Granqvist - Kristianstads historia

En vacker augustidag 1947 trampade jag den drygt milen långa vägen in till Kristianstad och läroverket. I sällskap hade jag en av mina klasskamrater från folkskolan i Karstad. Hans namn var Kurt Nilsson. Vi var t.o.m. "gamla" lekkamrater, då vi vuxit upp som näst intill grannar. Den här augustidagen var det dags för upprop på gamla anrika "Högre allmänna läroverket". Det var visserligen inte vårt första besök på denna utbildningsanstalt. Redan på försommaren hade vi tillbringat .ett par da'r där, då vi genomgick inträdesprövningar. Men idag kändes det något högtidligare. T.o.m. Västra Boulevarden tycktes vackrare än någonsin. Träden spände en mäktig valvbåge över oss trafikanter, samtidigt som de skänkte skugga i den brännande augustisolen. Det var stekhett och då man tittade ner i Tivoliparken och såg fontänen spela för fullt och driva vattenstänk ut över gräsmattan, frestades man att göra en avstickare. Det var inte första gången en läroverkselev stod att välja mellan en timme i skolbänken eller i Tivoli. Säkert inte heller den sista. Detta skulle man så småningom erfara. Men denna dag var tanken flyktig. Läroverket hägrade ! Och vi sken i kapp med solen. Och för att inte lämna någonting åt slumpen, hade vi, för säkerhets skull, skrudat oss i sedvanliga läroverksmössor! !

Mössa, ja! Jag kom att tänka på reaktionen och inställningen hos en del människor. Var det kanske just mössan, som "stack" vissa i ögonen. Ty inte kände man sig väl något särskilt märkvärdig. Även om det på den tiden inte var så värst många som "gick vidare". Nej, det var nog snarare så, att man på vissa håll automatiskt betraktades som högfärdig, om man "kommit in i sta'n". Varför skulle man bryta av mot det gängse mönstret och "bli något"? I rättvisans namn måste dock sägas, att detta betraktelsesätt var undantag och att jag tvärtom alltid känt ett stöd från ortsbefolkningen. I detta sammanhang också en tacksamhetens tanke till den folkskollärare, Bertil Oldrup, som var företagsam nog att "skicka in" oss till läroverket.

Efter denna tankeutflykt tillbaka till uppropet. Efter de sedvanliga procedurerna i aulan skickades vi till våra klassrum. Vi hade gått 6 år i folkskolan och skulle nu börja 4-årig realskola. De flesta från landet föredrog denna linje, medan barnen från staden som regel gick den 5-åriga realskolan. Här började man redan efter folkskolans fjärde klass. Att vi från landet valde den 4-åriga linjen berodde på, att den innebar en kortare utbildningstid på annan ort, trots att detta medförde en sammanlagd längre studietid (6+ 4 år resp. 4 + 5 år) till realexamen. Det var också mest "lantisar", som denna dag flockades i 1:4:s klassrum. En hel del "gengångare", varav de flesta från sta'n, fanns emellertid i klassen. Dessa "återfallsförbrytare" hade redan gått två år på "anstalten", 1:5 och 2:5, med kvarsittning nu i den senare klassen. I stället för att få gå om 2:5, flyttades de nu att "gå om" 1:4, således motsvarande klass. Jag tror att detta hängde samman med språkkurserna, som annars inte klaffade.

Detta innebar också, att det fanns gott om "läromästare" i klassen. Där var Gert Glantz, en riktig spelevink, som gärna hittade på hyss, även om han inte gärna ställde sig i första ledet. En annan glad skämtare var John Eklöf, en hygglig prick, mycket omtyckt av kamraterna. Han hade emellertid inte samma förmåga som den förre att spela oskyldig och blev därför ofta "syndabock". Och vem minns inte Owe Andersson, numera välbeställd optiker, då som nu en jovialisk och sympatisk natur. Alla de här nämnda var bördiga från Kristianstad, men det fanns också ett par "återfall" från landet, Knut-Arne Kjell från Rinkaby och Karl-Ingvar Legetth från Fjälkinge, två trevliga och sympatiska grabbar. Till sist skall vi i denna skara också komma ihåg Nils-Åke Persson, Degeberga, sedermera välbekant krögare i bl. a. Fjälkinge - under namn av Åke P.

Bland de "riktiga" nykomlingarna i den här klassen fanns bl. a. Ola Hedin, sedermera försäkringsinspektör, Sven-Olof Nord, civilingenjör (Iföverken, Bromölla), Lennart Olsson, agronom, klassens bäste allroundidrottsman, Paul Svensson, Gårrö, en gemytlig och klipsk herre, men vars nuvarande öde jag icke känner, samt Stig-Göran Bengtsson, klassens störste olycksfågel (ganska oförvållat). Bland det svaga könet kan nämnas sådana energiska och duktiga flickor som Berit Biel, Signe Mellblom, Mona Persson, Gertrud Sallroth och Elsa Sandberg. Vi kunde också vila ögonen på Marianne Eliasson, Inga-Lill Brandt eller piggögda Ragnhild från Rinkaby. Allt som allt var vi i klassen 35 elever, en normalklass storleksmässigt.

Vår klassföreståndare var Bertil Hjelmgren, adjunkt i kristendom och historia. Som ett kuriosum vill jag nämna, att han följde oss som klassföreståndare under hela realskoletiden och att jag fick honom även under gymnasiets tre år. I kristendom hade jag honom under alla sju åren och i historia under de sex. Detsamma var fallet med två av mina klasskamrater, Sven Nord och Lennart Olsson. I och för sig ganska märkligt. Vi tre följdes åt under alla sju åren och var för övrigt, jämte en av flickorna som gick latinlinjen, de enda bland denna klassens 35 elever som tog studenten vid läroverket. Avgången var således ganska stor vid denna tid.

Meningarna om Hjelmgren var mycket delade på den tiden och är det kanske ännu mer idag. Under sju år kan man emellertid inte undgå att påverkas. Man hinner upptäcka ganska mycket hos den som sitter i katedern. Adjunkt Hjelmgren såväl som andra lärare hade förstås sina små egenheter, och dessa blev naturligt nog mer uppenbara under vår gymnasietid, då vi elever blev mera kritiska. Jag förstår till fullo synpunkterna hos de elever som lärde känna honom först under sin gymnasietid. Jag hade emellertid under åren på realskolan fått en ganska positiv inställning till honom, och det medförde, att jag hade svårt att se med lika kritiska ögon som vissa andra och således helt ändra attityd. Visst kunde han. vara partisk och subjektiv i sina värderingar och i sitt uppträdande, men mitt helhetsintryck av honom är i alla fall positivt. Jag tycker, att han som lärare kom undan med hedern i behåll, även om jag vet, att många nu "reser borst". Tillfogas bör kanske, att mina framtida ämnen blev historia och samhällsvetenskap, och att detta nog i viss mån får tillskrivas Hjelmgren, som var min läromästare under så många år. Att jag skaffat de pedagogiska rönen på annat håll är förvisso riktigt.

En av bekantskaperna det här första året var Sigfrid Andgren, vanligen "Sigge" kallad. Honom hade vi i geografi. Hans undervisning var inte särskilt medryckande. Jag har aldrig varit förtjust i ämnet, och detta år bidrog då inte till att öka förståelsen.

I historia hade vi Einar Berge, en liten pigg och trevlig herre, som varje timme förnöjsamt vandrade runt bland bänkarna och roade oss med anekdoter ur historiens värld. Han var först och främst en lärd man men kunde också förmedla sina kunskaper på ett medryckande sätt. Han var i högsta grad en personlighet. Vi sörjde honom mycket, då han ganska hastigt avled under vårt andra läsår.

I teckning och gymnastik hade vi också två herrar som vi minns - av olika anledningar - Tage Larsson och Einar Herrström. Båda är numera bortgångna. Den förre, "Ludde" kallad, var egentligen ett tragiskt kapitel. De första åren tyckte man, att teckningstimman var liktydigt med "roliga timman". I teckningssalen kunde allt hända - och hände också! Varje spår av disciplin saknades här. En utomstående skulle knappast tro det vara sant, om man försökte beskriva den stämning som alltid rådde på dessa timmar. Till och med i dagens läge, då mycket av den gamla självklara respekten hos elever för lärare och över huvud taget för klassrum har försvunnit, skulle dessa teckningstimmar "stå sig". Underligt är, att detta förhållande fick fortgå år efter år. Det kan knappast ha varit obekant för de styrande. Lika underligt är, att denne man orkade hålla ut under så många år. Efter ett par år på läroverket började man se det hela på ett annat sätt, i någon mån inse vidden av detta grymma spektakel och förstå vilket frunktansvärt lidande Tage Larsson måste ha varit utsatt för. Icke förty deltog jag själv, i okunnighet och ungdomlig dumhet, i denna "cirkus".

Ett av minnena från spektaklet kring teckningstimmarna och "Ludde" hänger samman med de s.k. åhörardagarna. Denna företeelse var något som vi elever alltid betraktade med en viss skepsis. Skulle föräldrarna komma och höra på? Definitivt nej ! Det blev kalla handen. Stackars den elev vars föräldrar eller andra anförvanter dök upp i klassrummet. Jag vet inte riktigt, varför den attityden fanns. Kanske vi betraktade det som ett slags frieri gentemot läraren. Inga "gulle-grisar" här! Det var följaktligen också sällsynt, att någon visade sig. Alla var förvarnade !

Det som nu inträffade hörde alltså samman med dessa åhörardagar. Det betraktades som en riktig "panggrej", men tyvärr - och kanske rätt åt oss - slutade det hela i moll för vår del. Man minns ju annars bara de durstämda händelserna, påstås det. Men till saken. Det var vårterminen 1948. Således mitt första läsår på läroverket. Man var ung och grön. Åhörardagarna bröt in. Vi råkade ha en s.k. "håltimma", en lektionsfri timme, på förmiddagen mellan kl. 10 och 11. Vem som kom med idén minns jag inte. Kanske var kombinationen given! Varför inte gå och höra på "Ludde"? Det hade aldrig sagts något om våra (elevernas) rättigheter att gå och lyssna på andra klasser, även om vi väl innerst inne kände, att detta inte var lämpligt. Men sagt och gjort! Den gången var det inte långt från ord till handling. En stor del av klassen 1:4 tågade strax efter andra ringningen mot teckningssalen på första våningen, där "Ludde" höll till. Objekten för hans undervisning var våra två år äldre kamrater i klass 3:4. En modig klass radade upp sig utanför dörren och någon bankade på. Huruvida "Ludde" eller någon annan öppnade, minns jag inte, kanske steg vi på objudna. "Vi" reducerades dock till ett minimum. Kanske svek modet på de tappra vid åsynen av den hotfulla gestalten i dörren eller också blockerade den effektivt eventuella påträngande. Dock var vi tre som slank igenom bräschen vid första attacken. De tappra tre var Owe Andersson, Stig-Göran Bengtsson och undertecknad. Det blev en veritabel kurragömmalek i teckningssalen. Livligt påhejade av grabbarna i "trean" susade vi tre runt bland bänkarna. Att det blev ett enda kaos är förståeligt. Många av läsarna vet ju hur en "normal" lektion för "Ludde" kunde te sig. När det nu dök upp inkräktare, blev det full anarki i salen. Alla tog chansen att göra något ofog i den allmänna villervallan. De flesta stod upp i bänkarna, vill jag minnas. "Ludde" visade sig emellertid ha bättre snabbhet än vi trott. Kanske var det räckvidden, som fällde utslaget. Vi tre åkte i alla fall till slut ut, en efter en. Ute i korridoren togs vi emot med applåder av våra kamrater, som på avstånd följt kalabaliken, och livligt hyllade drog sig "hjältarna" ut på skolgården. Det var en fest. Någon tanke på efterräkningar fanns icke; i varje fall icke hos mig.

Glädjen blev kortvarig. Vid ankomsten till klassrummet kl. 11 upptäcktes, att "Ludde" varit där och i klassboken noterat vårt uppträdande. Tre anmärkningar fanns prydligt inpräntade. Och vid rätt personer. Himlen blev något mörkare, som alltid vid eftertankens kranka blekhet. Jag reflekterade inte så mycket mer över det. Men vid avslutningen slog det ner som en bomb. Vi hade alla tre fått B i uppförande. Jag blev lindrigt talat något snopen. Men skrattar bäst som skrattar sist, var tydligen "Luddes" valspråk. Här skulle statueras exempel ! Det var en något slokörad grabb, som den dagen cyklade hem till Österslöv. Jag skämdes som en hund. Det sänkta betyget innebar ju också, att jag inte kunde få något premium, som ju annars alltid förväntades. Min bror, numera byrådirektör på Statens elektriska inspektion, gick på gymnasiet just då och hade alltid visat upp goda betyg och premier därefter. Förväntningarna var således högt ställda. Jag minns som i går denna dag, då jag trampade upp på gården därhemma; Mor stod ute och jag skulle berätta vad som inträffat. Men det hela gav resultat. Jag beslöt att visa andra takter, och det inträffade blev min enda anmärkning under hela skoltiden. Tacka "Ludde" för det!

Den man som skulle sköta vår fysiska fostran var gymnastikdirektör Einar Herrström. Då jag alltid varit och fortfarande är intresserad av denna sektor, var gymnastiktimmarna för mig enbart ett nöje. Jag tror inte, att den uppfattningen delades av alla. Fysiska ansträngningar var inte populära. Varje timme satt det på "sjukbänken" en lång rad gossar, gärna med stora schalar virade runt halsen för att poängtera det eländiga tillståndet. Med de stora avdelningar som Herrström hade, fyra klasser på en gång, förstår man emellertid, att han inte så ogärna såg några stycken sitta på "vilobänken". Det var säkerligen jobbigt ändå. Men han var ganska hård och upprätthöll en förhållandevis god disciplin. Nu fanns stafettpinnen alltid till hands och risken att få stifta bekantskap med den höll nog pojkarna i ett visst grepp. Det blev också ett extra lyft i bockhoppet, om Herrström stod i grannskapet.

Vid ett tillfälle mötte han en järnhård vilja i Jan-Erik "Lappen" Lundberg. Jag minns nu inte vad "oliktänkandet" rörde sig om. "Lappen" tillhörde eliten under dessa timmar och var vanligtvis, efter vad jag kunde förstå, uppskattad av Herrström. Denna gång åkte han emellertid in på Herrströms lilla "kontor" och i flera minuter pågick en tydligt hörbar, handgriplig tillrättavisning. Helt omöjligt är det inte, att "Lappen" gav tillbaka, vilket kanske var orsaken till ljudeffekterna. Hur som helst - det hela var något osmakligt.

Herrström kom indirekt att påverka min bana. Då jag efter studentexamen kommit in på Gymnastiska Centralinstitutet, var det faktiskt tanken på gymnastiktimmarna på läroverket som fick mig att avstå till sist. Jag var rädd att det i längden skulle bli monotont.

Herrarna i all ära, men den som satte skräck i oss var faktiskt en kvinna. När Else Holmgren trippade in i salen, ja, kanske till och med en stund innan, var det verkligen tyst i klassen. Man har ibland som lärare frågat sig, och det diskuteras ständigt - vad är det som gör en lärare och vad är det som ger respekt i klassen? Else Holmgren såg inte hotfull ut, lång och smal, en närmast bräcklig kvinna. Men ve den som vågade knysta i fel ögonblick eller den som inte läst läxan ! Då var det inte nådigt! Men lära bort kunde hon. Och gjorde också! Och tur var det, att vi i svenska hade en lärare, för vilken vi ej vågade annat än läsa. Hur skulle det annars gått med satsdelar och ordklasser, interpunktion och allt vad det heter. Inte minst som underlag för främmande språk har ju ämnet en vital betydelse. Detta har flera fått erfara. Men ämnet svenska var på den tiden så strikt, att det lätt blev tråkigt. I dag har ju ämnet radikalt ändrat karaktär.

En annan duktig lärarinna hade vi i engelska, Svea Brunnström. Hon var både kunnig och energisk, och jag tror, att klassen trivdes bra med henne. En kvinna som däremot inte skrämde oss var dåvarande rektorskan, Margareta Lennerstrand. Hon undervisade oss i biologi och torde med all säkerhet ha haft stora problem med undervisningen - och disciplinen i klassen.

Rektor under dessa sju år, 1947 - 54, var Åke Lennerstrand. Honom betraktade vi med respekt. Han hade något av den gamla stammen över sig, hade pondus och såg ganska imponerande ut, när han med anletsdrag som hos en sfinx skred över skolgården. Men han var gemytlig att ha att göra med.

Under den fortsatta realskoletiden dök en hel del andra lärare upp. I tyska fick vi Gunnar Sandström. Jag tror knappast vi hann lära så mycket språk, men vi hade f-t roligt. Adjunkt Sandström tillhör elitklassen av historieberättare, och vi låg ofta dubbelvikta av skratt efter hans festliga anekdoter. Det var upplivande i högsta grad.

Det var kanske tur, att vi så småningom fick Georg Sahlin i tyska. Hans historier var inte lika roliga, men å andra sidan lärde han verkligen ut språket - till dem som det ville. Det var logik i hans grammatiska undervisning.

När vi befinner oss på språksidan - låt mig överräcka ett blomster till Ingrid Dahlberg. Vi fick henne i engelska i klass 4:4 och fick sedan förmånen att de två sista åren på gymnasiet få henne tillbaka. Det var välsignelsebringande år. Vilken skärpa och klarsynthet! Hon var pedagog av yppersta klass. Jag frapperas än av hennes konst att undervisa, samtidigt som hon höll en järnhård disciplin med små, enkla medel. Aldrig några friktioner. Jag har beträffande henne kunnat "kolla upp" mina intryck med min bror, som tog studenten 1949, och med min syster Gunilla, student 1967. Fröken Dahlberg är still going strong!

En annan lärare som följde oss under många år, realskole- som gymnasietid, var Folke Källström. Han undervisade i naturvetenskapliga ämnen. Han var formell i överkant, nästan petig, tyckte man till en början, men jag kom senare att uppskatta hans klara linjer och inse, att matematik och fysik kräver en viss överdrift vad gäller rena formaliteter.

Ett verkligt original kom vi i kontakt med på gymnasiet - Per Wieselgren, lektor i svenska och engelska. Vi fick uppleva honom i båda ämnena. Tack och lov för att bekantskapen i engelska bara blev ettårig! I varje fall med tanke på de krav som ställdes i engelska under den här tiden. Skadorna hann ju Ingrid Dahlberg i viss mån reparera. Hur skulle det annars gått? I svenska gick det väl då betydligt bättre, kanske det rentav var nyttigt med en lärare av den här typen? Stimulerande, intresseväckande. Många upplevde det nog så. Vi kunde ju studera själva, om vi så önskade. Lektor Wieselgren kunde säkert oerhört mycket bl. a. i litteraturhistoria, det vi mest skulle syssla med, men han höll sig helst till författarnas privatliv, gärna det något ekivoka. Han var i högsta grad annorlunda som lärare, och vi hade onekligen roligt på hans lektioner. Dock avundades vi inte dem som i studentexamen kom upp i svenska. Många minns nog däremot med ett glädjens skimmer lektor Wieselgren från den tradionella avslutningsfesten för studenterna på Teaterrestauranten (Terrassen).

Åke Uddling är en lärare som inte bör glömmas bort i ett sådant här sammanhang. Han var den som drog tyngsta lasset i fråga om kemiundervisning. Merendels stilla och försynt genomförde han lektionerna, en ytterst sympatisk lärare.

Åke Uddling, liksom övriga berörda lärare, var säkerligen mycket glad och tacksam, då läroverkets nya institutionsbyggnad under läsåret 1951/52 blev färdig. Den påbörjades höstterminen 1950 och var helt färdiginredd vid läsårets slut 1952. Hit flyttades successivt undervisningen i biologi, fysik och kemi. Det kändes stimulerande även för oss elever med denna helt annorlunda miljö, som dessutom var ändamålsenlig. De gamla institutionslokalerna inreddes samtidigt till klassrum. De studerandes antal ökade nämligen snabbt och det ställde stora krav på utrymmen. Under de här åren, 1947-54, expanderade läroverket från 736 till 1025 elever.

Åtskilliga lärare har passerat revy i denna kavalkad, många framstående pedagoger, många verkliga personligheter, en del utsökta original. Ju längre tiden går, desto klarare avtecknar de sig mot minnets horisont. Min förhoppning är, att ingen här nämnd (eller glömd) kommer att ta illa vid sig. Vi uppskattade väl ofta lärare som skilde sig från mängden. Egenheter och särdrag hos en lärare gör, att man i skollivet undgår monotoni.

Det fanns på språksidan ett lärarpar, som just satte sin (egen) prägel på skolan, Astri och Oskar Kjellén. Lektor Kjellén fick jag aldrig förmånen att uppleva, men hans lektioner lär ha varit gemytliga. Mest rörde man sig visst kring fransk mat, och det låter onekligen angenämt. Astri Kjellén hade väl något svårt med disciplinen. Jag hade henne i franska och det fuskades friskt. De allra flesta satt med böckerna uppe under förhören, och det är ju knappast inspirerande. Båda var emellertid trevliga och vänliga att ha att göra med. De är för övrigt föräldrar till den framåtgående författarinnan Birgitta Trotzig, gift med konstnären Ulf Trotzig.

Låt mig så som en artighet sluta med en parant dam, gymnastikdirektör Astrid Höög. Liten och nätt svepte hon över skolgården. Detta ger mig också tillfälle att "sluta cirkeln". För något år sedan förenade hon nämligen sitt öde med adjunkt Gunnar Sandström, en av mina tidigare nämnda lärarfavoriter.

Skall man till sist försöka ge ett allmänt omdöme om lärarna?! Det är ganska vanskligt. Till en början tyckte man, att de var väldiga auktoriteter. De gick inte att rubba. De bestämde enväldigt över oss. Denna känsla försvann naturligtvis med åren och ersattes antingen av en ny sorts respekt, respekt för läraren som människa, hennes uppträdande, handlande etc., allt ofta integrerat i hennes undervisning, eller också av ett slags förakt, när man upptäckte att en lärare inte hade så mycket under den frasiga och vackra ytan.

Givetvis fanns det också lärare av en tredje typ, som människor i allmänhet, där man inte reagerade åt vare sig ena eller andra hållet. Som helhet betraktad tycker jag emellertid, att lärarkåren på läroverket i Kristianstad under de här åren bör tilldelas ett mycket gott betyg för både effektivitet och personlighet. Icke minst den senare egenskapen hos ett flertal lärare gjorde åren till något man minns med glädje och tacksamhet.

Hur var det då med fliten hos eleverna? Jag tror icke, att den officiellt stod högt i kurs. Den som var mån om sitt anseende bland kamraterna bedyrade gärna, att han ej öppnat en bok. Nu tror jag icke, att det stod så dåligt till. Korrelationen mellan vad som berättades i detta avseende och vad som i verkligheten lästes, var nog inte så värst hög. Men ingen ville anses vara "plugghäst". I praktiken var fliten ganska stor, skulle jag tro. Det visar resultaten. Likaså var stämningen bland eleverna alltid god. Jag tror, att vi fortfarande då, i betydligt högre grad än vad som är fallet bland dagens skolungdom, uppskattade den möjlighet vi fick att studera och förkovra oss. I dag betraktas det nog som lite väl självklart. Till den goda andan bidrog också ett mycket gott kamratskap.

Den sistnämnda faktorn hindrade oss inte från att gå tvärs över Västra Boulevarden. Där låg flickskolan. Gärna slog man sina lovar kring skolan - sedan låg Tivoliparken utmärkt till. Åtskilliga lunchraster och håltimmar tillbringade vi här. Kanske en stilla promenad - mittgången norrut - in under trädens svalkande kronor - förbi en bländvit, solbelyst Venus. Ut till Strandpromenaden, en omtyckt plats för soldyrkare. Här dröjde man gärna en stund framför Teaterrestauranten. Såg "Överstens ö" ligga där spöklikt övergiven. Följde med blicken de sakta framdrivande ekorna ute på ån. De fanns i mångfald till uthyrning och var livligt frekventerade. Stilla försvann de in under järnvägsbron och vidare söderöver, ur sikte för oss, in under den brusande Långebrotrafiken.

Var flickan söt och dagen vacker tog väl inte promenaden slut här. Då gick man kanske åter mot söder, följde ån, över järnvägen, fram till Finlands bryggeri, idag ett minne blott, över Långebrogatan, Lastageplatsen, över den lilla gång- och cykelbron, förbi Yllefabriken och ut på Udden. Idag skulle väl lugnet vara betydligt mindre, med bl.a. den nya genomfartsleden i grannskapet ute på Udden, men då var det en promenad för romantik och svärmeri.

Låt oss vakna upp ur drömmerierna och återvända till läroverket och en mera hårdhänt lek. Till traditionerna på skolan hörde slagsmålen, även om de redan då i viss mån var i avtagande. Idag är väl ett slagsmål läroverksgrabbar emellan (ska man kanske säga "Söderportskolekisar") helt unikt. Men då var det annorlunda. Större eller mindre fientligheter, som uppstått mellan "kamrater" i skolan, gjordes ofta upp genom ett rejält handgemäng under de omkringståendes ivriga hojtande. De under denna tid på läroverket i särklass stående slagskämparna var bröderna Öhman från Fjälkinge. Speciellt Sten Öhmans ofta återkommande duster med den tidigare omnämnde "Lappen", Jan-Erik Lundberg, var ett stort folknöje och ett stående inslag på veckoschemat.

Vintern hade alltid sina fröjder. Det mycket omtyckta och traditionsrika jumpandet, populärt sedan Gustav Hellströms dagar, blev mer och mer sällsynt. Varken Helgeå eller Brean kunde bjuda på is på grund av de dåliga vintrarna. Däremot blev snöbollskastningen ett populärt om också kanske mera oskyldigt nöje. Det fanns vissa lärare, där man icke aktade för rov att idka prickskytte, kanske snarare krypskytte. Sporten var väl icke helt ofarlig och kanske icke heller gentlemannamässig. Det hände dock mer än en gång, att en hatt for iväg. Värre rabalder blev det emellertid, när fullt krig utbröt mellan realskoleelever och sistaringare. Speciellt en årgång minns jag så väl. Det var studenterna 1949. De var lätta att få att tända. Vi visste om det och utnyttjade också det. Här var ett namn som Bo Andersson, urmakare Anderssons äldre son, broder till den tidigare omnämnde Owe. Han blev som en rasande tiger, och då han hade en rejäl stofthydda, kunde han sätta skräck i oss. Han hade god hjälp av herrar som Jan Arup, Sven-Ove Ohlsson och min egen bror Kurt. Efter en viss uppvärmning, där vi "smågrabbar" blev allt modigare och drog oss allt närmare sistaringarna, hände det plötsligt. Under ett vilt skri satte de fart mot oss. Det var bara att be en stilla bön, att man inte tillhörde "de utvalda". Som regel inriktade de sig nämligen på en eller två utav oss, och då var man tillspillogiven, om man inte hade osedvanligt snabba ben. Blev man gripen, behövde man inte mer "tvätt" den dagen!

Sådana här små episoder blev väl "omoderna" efter hand. Från min gymnasietid minns jag varken slagsmål eller snöbollskrig.

Hur var det då med den kulturella verksamheten på skolan? Den litterära föreningen Athenaeum var i full verksamhet. Medlemsantalet varierade mellan femtio och sextio. Sammanträde hölls var fjortonde dag, med uppläsningar, diskussioner eller musikalisk underhållning på programmet. Årsfest hölls traditionsenligt med uppförande av någon pjäs eller musical. Under åren förekom t.ex. Hjalmar Bergmans "Herr Sleeman kommer" och Nikolaj Gogols "Revisorn". Även "Night and Day" uppfördes, jag vill minnas på ett charmant sätt. Bakom de goda rollprestationerna stod oftast adjunkt Else Holmgren, tidigare nämnd. Ett flertal resor anordnades också till Malmö Stadsteater. Jag minns speciellt Cole Porters "Kiss me Kate".

Andra verksamma föreningar var Orkesterföreningen, Naturvetenskapliga föreningen (Focus) och Skytteföreningen. Läsåret 1951/52 bildades även en fotoklubb, Reflex.

I maj 1951 klarade vi av första etappen på väg mot studentexamen - vi tog realexamen. Vi gick upp i grupper om 6 à 7 elever. Summa 89 tog då sin examen. Vi hade på den tiden ett ordentligt förhör i några ämnen. Jag kom upp tillsammans med bl.a. mina "bästisar" Stig-Göran Bengtsson och Ola Hedin: Ämnena var kemi, engelska, geografi och modersmålet.

Av de 35 elever som 1947 börjat i klass 1:4 var vi 22 som tog realexamen 1951. Efter ytterligare tre år var utav dessa kvar 4 elever, som således tog studentexamen 1954. Vi var tre i samma klass, som jag inledningsvis nämnde. Många föredrog att efter realexamen gå andra vägar. Vi hade bl.a. i staden fått ett handelsgymnasium, som lockade en del.

Flera nya kamrater fick vi sålunda under gymnasietiden. Många utav dessa hade tagit realexamen i Broby, Sölvesborg eller Älmhult och tvingades nu till Kristianstad för de gymnasiala studierna. Från Broby kom två trevliga pojkar, Ingvar Jacobsson och Leif Skoog, från Glimåkra Kaj Björk, som emellertid slutade efter ett år och gick till folkskoleseminarium, för övrigt god pianist, samt Per-Seve Persson, numera tandläkare liksom Leif Skoog. Då Leif hanterade klarinett och jag i någon mån trumpet, hände det ibland, att vi tillsammans med Kaj Björk arrangerade en privat "jam session" i läroverkets flygelbyggnad, den mot V. Boulevarden liggande, där på den tiden även rektorsexpeditionen hade sin plats. Byggnaden ersattes efter branden av en elegant och ändamålsenlig aula. På den tiden fanns ett piano tillgängligt i ett av rummen, och här brukade vi hålla till. Det var således ett glatt gäng här fanns. En liten glad fyr, som hette Torsten Wallén, gav oss många roliga minnen. Ett annat namn vi minns är Dietrich Timm, en begåvad och energisk gosse från Vinslöv. Bland flickorna fanns Skånes då främsta kvinnliga höjdhoppare, Anne-Marie Andersson.

"O, gamla klang och jubeltid, ditt minne skall förbliva . . .". Våren 1954 var det dags för oss att ta farväl. I mars avverkade vi våra skrivningar, summa fem under loppet av tio dagar: svenska, engelska, specialmatematik, allmän matematik och fysik för min del. Den 17 och 18 maj stormade vi ut från skolan efter avklarade prövningar inför kritiska censorsögon och -öron. Jag hade i ett "triumvirat" tilsammans med Lars Sundström och Torsten Wallén testats i fysik, kemi, matematik och historia. Traditionsenligt togs vi på skolgården emot av föräldrar, syskon, släkt och vänner och bars på starka, villiga armar Västra Storgatan fram till Stora Torg, under livlig musik, sång och glada skrik. Man kände sig nöjd och belåten - man var vid målet - trodde man -" . . . inga stormar än ...".