, student 1868, trädgårdsmästare i Malmö. Kring den tionde står ett sorgens skimmer. Nils Anton Romberg f. i Kristianstad 1846. Under hans namnteckning har Malmberg skrivit "Dör under julen 1864 i Athenaei lokal". Hans dödsdag var den 29 december, drabbad av nervfeber i föräldrahemmet, kvarteret "Finland".

Ganska snart må de stadgar, som de underskrivit, ha ändrats och kompletterats i flera avseenden enligt Welander. En märklighet var, att en inträdessökande skulle antagas enhälligt. Denna passus ändrades dock redan våren 1865, då en novis avvisades med en röst mot tolv. Fallet syntes mötet upprörande, varför ordföranden uppmanade "nejröstaren att ändra sitt votum". Så skedde, och man beslöt omedelbart att genast ändra "lagen", så att det krävdes endast 2/3 majoritet för inträde. Man bestämde även bötesbelopp för olika förseelser. Minsta bötesbeloppet - 5 öre - uttogs för sen ankomst till mötena, lördagar kl. 4 e.m.

En dag i september 1865, då flera av de mera intresserade medlemmarna ej kom till mötet, föreslogs, att man gärna kunde upplösa föreningen, och då ingen hade något att däremot invända, beslöt man att först på auktion försälja föreningens tillhörigheter.

Stadgarna såldes för 15 öre och dess tjocka inbundna "hävdabok", som kostat över 2 riksdaler såldes för 50 öre. Den som tillhandlat sig denna skar först ut protokollen och räknade algebra på de återstående blanka bladen. Av en händelse kom omsider under mycket dramatiska omständigheter de utskurna protokollen i händerna på artikelförfattaren J. P. Welander.

De omtalade protokollbladen meddelar, att under första året av "vår första vittra förenings verksamhet" hölls mer än 40 föredrag och diskuterades bortåt 20 ämnen. Dessutom hölls tal av avgående och tillträdande ordförande och hälsningstal till en nyinvald medlem. Bland de mera värdefulla föredragen märkes en serie om "svenska vitterhetens utveckling under Stiernhjelmska och Dahlinska tidehvarfven", hållna af läroverkets rektor under 1865 för samtliga föreningars medlemmar".

Rektor var då den ansedde och frejdade S. G. Cavallin, som även efter sin avgång 1871 och i sin nya befattning som kyrkoherde i Ystad visade sitt intresse för Athenaeum genom att 1872 prenumerera å tidskriften Athenaeum.

Efter nära ett års tillvaro blev "sjette nedras athenxum" upplöst, då räknande 26 medlemmar, som utgivit en namnlös (?) handskriven tidning i 23 nummer. Men den 17 februari 1866 återuppstod "Athenaeum" med bestämmelsen att medlemsantalet t.v. skulle vara åtta (8) och att dess fortfarande handskrivna tidning, som utkom i 17 nummer, skulle bära namnet "Munväder".

Nyåret 1868 inleddes en ny epok i Kristianstads Athenaeums historia med 12 medlemmar. Man hade dittills haft sina sammanträden i ett rum ute i staden, men nu ändrades detta så att man i stället höll dessa i ett skolans klassrum. Här får anmärkas, att läroverket då låg norr om kyrkan, och att numera på dess tomt inryms hotell Brissman. Skolan hade där invigts den 3 maj 1835 och fick namnet "Hertig Carls skola" efter dåvarande hertigen av Skåne, sedermera konung Carl XV. Det nuvarande läroverket, som nu lär benämnas Söderportskolan uppfördes 1874-75, och dit flyttades då även Athenaei sammankomster.

Den 17 februari, årsdagen för ombildningen, firades första gången 1869 och fortsatte ända fram till sekelskiftet, då man inledde en ny epok med ett skådespel å dåvarande teater i nuv. Teatergatan.

1870 medförde åtskilliga nyheter. Man inrättade ett föreningsbibliotek, som snart räknade 200 band. Men man hade svårigheter med kassan, och då "skattmästaren" i mer än vanligt häftiga ordalag förebrått medlemmarna deras ekonomiska slarv", sporde ordföranden, om någon visste råd för att häva föreningens kassafeber. Då framkom förslaget, att medlemmarna skulle till föreningen skänka alla de skolböcker, som använts i de lägre klasserna. Detta beslöts, och en sådan mängd böcker inkom, att man måste ha skjuts för transport, varefter man ställde till auktion på skörden. Auktionen blev en verklig guldgruva, och föreningen fick in ett betydande belopp, det högsta man dittills haft i föreningens kassa. För första gång anställdes då "en vitter pristävlan" för medlemmarna med ett par hedersledamöter, "hvilka som studenter avgått till Lunds akademi" som prisdomare. Över ämnet : "Huru skola Tegnérs ord : I Norden vara skall en kraft, en enig vilja, en gång blifva fullkomligt besannade"? inlämnades tvenne uppsatser och för dessa utdelades pris på Athenaei slutfest för året den 14 december.

En av pristagarna bar det sedermera kända namnet Henrik Wranér, som 1867 fått inträde i Kristianstads läroverk och blev där student 1873 efter en arm och glädjelös skoltid. Han som så många andra fattiga "storskole-elever" ännu in på 1900-talet fick i de förnämare familjerna "kost-dagar" vissa dagar i veckan. Någon familj föredrog att låta honom gå till fattighuset och där äta sin usla korngrynsgröt. "Och dock", säger han i sina minnesteckningar, "war jag glad så länge den tiden räckte. Som nybakad student hade jag ej en aning om hur jag skulle få mat."

Den fattige byskomakarepojken från Österlen led oerhört av de förödmjukelser han fick utstå. "Men det fanns emellertid", som Fredrik Böök 1922 säger, "ett område, där den tafatte skolgossen firade triumfer. Det var inom den litterära föreningen A t h e n ae u m, som ännu blomstrar vid Kristianstads läroverk. Wranérs bidrag till Athenaei tidning, signerade A r n e, voro högt uppskattade". Henrik Wranér är väl den förste athenaeimedlem, som vann nationell ryktbarhet som författare. Han var också den förste som fick kontakt med Svenska Akademien, i det att han fick dess hedersomnämnande både 1889 och 1896 för diktsamlingar. Men det smickrande betyget åt Athenaeum, att föreningen var "en plantskola för Svenska akademien" kom betydligt senare.

Vi har nu i det närmaste nått fram till 1880-talet, ett stridens decennium inom bl. a. den litterära världen, så ock i Athenaeum. Att döma av en medlems minnen från sin gamla förening den tiden stod kampen där mellan dåtidens konventionella litterära uppfattning och en ny "cynisk sensualistisk anda". Föreningen splittrades i flera etapper men omsider återställdes ordningen även om man på mötena kämpade om bl.a. Strindberg.

Sedan man en kväll uppläst "ett alster av en mycket berömd och sedligt mycket rutten författare", lämnade som protest flera medlemmar föreningen. Men schismen fortsatte, och en lördagskväll, då Athenaeum hade sitt sammanträde, var några av de f.d. "medlemmarna där och fick då spörja, att Athenaeum söndrats i två föreningar. "De radikala" proklamerade, att deras förening var "det enda verkliga Athenaeum". De som förut lämnat föreningen, gick då på nytt in som medlemmar i "det gamla Athenaeum." Icke långt därefter återkom "även de sist utgångna, och enigheten var i yttre måtto återställd", "men inom föreningen fortsatte en oavbruten strid mellan de olika "åskåd-ningarna".

Om förhandlingarna kan sägas, att de var värdiga, om ock huggen var skarpa, ofta hänsynslösa. Vid sammanträdena upplästes "Athenaei tidning", vidare förekom diskussion, föredrag, deklama-tion men - underligt nog - ej sång; även upplästes protokoll över det föregående mötet. Emeller-tid började dessa protokoll eller redogörelser alltmer att begagnas till personlig uppgörelse med motståndarna och kom därigenom att lida av betänklig brist på objektivitet. För att lämna utrymme åt personlig uppfattning och ändock värna om sanningen infördes då särskilda redogörelser och särskilda protokoll, säger Ragnar Fjellander, student 1885 och sedermera kyrkoherde i Oppmanna.

Från 1890-talets strider säges något liknande 1916 av Emanuel Björck, en av de mest verksamma medlemmarna i slutet av 90-talet och omsider chefredaktör för Kristianstads Läns Tidning: "Stridens vågor hade gått höga men slutet på fejden blev likväl frid och försoning . . . . Och då månen spred sitt aftonskimmer på den hemvandrande skaran av Athenaeister, var allt groll bortblåst. Pojkarna kämpade tappert men de blevo sällan ovänner."

Professor Martin P : son Nilsson, student 1894, försäkrar i sitt brev till föreningen med anledning av dess 75-års jubileum : "Jag hoppas jag lärt något, sedan jag lämnade Athenaeum men jag vet säkert, att jag lärt något där".

Slitningarna från 1880-90-talen upprepades flera gånger in på det nya seklet. I februari 1911 diskuterades frågan om uteslutning av andra ringens medlemmar, men förslaget avvisades med 17 röster mot 12. Detta viktiga beslut följdes av frågan om "berövandet av rösträtten för dem i 2 : a ringen", som även avslogs. Men någon ändring ville oppositionen tvunget ha, och beslut fattades om viss åldersgräns. Men redan i nästa paragraf upphävdes detta beslut!

Athenaeum har, som synes, från början varit en ganska "aristokratisk skapelse", som dock genom tidernas gång fått en allt friare prägel. Länge var inträde i den ett de få utvaldas privilegium för den som hade minst betyget AB i modersmålet. Den som hade underbetyg var absolut portförbjuden. Först omkring 1920 slopades "AB-strecket", och 1917 upphävdes bestämmelsen, att gymnasiets lägsta klass inte fick rekrytera Athenaeum. Betänker man, att under sällskapets tidigaste period omkring 1870 var "sjette nedras athenaeum" det mest livaktiga och fröet till att sammanslutningen bestod, så var det inte en dag för tidigt. Vidare fann man i tidens fullbordan det lämpligt att bevilja även en ny art gymnasister - flickorna - inträde. Och därmed vann föreningen betydligt. I festskriften för 1950 finner man följande nog så talande annons :

VAR FINNS de snyggaste gymnasisterna? Jo, i R II : 3!
Flickor söken och I skolen finna !

Intressant är frågan om en "gymnasistkongress", alltså en föregångare till våra dagars "Seco". Detta ärende avhandlades den 23 september 1911.

Att man var angelägen om god ordning under föreningsmötena framgår av ett protokoll den 3 febr. 1912, då en medlem "utvisades på grund av oljud."

Denna har aldrig saknats inom Athenaeum. Vi har här redan i början av denna uppsats förnummit den i skarven mellan föreningens båda första decennier med främst Henrik Wranérs framträdande. Och i början av 80-talet var Otto Sylvan, den blivande litteraturprofessorn, en av Athenaeums drivande krafter. Men länge höll sig produktionen väl dold inom föreningen, som dock redan från dess första år utgav en veckotidning "Munväder" senare "Athenaei Weckoblad", - följt av "Athenaei tidning" - handskriven och i ett exemplar, ofta väl och vackert illustrerad med blyertsteckningar av någon medlems konstförfarna händer, bl. a. av den sentida kristianstadslitteratören Knut Holmgren.

När tidningen kom ut, föredrogs innehållet för de närvarande å mötet var eller varannan lördag och kritiserades ofta hårt. 1929 berättar Frans G. Bengtsson - student 1912 - att honoraret på hans tid var 50 öre spalten för poesi och 25 öre för prosa, och att de 2 : 50 i veckan han kunde lyfta, var allt vad han kunde förtjäna och spendera.

En Athenaei glansperiod inföll mellan 1894 och 1900, som börjar med signaturen "Pickwicks" framträdande och lysande prestationer. Bland hans produktion finner man ett längre epos, säkerligen avsett för scenen, med titeln "I tentamensfebern eller kand. Trillens ynkeliga dröm om den sköna Cecilia, den store och lille inkvisitorn, de båda kattorna m.m. förnöjeligt". Han var även en glänsande skald och har efterlämnat prov på något av det vackraste en gymnasistpoet kunnat åstadkomma. Som när han sjunger ut i ett par strofer om "Skaldekonst :

Jämsides med honom medarbetar signaturerna "Ejnar" och "Fjalar", båda uppvisande en förnäm skicklighet både som prosastilister och rimsmidare.

Från och med år 1898 förekommer namnet Fredrik Christoffersson, sedermera mera känd under namnet Böök, vars debut sker som 15-årig i en modersmålsuppsats i sjätte nedra om "Romerska kejsardömets grundande genom Augustus". Den korta men uttömmande krian väckte ett ovanligt uppseende både i kollegiet och bland kamraterna. Då liksom tidigare såväl som senare intogs i Athenaeum ej gymnasister från 6, men Christoffersson beviljades genast medlemskap. Sin gymnasisttid har Böök skildrat i sin bok "Storskolan".

En ny oros- och storhetstid för Athenaeum börjar med Böök som frondör. Tillsammans med fyra andra kamrater utgav han ett dikthäfte "Ungdom", som hösten 1898 låg på bokhandelsdiskarna och väckte ett enormt uppseende, särskilt bland skolans lärare. "Ungdom" utgavs icke av Athenaeum, men hade där väl förberetts. Då man blev osams om tiden för dess utgivning, lämnade de fem bidragsgivarna föreningen och utgav den på egen risk och räkning. Händelsen är utförligt skildrad i Albert Hennings - en av de fem - "När 1900-talet var nytt" sid 68-70 och har senare berörts av en annan av de fem, Emanuel Björck, i festskriften för 1933, vari han ger Böök en särskild eloge för hans gärning som häftets annonsackvisitör :

"Hade han icke blifvit litteraturkritiker, så hade han säkert gjort sig en lysande framtid som annonsman. Sedan tryckningskostnaderna gäldats, blev det över 15 kr per författare. - Aldrig ha några författare kunnat vara stoltare över sin framgång och gladare öfver sitt honorar. Glädjen stod också högt i tak, då den historiska händelsen firades med fest på ett af stadens konditorier."

Under det år som följde, samlades åter Athenaeum, och i början av år 1900 beslöt man att fylkas kring sin banérförare och träda fram för staden med ett skådespel, som den unge Böök skakat fram. Det var "en tragedi, bräddfull av schillerskt frihetspatos och spelande i fransk revolutionsmiljö", för att tala med Albert Henning. Den fick titeln Det gryr.

"Rollerna fördelades bland de föreningsmedlemmar, som troddes eller själva trodde sig äga förutsättningar att med framgång uppträda på de tiljor, som skulle föreställa 1789 års bloddränkta franska mark.

Den 17 februari år 1900, då detta med ungdomlig inspiration skrivna och friskt mod inövade drama skulle uppföras var det inför en fullsatt salong i det gamla ärevördiga Thaliatemplet uppe vid vattenverket."

Albert Henning har ägnat drygt fyra sidor i sin "Kristianstadskrönika" (1942) åt denna händelse i Athenaeums historia och avslöjar namnen på de olika skådespelarna i deras resp. roller. Han omnämner även vem som regisserat det hela, nämligen Nils P. Svensson, mera och senare känd under signaturen "Quidam Quidamsson", den där under märket Peter Mark redan som skolpojke försett Kristianstadsbladet med värdefull text. I "Storskolan" uppehåller sig Böök i kapitlet "Museion" (= Athena:um) ivrigt och utförligt vid skådespelet och dess framförande.

Fredrik Böök fortsatte hela sitt liv att vara intresserad av och för Athenaeum. Bl.a. besvarade han 1928 frågan om "I vad avseende har Athenaeum betytt något för Eder och vad i föreningen var det, som gjorde den av någon betydelse för Eder?" Svaret lyder som följer :

"Jag har så många vackra, goda och muntra minnen från Athenaeum, att det skulle bli en lång historia att förtälja dem. Vi odlade där vittra och allmänna intressen, som efter hand ha kommit att ge det egentliga innehållet åt mitt liv. Jag är än i dag djupt tacksam mot min gamla förening för allt vad den givit mig och jag önskar av varmaste hjärta, att den måtte skänka de unga generationerna vid Kristianstads skola samma goda gåvor : tankeutbyte, gemensam hänförelse över det stora och sköna, glatt kamratskap, intellektuella skärmytslingar och inbördes tävlan, allt det som blir till rika och värmande ungdomsminnen."

Fredrik Böök lär emellertid på sin ålderdom haft en gås oplockad med Kristianstads Athenaeum. Det berättas, att han vid något tillfälle fått låna en av föreningens protokollsböcker, och i ett protokoll över ett sammanträde (troligen 1898) funnit att man protokollfört "en del kraftuttryck och dylikt under sitt sista sammanträde . . . . varför han fann för gott att riva ut denna sida". Den lär ha återställts, sedan ungdomarna hotat att i annat fall publicera några andra produkter av hans hand i föreningens arkiv. Den gamle frondören fick då se, att andan från hans egen ungdom ännu var livslevande !

Fredrik Böök är det stora namnet i Athenaei historia, han som blev den förste från Athenaeum, som kom in i Svenska Akademien! När hans kamrat från "Det gryr" Gustaf Hellström senare blev den andre i den vittra areopagen, präglades uttrycket om Athenaeum som "Svenska Akademiens rekrytskola" eller "plantskola". Även han har inte annat än gott att säga om sin gamla gymnasistförening i sitt bidrag till dess festskrift 1944:

"Då jag i slutet av förra seklet som nyvorden gymnasist blev medlem av föreningen Athenaeum var den redan över trettio år gammal. Den hade med andra ord tradition. Åtskilliga av dess äldsta medlemmar hade hunnit göra sig ett namn ute i det kulturella livet eller var på god väg att göra det. Men det var ingen tradition, som tyngde. Föreningen var -- i likhet med Walkers whisky - "still going strong". Några år före mitt inträde hade den t.o.m. visat ett sådant prov på ungdomlig livaktighet, att rektor såg sig nödsakad att genom en till varje sammanträde inbjuden lärare övervaka föreningens göranden och låtanden. En av Athenaei medlemmar hade nämligen vid ett föregående sammanträde deklamerat Frödings "Morgondröm" i obeskuret skick. Det är möjligt, att det nya arrangemanget med en lärare som kontrollerande gäst lade sordin på förhandlingarna. Det är kanske t. o. m. antagligt. I varje fall tycktes den inbjudne gästen i allmänhet inte finna alltför stort nöje i förhandlingarna".

I fortsättningen konstaterar han, 'att föreningens anda strax före sekelskiftet var liberal för att inte säga radikal. Vidare betonar han vikten av att begränsa specialiseringen med dess ofrånkomliga följder och talar för att redan på gymnasiestadiet lägga en fast grund för humanistiska och allmän-kulturella intressen.

Atheneum skymtar även i Hellströms "Det var en tjusande idyll" (1938), där det utsäges, att

"Strindberg och nittitalet hade blivit ett medel - det enda medlet - att ge ett nyp åt auktoriteten, föräldra- och lärarauktoriteten, åt det förlegade, mossbelupna och reaktionära. Det var förenat med ett visst moraliskt mod att deklamera Lokes smädelser inför lektorn i svenska. Det kom ett skimmer av heroiskt martyrskap över den, som i den litterära gymnasistföreningen vågade recitera "En morgondröm" i beskuret skick. Att läsa den obeskuren var förenat med relegation. Att vara litterärt intresserad blev identiskt med att vara moraliskt modig, oppositionell, radikal och begåvad. Att inte ha några litterära intressen tydde på slöhet, opportunism eller dumhet." Det tredje stora namnet från Athenaeum blev Frans G. Bengtsson, som dock gick ur tiden alltför snart - 1954 - utan att ha blivit "en av de aderton". Men om hans litterära storhet är väl inga delade meningar! Han var verksam med det enklare Frans Bengtsson i Athenaeum 1910-1912, blev student 1912 och fortsatte sedan fram till licentiaten sina studier i Lund, avbrutna genom ett allt mera blomstrande författarskap.

I ett sammanträdesprotokoll från den 22 oktober 1910 finner vi att han invaldes som den näst siste i en lång rad. "Föreningen hade just då skakats av en våldsam litterär fejd mellan dess konkurrerande dramaturger" skriver Lars Bergkvist, i minnesboken över Frans G. Bengtsson (1955), "och dess förestående hädanfärd hade vederbörligen begråtits såväl på prosa som i konstmässiga sorgekväden .... men då unge Frans intog sin plats på vår privata parnass, hade de upprörda känslorna redan börjat lägga sig."

1953 utgav Frans G. Bengtsson sin sista bok, memoarvolymen "Den lustgård, som jag minns". I denna skymtar även hans tidiga skolliv, och hade han beskärts ännu några års liv, skulle vi säkerligen av hans ande och hand haft även en eller annan essay om livet i vårt gymnasium och Athenaeum. I brev till Sigfrid Durango skriver han 1953 om "lustgården", "att hela min skolhistoria fram till studenten skulle också ha varit med men det visade sig att jag inte kunde hinna med detta i tid". Under sina år här var han mycket produktiv i "Athenaei Tidning", där cirka 25 dikter och ett stort antal prosastycken är bevarade, oftast med signaturen Marx, som synes vara totalt missvisande, då han aldrig framstått som marxist. I festskriften 1929 har han strålande berättat personliga "Minnen" från sin gymnasisttid, och i föreningens 100-årsskrift 1964 har dess redaktör publicerat hans sista bidrag till dess tidning, en glad och vänligt ironisk "Visa till en syndare", vars sista vers här följer :

För att ytterligare understryka Frans G:s säregna position, borde det kanske vara en uppgift för Athenaeum att utge hans gymnasistproduktion i en särskild utgåva! Han var ju en av föreningens verkligt "store".

"Om festfirande i Athenaeum under gångna tider" skrev sign. "Pionono" i sällskapets festskrift 1922. Artikeln skulle knappast vinna på en omarbetning, varför den här följer in extenso :

"Då Athenaei fest numera nästan utvecklat sig till en händelse för alla kristianstadsbor med eller utan förhoppningsfulla söner i föreningen, kan det vara av ett visst intresse att se tillbaka på de anspråkslösa tillställningar, ur vilka denna lysande fest leder sitt ursprung.

Den första fest, som finnes omnämnd i Athenaei urkunder, daterar sig till den 17 februari 1869, enligt dåvarande uppfattning föreningens tredje födelsedag. Endast en trängre krets, medlemmar och hedersmedlemmarna rektor Cavallin och lektor von Sydow voro närvarande. Programmet inleddes med en för tillfället författad prolog. Därefter förekom tal, deklamation samt föredragande av ännu en dikt till föreningens ära, varefter var och en fick gå hem till sitt med ett exemplar av föreningens första tryckta stadgar såsom minne av dess första årsfest.

Även för året därpå ha vi säkra underrättelser om en fest, som tycks ha gått i samma stil och med i stort sett samma program som vid den föregående. Härtill kom, att i Lund studerande f.d. athenaeister samlat sig till en festlig kollation därstädes samt avsänt ett lyckönskningstelegram till föreningen i Kristianstad.

I och med år 1872 inträder en förändring i festfirandet i så måtto, att man ej nöjde sig med andlig, utan även ville ha rent materiell spis. Efter det högtidliga sammanträdet, vars huvudpunkt var en av den då högt uppburne medlemmen Henrik Wranér författad hyllningsdikt på hexameter, hänger man sig åt den njutning, som en eller flera koppar kaffe jämte två för detta ändamål inköpta födelsedagskransar (enligt den officiella redogörelsen) kunde bjuda på. Tal höllos och skålar druckos vid kaffekoppen, och det var fröjd och gamman.

För åren 1873-79 sakna vi varje som helst berättelse om någon fest. Att dock ett eller annat festligt samkväm avhållits, vid vilket man dock mera firat Baccus än Pallas Athenae, Athenaei skyddsgudinna, och att det då gått ganska lustigt tillväga, därom vittna en stor mängd räkningar från denna tid på sönderslagna glas etc. Och som ett bevis på att man festat rätt bra, kan nämnas, att omkostnaderna för 1879 års fest belöpte sig till kr. 42:65. Klokt nog hade man anordnat dessa fester på den sista dagen för terminen, så att de festfirande gymnasisterna sluppo gå i skolan - eller kanske skolka - dagen efter.

År 1881 hade man åter företagit anstalter för att värdigt fira årsdagen, denna gång enligt ett storslaget program med tal, deklamation och musik, men, för att bibehålla källskriftens ord, "parturiunt montes, nascetur ridiculus mus!" (= bergen födde en liten råtta.). Av det storartade festförslaget blev blott ett sammanträde med bråk och gräl.

Anno 1883 firas emellertid åter Athenaei födelsedag. Ett dokument förtäljer, att man för den skull inköpt tvenne "vetekransar" samt en halva konjak till ett pris av 3:50, och samma dokument upplyser om att stämningen tack vare halvan konjak var ganska hög, och att man av samma orsak fått betala för tvenne sönderslagna glas.

Så småningom har man emellertid lagt bort dylika ovanor i vår förening, och ett tiotal år senare hade Athenaeum stadgat sig så pass och gått så mycket framåt, att det kunde inbjuda allmänheten till sina årsfester, som nu firades med uppförande av ett skådespel, tal, deklamation och musik, och härmed ha vi kommit fram till det festprogram, som än i dag är brukligt i Athenaeum".

Till detta kan fogas ett avsnitt ur Pär Gustafssons korta "Athenaei historia" i jubileumsårsskriften för 1964: "Länge kom den 17 februari att firas som föreningens födelsedag. Denna dag anordnades festligheter i den vittra gemenskapens och den sanna punschpatriotismens namn. Inför dessa fester byggdes i drömmens värld sköna luftslott - fester med ståtliga tal, klingande deklamationer och färgsprakande skådespel."

Först genom den "stora festkommittén år 1900", förverkligades föreningens idéer. Flera av de män, som verkade i denna kommitté, har blivit kända namn inom den litterära världen, bl.a. signaturerna "Egil" och "Don Quijote" - Gustaf Hellström och Fredrik Christoffersson-Böök. Den senare har som sedan nämnts i sin självbiografiska roman "Storskolan" skildrat verksamheten inom Athenaeum och då särskilt dess första stora årsfest. Det var i general Sjöcronas gamla teater, där "gaslågorna i rampen susade och brann", som festen ägde rum inför "landets finaste publik". Denna fest blev en milstolpe i föreningens historia!

Genom decennierna har Athenaeum varit en strängt sluten krets, som i regel endast en gång årligen framträtt inför allmänheten, nämligen vid årsfesterna, som i regel hållits på stadens teater mot slutet av höstterminen.

1906 kombinerade man årsfesten med 60-årsminnet av Esaias Tegnérs bortgång 1846. Man uppförde då i början av november ett historiskt skådespel i fem akter, betitlat "Unghanses dotter", författat av föreningsmedlemmen Arvid Persson-Bjerking. Enligt brev från den nu 80-årige författaren var stycket "en dramatisering av en dansk författares skildring av Valdemarståget, och enär det senare tillkommit en opera (?) med namnet "Unghanses dotter", blev jag oförskyllt av kamrater beskylld för plagiat". Men våren 1906 hade han som "1: sta pris för bidrag till Athenaei Tidning" erhållit en förbokgåva - kanske för just manus till skådespelet.

Från denna Tegnérsfest erinrar sig den nu åldrige Athenaeisten en episod. Mellanakterna med kulissbytena blev på tok för långa, och för att förströ publiken steg Gunnar Wingren upp framför ridån och sjöng den då populära slagdängan "För det gjorde mamma, när mamma var flicka". Några lärarfruar tog anstöt av detta mellanspel, som ansågs osedligt, och föranledde vår snälle rektor Ekedahl att förebrå Arvid för detta, som ej i förväg underställts lärarekollegiet. Andra följder blev det inte.

Som framgår av foto här var det ju gott om kvinnliga aktörer och statister vid detta tillfälle för första gång. Men i fortsättningen var det endast maskulina agerande vid årsfesterna ända till 1911, då den stiliga Kerstin Norrman fick framträda i en pjäs, vars titel hon ej erinrar sig men väl att "när den slutade - skriver hon - var alla dödade utom jag, som var en lady någonting och stod ensam på scenen, hållande i en begravningskrans och iklädd en flott dräkt, lånad av . . . ." Därmed hade man kommit in i en ny era.

Min första kontakt med det illustra sällskapet hänför sig till 1910, då på teatern den 26 nov. uppfördes skådespelet "Abrahams offer" av föreningsmedlemmen Henry Ljunggren samt komedien "De båda döva" av Jules Moinaux, som f.ö. gavs i repris både 1920 och 1929. Det var en upplevelse av rang för en 14-åring, som visserligen flera gånger från läktarståplats bevistat teaterföreställningarna. Men detta att få se sina äldre kamrater framträda på scenen var något särskilt tjusande. Vi i de lägre klasserna fick bevista generalrepetionerna, medan själva festen var avsedd för allmänheten följande dag.

Enligt protokollet från den 22 oktober 1910 fördelades de 455 biljetterna på följande sätt : Lärarekåren fick 54 biljetter och adjunkt Josef Liedholm som regissör 5 bilj. 13 tilldelades teaterdirektionen och stadens tidningar 4 biljetter. Annonsörer i festskriften fick 86. Sångare och andra medverkande tilldelades 60 och festkommittén 18 samt särskilt inbjudna honoratiores 47. Medlemmarna erhöll 3 biljetter pr man = 165, och dessutom fick de tillträde mot uppvisande av medlemskort.

Skolans lärare var ofta intresserade för sina alumners prestationer, och tidvis har alltid någon av dem varit hjälpsam som regissör vid utformandet av de årliga skådespelen på teatern. Vi kan nämna adjunkterna Josef Liedholm, Karl Gustaf Edström, Birger Malmström och nu senast Else Holmgren, som alla helhjärtat gått in för sina självåtagna uppgifter och oftast med framgång lyckats föra det hela i hamn. Ända fram till 1915 och även senare var det i regel fråga om "hemmagjorda" eller i övrigt "billiga" skådespel. Men till 50-årsjubiléet 1914 hade adjunkt Edström lyckats få fram ett höglitterärt stycke, Björnstjerne Björnssons "Mellan drabbningarna". Ofta blev det efter några år repriser på "stycken", som på sin tid tilltalat arrangörerna. Sålunda gavs lustspelet "Civilklädd" av 1913 både 1920 och 1928. "Tosingar, tokerier i två avdelningar" av Wurm Junior (vem det nu kan ha varit) framfördes 1919, 1926 och 1939. 1921 var det "urpremiär på det svenska lustspelet i 2 akter Alexis, skrivet för Athenaeum av Mister Winkel".

I och med Wilhelm Mobergs lustiga "Kassabrist" i 3 akter 1943 blev det i fortsättningen fråga om högre kvalitéer. Och efter ett par Aug. Blanche-pjäser 1944 och 1945, gav man sig 1946 i kast med Oscar Wildes "Mr Earnest", följd av Ladislaus Foders "Fröken Kyrkråtta" och Anders Ejes fars "Mekaniska fröken" . Hjalmar Bergmans enaktare "Hr. Sleeman kommer" sattes upp 1951, och till 90-årsjubileet 1954 vågade man sig t.o.m. på ett Shakespearstycke "Så tuktas en argbigga", följt av Bernhard Shaws komedi "Ödets man" året därpå. I februari 1957 framförde man den mycket avancerade Jean Paul Sartres 1954 översatta drama "Smutsiga händer". 1958 hade man två framträdanden. I februari upptar programmet renässansspexet "Skandalen i Rom eller Kärlek i Vatikanen" (fri förfalskning i tre akter av Lucretia Borgias dagbok, stulen i Vatikanen). Och i november spelades Karl Ragnar Gierows komedi "Av hjärtans lust". Det kan här lämpligen erinras om att förf. - med sin höga ställning i Svenska akademien - har "släktförbindelser" med föreningen, då hans fader teol. dr Arvid Gierow varit medlem i Athenaeum.

Våren 1960 spelade man Bo Bergmans "Porträttet" och i december s.å. Hjalmar Bergmans "En skugga". I februari 1962 gav man Thornton Wilders 3-aktare "Vår lilla stad" och samma årstid följande år gavs Eugen O'Neills komedi "Ljuva ungdomstid" i sällskap med spexet "I maj sandas icke gatorna".

Under forskningar i Athenaei arkiv hava vi funnit, att många för oss dyrbara skrifter saknas. Förutom stiftelseurkunden hava vi inga dokument angående Athenaei verksamhet före år 1894. Dock talas så sent som år 1908 om tidningar från 70- och 80-talen. Följaktligen måste sådana ha funnits - men var finnas de väl nu? Athenaeum vore tacksam för varje upplysning om dessa skrifter eller anvisning på var de böra sökas.

Även saknas flera gamla festskrifter, nämligen årgångarna 1904 och tidigare, 1907, 1909-1913, 1918. Huruvida festskrifter verkligen utgivits alla dessa år är ovisst, men säkert är att flera blivit tryckta, som nu saknas i arkivet. Kungl. Biblioteket har även förklarat sig sakna "Athenaeum" för åren 1895 och föregående, 1897-1901, 1903,-1904, 1907-1910, 1918. Råka dessa rader någon för Athenaeum intresserad person, som kan upplysa om huruvida festskrifter under sagda år utgivits eller som i sin ägo har någon eller några av de i Athenaei arkiv och hos Kungl. Biblioteket saknade skrifterna och vore villig avstå dem emotses tacksamt meddelande under adress : Red. av Athenaeum, Högre allm. läroverket. Kristianstad.