Hal - Kristianstads historia

Vid den tiden hade det uttryckligen påbjudits, att skolväsendet skulle utbyggas, eftersom den protestantiska kyrkan var i trängande behov av präster, som kunde undervisa i den nya tron. I Kirkeordinansen 1537-39 ägnades sålunda ett av de sex kapitlen åt skolorna, och där fastställdes, att i varje köpstad skulle finnas en latinskola. Enligt ett senare stadgande av år 1546 skullei större städer finnas en schola major med fem klasser, medan smärre städer borde ha en schola minor med två klasser. Säkerligen har läroanstalterna i Åhus och Vä hört till denna mindre typ.

Av en bevarad visitatsbok för Lunds stift för åren 1611-37 framgår det t.ex. , att de endast hade två lärare var, en skolmästare och en hörare, d.v.s. biträdande lärare. Fattiga var de också dessa små stadsskolor. I Lunds stifts landebog, tillkommen på 1570-talet, kan man se att rektorslönen i Vä var 12 daler och i Åhus 30 mark i viss lön utom en del andra förmåner. Vad detta innebar, belyses av en anteckning i landebogen om skolmästaren i Trelleborg; de 50 mark han hade i lön kunde näppeligen räcka till kläder och eldbrand i hans studerkammare.

När kyrkoherden i Esphult, Ove Christophersson, i sitt testamente på 1630-talet säger, att han "med stoor mödsommelighed" tjänat som lärare i Vä och "sett de fattige Scholebörns elendige vilkor", har man intryck av att denna klagan är ännu mera berättigad än den man hör från andra av tidens skolor. På ett biskopsmöte i Köpenhamn 1608 är Vä den enda av stiftets läroanstalter, som anmäles till speciellt understöd.

År 1614 utfärdade Christian IV sitt fundationsbrev för den nya, modernt befästa idealstad, som skulle anläggas vid Helgeå, och för vars skull Vä och snart nog också Åhus skulle förlora sina stadsrättigheter. I brevet befallde kungen, att så snart Allön hunnit bli någorlunda bebyggd, och borgarna flyttat in skulle det också uppföras en skola, så att ungdomen kunde bli "optuchtet og udi bogelige konster forbedret".

Den nya läroanstalten blev arvtagare till skolorna i Åhus och Vä, som så småningom avvecklades. Den ärvde deras stipendiefonder, och dess förste rektor Håkan togs från Åhus, medan höraren eller kollegan, Severinus, hämtades från Vä. Skolbyggnaden uppfördes på den tomt norr om nuvarande Trefaldighetskyrkan, där läroverket sedan låg ända fram till år 1875. Senast i maj 1617 har den nya läroanstalten varit i funktion. Då visiterades den nämligen av biskopen.

Följande år uppehöll sig kungen några dagar i Kristianstad och biskopen meddelar i sin visitatsbok, att han två gånger varit inbjuden till monarkens bord. Kungen hade då bl.a. bestämt, att klockarna i Kristianstadsområdet skulle betala tjugondelen av sin lön till skolan, ett beslut som skulle komma att bilda den ekonomiska grundvalen för dess existens för mer än tvåhundra år framåt.

Redan vid en visitation 1620 befanns skolan emellertid alldeles förskingrad, förmodligen främst till följd av den svåra pestepidemi, som härjade 1619-20. Sedan förbättrades förhållandena och då Trefaldighetskyrkan invigdes 1628, fann biskopen tillståndet i skolan drägligt, "Deo sit gloria". Vid den högtidliga ceremonien i kyrkan medverkade "Christianstads Stads Skolemester oc Skoletienere, met Skolebörnene" som kör. "It aff Skolebörnerne, som vaar en Diskantist sjöng met en Extra ordinaer höj, Reen oc Velklingende Skön oc Befuende (vibrerande) Stemme : Hellig er Gud vor Herre Zebaoth".

Vid följande visitationer är tillståndet vid skolan gott, ja t.o.m. berömvärt, och den har tydligen också utbyggts i takt med stadens tillväxt. Om elevantalet under denna tid finns visserligen inga direkta uppgifter, men av en räkenskapsbok från åren 1634-44, som är den äldsta handling som förvaras i läroverkets arkiv, kan man dra den slutsatsen att det då funnits ett 60-tal elever. Av samma källa framgår det att skolan hade två hörare, och när Kristianstads "Scholae Bok" börjar föras på 1650-talet finns tre hörare.

Ett stort bekymmer var nu som långt fram i tiden lärarrekryteringen. Lönerna var minimala och lärarna därför socialt ringaktade. Bouppteckningarna efter två Kristianstadsrektorer, som båda avled under förra hälften av 1650-talet är belysande.

Den 22 januari 1653 förrättades "registrering och wurdering" av Mester Oluff Stiizens (Stisons) kvarlåtenskap. Denna omfattar ett relativt stort antal böcker - drygt 200 - men inga kontanter. Bohaget är mycket torftigt, och samtliga tillgångar uppskattas till endast 379 daler, därav 173 för böckerna. Skulderna uppgick till 748 daler.

Om en skriande fattigdom vittnar bouppteckningen efter Mester Oluffs efterträdare, Runolf Jonson. Denne var en främmande fågel i sumpmarkerna vid Helgeå, ty han var född 1620 i en av det danska väldets mest avlägsna provinser, på Island. Runolf Jonson har ett berömt namn inom den isländska filologien, bl.a. skall han ha utgivit den första isländska grammatiken. Han avled i pesten 1654, tydligen som ungkarl. Hans efterlämnade egendom registrerades den 21 december 1654 och bestod av ett fåtal klädespersedlar och 32 böcker, allt värderat till 28 daler, medan skulderna var 147 daler. "1 Gammel sort klede kledningströje och boxer", värderade till 3 daler, ärvdes av hans tjänare, som varit anställd hos honom i tre år. Denne fick också, med de andra kreditorernas samtycke, ett par strumpor "efftersom hand gaar Gandske Nögen och ellers inted for sin tienniste bekommit".

Under sådana omständigheter är det naturligt, att lärartjänsterna betraktades som passagetjänster till prästkall. Det är betecknande att man från den danska tiden känner till åtminstone elva rektorer, vilket innebär en medeltjänstgöring på 3 till 4 år. I allmänhet var de naturligtvis mycket unga. Hans Winslöw var t.ex. 21 år då han tillträdde rektoratet och från andra skolor känner man ännu yngre, t.o.m. 19-åriga, skolmästare.

En viktig ställning i skolans förvaltning intog vid sidan av rektor den bland stadens borgare utsedde föreståndaren. Han skulle mot en ringa ersättning för skrivmateriel föra räkenskaper och handha en stor del av skolans ekonomi. Det klagas över att han fick sköta sitt uppdrag med "stor försummelse af sitt egit", och av den nyss nämnda räkenskapsboken framgår det att han ibland måste tillskjuta betydande belopp för att debet och kredit skulle gå ihop. Då räkenskaperna avslutas 1644 är skolan sålunda skyldig honom 147 daler.

Under tidernas lopp framförde också magistraten vid flera tillfällen kravet att en ordinarie, avlönad föreståndare skulle tillsättas, men först 1807 löstes frågan genom att skolordningen av detta år överlämnade förvaltningen åt rektor, som sedan hade att redovisa för domkapitlet.

Beträffande plikten att underhålla skolan rådde i själva verket en viss oklarhet. Kirkeordinansen 1539 talar blott i allmänna ordalag om att biskop och länsman bör rådpläga med sockenprästen och borgmästare och råd i denna fråga. Det torde ha förutsatts, att finansieringen skulle ske genom intäkter av kyrkligt gods, som tillfallit städerna. Emellertid blev det tydligen i många fall dåligt med dylika intäkter, och i Kristianstad, som tillkommit långt efter kyrkoreformationen, tycks de helt ha saknats. Dessa omständigheter ledde till åtskilliga tvister, särskilt sedan den myndige Peder Winstrup blivit biskop i Lund.

Då denne 1641 försökte bestrida, att skolföreståndaren hade någon rätt att befatta sig med inkomsterna från klockarlägenheterna, fick han till svar, att om borgmästare och råd ej alls skulle ha något med skolans inkomst att beställa, kunde de ej heller befatta sig med dess utgifter såsom skolmästarens lön, bränsle till skolan och de "nödtorftige disciplers" kläder om vintern. Detta stadens faktiska engagemang skulle under den första svenska tiden leda till stigande anspråk på medbestämmanderätt i skolans angelägenheter.

Skånes förening med Sverige medförde inga brådstörtande omvälvningar ifråga om undervisningsväsendet, lika litet som på andra områden. Den svenska regeringen förde överhuvudtaget en försiktig politik de första årtiondena efter Skånes övergång. Roskildefreden stadgade ju också, att invånarna i de nya provinserna skulle bibehållas vid sin vanliga lag och sina gamla friheter och privilegier.

Förhållandena i Kristianstad är visserligen inte närmare utforskade, men det finns ingen anledning att antaga annat, än att man här förde samma politik som beträffande andra skånska läroanstalter, t.ex. Malmö, där den danska skolordningen av år 1656 följdes nästan ända till århundradets slut.

Den första svenska skollag, som tillämpades i Lunds stift torde ha varit den från 1693, och det är nog signifikativt att den äldsta - åtminstone den äldsta bevarade - protokollsboken i Kristianstad började föras just detta år, 1693 den 4 september, då prosten i rektors, kollegers och disciplars närvaro uppläste den nya skolordningen.

För det mesta gick allting i de gamla hjulspåren, och det försäkrades gång på gång av de svenska myndigheterna att allt skulle bli vid det gamla, framförallt beträffande skolornas "beneficier". Detta var särskilt viktigt, eftersom de skånska läroanstalterna, som vi skall se i det följande, i stort sett befann sig i ett bättre ekonomiskt läge än de gammalsvenska.

Biskop i Lund och det skånska undervisningsväsendets främste målsman var under denna tid alltjämt Peder Winstrup, fruktad av sina underordnade som visitator. Påståendet att han "beskämde praeceptores som hunddrängar" i elevernas närvaro emanerar visserligen från en av hans bittraste fiender, men han har själv vidgått att han vid examinationer riktat anmärkningar mot lärare, som stundom varit rent äreröriga.

Herren till Lundagård och Werpinge, som han skrev sig, var utan tvivel en ytterst maktkär och om sin värdighet starkt medveten man, ständigt angelägen att göra sin myndighet gällande. Eftersom han av de svenska myndigheterna betraktades med misstro, fick han emellertid uppleva åtskilliga motgångar, som för honom kändes djupt förödmjukande. Inte minst gällde detta den "nya, oerhörda, onödiga och äregiriga pretention" - orden är Winstrups egna - som flera magistrater i stiftet nu började framföra. I kirkeordinansen 1537 var det nämligen stadgat, att superintendenten skulle tillsätta rektorer "vilka han med sockenherren och de bästa i rådet har prövat". Men 1662 resolverade den första skånska kommissionen, att städerna, eftersom de själva avlönade lärarna, hade fritt val. Man finner snart Winstrup inbegripen i en het strid med en rad magistrater om rätten att tillsätta rektorer.

Beträffande Kristianstad är den i gång redan 1664, då borgmästare och råd förordade Lars Stobaeus, medan biskopen utsåg en annan till tjänsten. Genom en kungl. res. samma år avgjordes tvisten till stadens fördel. Stobaeus efterträddes redan 1669, som det vill synas utan strid, av sin broder Anders, sedermera professor i Lund.

Men sedan denne avgått 1671 började kraftmätningen på nytt. Magistraten framförde nu som kandidat Georg Schreil, som var född i staden, men Winstrup vägrade bifall. Återigen vädjade magistraten till konungen och återigen led biskopen nederlag, och Schreil utnämndes 1672 till rektor.

Det vore givetvis orätt att se dessa Winstrups aktioner endast som utslag av maktlystnad. Tvister angående rektorstillsättningar pågick vid vissa av stiftets skolor ända in på 1800-talet och hade säkerligen en principiell bakgrund, eftersom magistraterna ofta var benägna att gynna stadens barn, som det hette, medan stiftsstyrelsen var mer intresserad av andra synpunkter. Vad Winstrup beträffar vet man, att han ägnade frågan om lärarrekryteringen ett stort intresse. Framför allt vände han sig mot systemet, att lärartjänster blott skulle betraktas som en tillfällig födkrok för blivande präster. Har denna synpunkt varit vägledande för honom, är det en ödets ironi, att han motsatte sig Schreils utnämning. Denne stannade nämligen på sin rektorspost livet ut - i 23 år.

På två undantag när, är han den som förvaltat rektorsämbetet längst i skolans historia och han tycks ha varit en utmärkt lärare. Efter hans död yttrar Kristianstads magistrat, att han "uthi sin lärdom och information var een berömmelig man och dherföre Scholen een så mycket större saknad af honom hafver, särskilt som många disciplar ifrån åtskillige aflägsne orther under hans information hitkommo".

De båda krigs- och belägringsåren medförde givetvis stora förluster för Kristianstads skola och svåra lidanden för lärare och elever liksom för stadens övriga invånare. Åtskilliga hus och gårdar, som skolan placerat sitt kapital i, blev nedrivna "dels i mangel av brännved dels till fästningens förnödenhet". I skoleboken klagas över att skolan och disciplarna är "hel torfftige", och från 1678 har vi en resolution av magistraten med anledning av en tvist mellan rektor Schreil och de tre kollegerna. De senare hade på grund av sin "tynde condition under disse besvärlige år" begärt vissa favörer. Magistraten förmanar till förlikning, "eftersom det eljest skulle causere store vidlyftigheter och picanteri", och resolverade att saken får bero på grund av de besvärliga tidskonjunkturerna och intill dess "vi få luft", men att kollegerna måste förrätta sitt ämbete med flit. Disciplarna fick ej försummas i sin behöriga information.

Kriget medförde som bekant en omorientering i den svenska regeringens skånska politik. Man beslöt sig för att genomföra en nationalitetsförändring och härvid kom Kristianstad att inta ett centralt rum. Sedan fästningen kapitulerat 1678, utnämnde kungen regementsprästen vid sitt livgarde, Andreas Hellman, till kyrkoherde för att leda försvenskningsarbetet inom kyrka och skola. Avsikten var tydligen att göra Kristianstad till ett experimentalfält för försvenskningen.

Staden kunde onekligen också förefalla lämplig för detta ändamål; den var relativt ny, den låg nära det egentliga Sverige och geografiskt och väl även andligt längre bort från Köpenhamn än Lund, Malmö och övriga västskånska städer.

En ledande ställning i arbetet på att åstadkomma ett nationalitetsskifte intog den inflytelserike Canutus Hahn, 1679 Winstrups efterträdare och Lunds förste svenskfödde biskop. Denne synes en tid ha planerat att förlägga både biskopssätet och universitetet, eller om detta inte kunde återupprättas efter kriget, ett gymnasium illustre till Kristianstad. Som argument för att staden borde bli Skånes nya andliga centrum anförde han, att här fanns en härlig kyrka, att tyghuset kunde inredas till lärosalar, att orten hade ett utmärkt läge, att bostadsmöjligheterna var goda och att många andra fördelar fanns, som Lund ej kunde erbjuda.

Biskopen lyckades driva saken så långt, att Karl XI i början av 1681 gav honom fria händer att välja mellan Växjö, Kristianstad och Karlshamn som plats för ett gymnasium, men sedan kom starkare krafter emellan, och en kungl. res. den 3 augusti 1681 fastställde, att universitetet i Lund skulle återupprättas, men att katedralskolan skulle reduceras till en barnskola med endast två hörare.

Läroverket i Malmö blev sedan det förnämsta i stiftet för ett och ett halvt århundrade framåt, trots att det blott var en trivialskola, och härnäst i betydelse kom i allmänhet Kristianstad, som med sin rektor och sina tre kolleger knappast ens var en fullständig trivialskola. Det är karaktäristiskt, att av rikets gymnasier intet låg i de från Danmark-Norge erövrade provinserna och blott en av de större trivialskolorna i Lunds stift.

Skolornas försvenskning fortsatte efter 1681 års förordning raskt och 1685 kan Hahn meddela kungen, att de flesta fått nya rektorer och nya kolleger. I en ämbetsed, formulerad av biskopen, fick rektorerna förbinda sig att med flit "yrka uniformiteten" och det svenska språket. 1693 kom sedan den nya skolordningen, som tidigare sagts den första svenska skolstadga som gällt i Lunds stift.

Att det varit si och så med dess tillämpning under gamle rektor Schreils sista år, framgår av en protokollsanteckning från slutet av 1695, där hans efterträdare "trägnare yrkar, att skolordningen äntligen efterlefvas måtte, särskilt där den försummats".

Under det artonde århundradet skedde inga genomgripande förändringar vid Kristianstads trivialskola, som den gängse benämningen löd. Lärarna liksom klasserna var alltjämt fyra och eleverna i allmänhet omkring femtio. Rektor Schreils närmaste efterträdare i ämbetet blev alla efter en tids tjänstgöring kyrkoherdar, med tanke på dåtida skolförhållanden ett rätt naturligt fenomen.

Tydligen var dessa herrars pedagogiska kvalifikationer mycket olikartade. Om Blanxius, 1702-07, sägs det att han försatte skolan i ett blomstrande tillstånd, medan Prael enligt samtidens omdöme ägde mer beröm för grundlig lärdom än utmärkta undervisningsgåvor, och Petrus Lyckå, 1722-31, främst kännetecknades av häftighet och ostadighet, egenskaper som han i rikt mått demonstrerade också under sin tid som kyrkoherde.

Mest betydande var utan tvivel Andreas Thomaeus, som kom att tillhöra eliten av sin tids skånska prästerskap. Han hade varit informator hos själve akademikanslern C. Gyllenborg, och blev på dennes rekommendation rektor i Kristianstad. En av hans elever, Jens Santesson, skriver om honom:

"Han var en sträng ordningsman och hans flit berömmelig. Hans gåfva var icke att med det milda och liufliga i väsendet intaga ungdomen; så var han mer fruktad än älskad. Han ansåg dygd och flit som så ovillkorliga skyldigheter, att man icke hörde honom berömma dem som utmärkte sig väl. Han var dock en man, then jag vördar till min död".

Kuriöst är att i protokollen läsa de eftermälen som de olika rektorerna ger sina företrädare. Blanxius skriver sålunda om den examen, varmed hans företrädare Risberg överlämnade skolan, att av eleverna "mesta hopen in stylo voro heelt släta och enfaldige". Lycka hade vid övertagandet av trivialskolan åstundat en examen, men Prael ursäktade sig med att han skyndsamt måste avresa till sitt pastorat, och beträffande examen vid Lyckås avgång säger Thomaeus, att han är säker på att eleverna varit mer "försigkomne om min antecessor haft tid för andra sysslor och angelägenheter att rätt efter sin åstundan skiöta them".

Från 1752 till sin död 1792 innehade den originelle Christian Lunell rektorsämbetet, längre tid än någon annan av skolans föreståndare, och vi kommer därför att möta hans namn åtskilliga gånger i det följande. Han var mångsidigt verksam och hedrades av myndigheterna med ett flertal titlar: direktör med samma rang, heder och värdighet som borgmästare, professor och juris doktor.

Bekant är hans botaniska trädgård, ett typiskt utslag av tidens intresse för botaniken - Lunell hade för övrigt i sin ungdom varit Linnés lärjunge. Han har i skolprotokollet antecknat: "1754 1 maj. Begyntes med anläggning av en liten örtagård, som kom det året någorlunda i stånd". Den 4 september, då kungaparet gästade staden och drottningen besökte den botaniska trädgården berättar han: "Vår schola vederfors den nåden at Hennes Kongl. Majt vår allernådigaste Drottning, Lovisa Ulrica, tog denna lilla inrättning med sin Kongl. Suite i nådigt ögonsickte den 4 Sept.

Man kan nog föreställa sig att detta var en stor dag för denne kungahuset särdeles tillgivne rektor. Hennes Majestät var också en ganska sakkunnig gäst, eftersom hon vid Drottningholm hade en mullbärsplantage och silkesmaskavel.

Som en liten kuriositet från det kungliga besöket kan nämnas att skolans pukslagare, som slog på pukor för deras majestäter kom så i nåd, att han erhöll 2 dukater och "befalltes att han till Stockholm skulle uppskickas". Den som övat pukslagaren i konsten var en av lärarna, magister Schult, och han benådades helt storslaget med en discretion på 10 dukater.

Lunell fortsatte att utvidga sin kära skolträdgård, som torde varit en av de allra första i Sverige. 1755 uppräknar han i protokollet mellan 200 och 300 olika slags växter, som han låtit så i sin lilla örtagård, och samma år besågs denna av två ledamöter av Riksens manufakturkontor. Härvid erhöll Lunell ersättning för sitt arbete med 500 daler smt, mot löfte att undervisa skolungdomen om färggräsens och mullbärsträdens plantering. Han hade enligt egen uppgift 1758 dragit upp 80 000 vita mullbärsträd. De gick nog samma väg som mullbärsträden annorstädes, sedan premierna på silkesmaskavel 1760 upphört. I Lund t.ex. försåldes träd i massor och brändes upp.

Rektor Lunells skolprotokoll blir med åren allt mer personligt färgade. Han fyller sida efter sida med sina mellanhavanden med stadens kyrkoherde och skolans inspektor, den exentriske och exotiske prosten Gabriel Näsman, född på ön Mohn i Estland och en tid pastor på S : t Barthelemy, samt med en skriftväxling angående en i staden inrättad s.k. Civil-Societé.

Man har en stark känsla av att med tre sådana personlihgeter som prosten Näsman, rektor Lunell och den knipsluge bråkmakaren, borgmästare Schulten, bör den lilla 1700-talsstadens andliga topografi ha varit ytterst pittoresk. Lunells protokoll slutar år 1768, bortsett från ett antal avskrifter av dimissionsbetyg och en del matrikelanteckningar.

Efterträdare till Lunell blev 1794 Magnus Laurentius Ståhl. Denne var otvivelaktigt en lärd man och påstås också ha varit en skicklig och nitisk lärare även om han begagnade gammalmodiga uppfostringsmetoder. Han torde ha varit en av de sista i Sverige som i bokstavlig mening svingat färlan.

Emellertid är det tydligt att Ståhl var starkt excentrisk. Redan 1812, då han var 51 år gammal blev han tjänstledig på grund av sjukdom och trädde sedan aldrig mer i tjänst. Han levde ett tillbakadraget liv sysselsatt med sina böcker - hans samling biografier och liktal lär ha varit en av de största i landet - sitt matrikelförfattande och sin lärda korrespondens. Enligt Skånska Posten lämnade han aldrig sina rum, sedan hans käraste lärjunge avlidit 1826.

Ståhls författarskap präglades av en benägenhet för retoriska praktblomster. Bekant är särskilt den rimmade lyckönskningssången till en älsklingselev på dennes 25-årsdag, där favoriten kallas "skolans hopp och rosenknopp". När det i Skånska Postens nekrolog 1843 sägs att Ståhl var en dilettant i skaldekonsten, vars dikter inte vittnar om någon egentlig skaldeförmåga, men dock i alla avseenden är överlägsna många moderna rimmares omogna försök, så är detta förmodligen en målmedveten spark mot den nyare vitterheten. Vad "skolans hopp och rosenknopp" beträffar nådde han här i livet inte längre än till en klockartjänst i Nosaby.

Under Ståhls sjukledighet uppehöll en rad vikarier rektorstjänsten. Vid avskedet 1818 behöll Ståhl tre fjärdedelar av sin lön, och den fungerande rektorn fick den återstående fjärdedelen jämte en kollegalön. Med anledning härav reducerades antalet lärare vid skolan till tre, rektor inräknad.

Mycket talar för att årtiondena omkring 1800 var en markerad förfallsperiod i skolans historia, särskilt gällde detta de första tjugo åren av 1800-talet. Kanske berodde detta delvis på omständigheter utanför rektors kontroll, men själva faktum går knappast att förneka. Inga protokoll fördes under åren 1768-1821, elevantalet gick tillbaka och skolbyggnaden förföll alltmer. 1812 blev lärosalarna helt obrukbara och "föreläsningarna" flyttades till lärarnas bostadsrum i skolbyggnaden.

Ett annat svårt missförhållande var systemet med privatelever. Att ge lektioner åt sådana var ganska tidigt en viktig inkomstkälla för lärarna, och förmögna föräldrar föredrog en sådan extraundervisning för sina barn, eftersom den innebar en mildare behandling än den som annars kom skolelever till del. På de flesta håll, där lärarna bodde i skolan hade det därför blivit bruk, att de tog emot elever på sina kamrar under ordinarie lektionstimmar och delade sin tid mellan dessa och de s.k. publika lärjungarna.

I Kristianstad medger handlingarna i äldre tid ingen klar inblick i just dessa förhållanden, men fr.o.m. 1775 antecknas i skolebokens stipendielängder antalet privatister, som ej deltog i den s. k. spannmålsutdelningen. De är under sista decennierna av 1700-talet 10 till 15 stycken, medan de publika eleverna, som erhållit spannmål är 50 till 60. På 1800-talet hade systemet utvecklat sig därhän, att läroverket nästan endast besöktes av fattiga ynglingar medan de förmögna lät sina gossar läsa privat. I själva verket var emellertid undervisningen för dessa och de s.k. publikanerna gemensam. Skillnaden bestod endast däri, att privatisterna betalade lärarna och inte stod under skollagen. De såg därför ner på publikanerna, som var tvungna att elda och städa skolrummen, sjunga vid begravningar, väcka lärarna och äldre kamrater om morgnarna o.s.v. Systemet fortlevde ännu en tid efter 1820, men detta år är dock ett gränsår. Skolans värsta förfallsperiod var över.

Under de århundraden, som följde efter reformationen, skedde endast små förändringar inom skolans område, bortsett från gymnasiernas uppkomst. Undervisningsväsendet behärskades av den starkt konservativa kyrkan. I den lärda skolan, längre fram kallad storskolan, gick man för att bli präst och där lästes främst trivii ämnen (trivium av tri-tre och via-väg) d.v.s. grammatik, retorik och dialektik. Grammatik innebar latinska språkstudier, retorik förmåga att tala latin och dialektik närmast träning i logik. Därtill kom något grekiska och kristendom samt sång. Detta program var ju helt konservativt, men man får inte bortse från, att latinet ännu på 1600-talet var det dominerande internationella språket och ej heller från att latinskolan faktiskt meddelade ett ej obetydligt sakvetande i form av notiser och förklaringar till latinglosor.

Allt kraftigare framfördes emellertid kraven på en mer praktiskt inriktad undervisning, särskilt som latinets ställning som världsspråk efterhand försvagades. Skolstadgan 1724 innebar dock inga större framsteg mot mera realbetonade ämnen, men det följande århundradet skulle medföra ett genombrott för ett nytt pedagogiskt synsätt och omvärderingen tog sig starka uttryck. En radikal skribent finner på 1740-talet särskilt tre fel hos samtidens skola: Det som främst bör läsas, läses inte, det som ej är nödvändigt att läsa, läses mest och undervisningen sker på ett förvänt sätt.

Ett genomgripande reformförslag framlades 1760 av en "uppfostringskommission", som ville införa en rad realämnen på schemat och dessutom yrkade på större åskådlighet i undervisningen. Förslaget blev dock inte antaget av riksdagen och snart växte sig reaktionen mot de nya idéerna allt starkare. Men alldeles utan verkan blev de inte. Skolan blev ej helt oförändrad, trots att 1724 års stadga fortsatte att gälla ända in på 1800-talet.

Latinet dominerade alltså helt bland skolämnena i gamla tider. Enligt 1649 års stadga, som ger en ganska representativ bild av ämnesfördelningen i 1600- och 1700-talets skolor, var antalet lektionstimmar, om man sammanräknar trivialskolans fyra klasser, i latin 86, religionskunskap 43, sång 24, skrivning 20 samt retorik och logik 3.

Man får inte glömma att undervisningen i alla ämnen mest försiggick på latin och att eleverna också vid straffhot var förbjudna att tala annat än latin i skolan, det senare gällde dock efter 1724 endast högsta klassen. Grekiska lästes i stort sett endast i rektorsklassen. Under 1700-talet tillkom även hebreiska.

Kristendom var därnäst det viktigaste ämnet. Antalet timmar är missvisande eftersom eleverna var ålagda att bevista gudstjänsten och dessutom efter söndagens aftonsång skulle förhöras på vad de lärt av predikan. Det var i äldre tider säkert ingen sinekur att sitta i den vintertid oeldade kyrkan, och under sommaren kunde stanken från gravarna vara mycket besvärande.

I förbigående kan nämnas att gudstjänsttvånget avskaffades först i början av vårt århundrade. Ännu på 1890-talet var kyrkans båda läktare reserverade för läroverket, den ena för de högre klasserna, den andra för småpojkarna, och ordningen kontrollerades av rektor Ehrnberg och någon vakthavande lärare. Att skolka var riskabelt, ty ordningsmännen var skyldiga att anmäla frånvaro.

Musiken var nära förbunden med religionsundervisningen, eftersom lärjungarna bildade kören vid gudstjänsten. Enligt en ordning mellan Kristianstads skolas "betjenter" och organisten i staden av år 1675 skulle skolan bidraga med musicerandet i kyrkan var söndag och vid de större högtiderna både högmässa och aftonsång. Den medverkande läraren skulle i god tid sända organisten uppgift om den psalm som skulle spelas, och om denne inte kände till melodien skulle en discipel skickas upp för att sjunga den för honom, eller också fick kören sjunga utan orgelackompanjemang. Man medgav samtidigt att en svart tavla fick hänga vid den kyrkdörr, där männen gick in. På den borde en av eleverna skriva de psalmer som skulle sjungas "varefter en och annan kan sig reglera".

Också vid andra tillfällen än gudstjänster ansågs skolbarn böra medverka med sång. Prosten Näsman uppmanade så t.ex. 1768 rektor Lunell att utse några av de äldre pojkarna att sjunga vid en avrättning, något som enligt Näsman var bruk överallt i Skåne. Lunell vägrade emellertid och svarade bl.a. att "Scholepiltar böra ej påse det, hvarföre de yttrat fasa, ej förnöyelse".

Musik var för övrigt inte bara ett undervisningsämne utan en livsnödvändighet för både lärare och elever då de, som vi skall se, hade en god del av sin inkomst genom den.

Skolan fick så småningom en betydande samling instrument. År 1752, då musiken enligt Lunell stod i sitt flor, fanns 4 trumpetare, 1 pukslagare, 2 valthornister, 9 violonister och 1 (!) god sångare.

Först på 1700-talet tillkom ytterligare ämnen under intryck av de modernare pedagogiska åsikter, som nyss berörts. Efter 1724 skulle högsta klassen läsa något geografi och historia - i praktiken blev det huvudsakligen antikens och Israels - och 1732 finns i skolans protokoll antecknat, att rektor och äldsta kollegan kommit överens om att öva var sin klass i räkning en timma onsdags- och lördagseftermiddagar, "som för ungdomen synes även så nyttigt som något annat".

Riksens ständer stadgade 1747, att naturalhistoria skulle bli ett ämne i alla rikets skolor, och det är i detta sammanhang man bör sätta in Lunells botaniska trädgård. Ett annat tidstypiskt beslut följde tio år senare, då det resolverades att ungdomen skulle undervisas i rikets regeringssätt och fundamentallagar.

Ungefär samtidigt framträder ett nyvaknat intresse för fysisk fostran. Lärarna uppmanas tillhålla ungdomen att mellan de vanliga lästimmarna bruka sådana handaslöjder, som kunde bidraga till att förebygga de sjukdomar, som är en följd av för mycket stillasittande. Först i 1807 års skolordning talas emellertid om inrättandet av gymnastiska anstalter.

1649 års stadga innehöll utförliga och för sin tid avancerade metodiska anvisningar. Men i regel tillämpades de icke. Det fanns en urgammal praxis som byggde på inlärning utantill och denna var allt för ingrodd. G. M. Hoffberg, kyrkoherde i Hjärsås, som i början av 1700-talet gick i vår skola, klagar i sina personalier över det dåtida lärosättet att tvinga lärjungarna till svåra utantilläxor, vars innehåll de inte själva förstod och som heller inte blev förklarat för dem. Men man bör nog inte klandra endast lärarna. I själva verket var en stor del av kursinnehållet för abstrakt för att kunna förstås, åtminstone av de yngre eleverna, och därför dominerade utantillplugg och täta repetitioner.

Eleverna placerades också i bänkarna efter minneskunskaper för att uppmuntra tävlan mellan dem. En bidragande orsak till systemet var bristen på läroböcker och åskådningsmateriel. Rektor Thomaeus försökte 1733 anskaffa 1 exemplar av ett lexikon, men det misslyckades, och så sent som 1783 finns en belysande anteckning i skoleboken, där det meddelas att man lyckats råda bot för "den stora olägenhet, som mötte i scholan vid innantilläsning i Bibeln, att den ena classen tog den andres biblar" genom att rektor Lunell inköpt 3 exemplar av bibeln per klass och dessutom förvärvat 1 lexikon och 2 andra böcker.

Åskådningsundervisning var tydligen praktiskt taget okänd under 1600-talet, men 1724 blev det föreskrivet att kronologiska och geografiska tavlor samt latinska och grekiska paradigmer skulle sättas upp på väggarna. Lunell, som synes ha varit en skicklig och nitisk pedagog, följde här med sin tid och hade själv omsorgsfullt skrivit en mängd tabeller och hängt upp dem i skolrummet. Han lär även egenhändigt ha målat tavlor ur bibliska historien på väggarna, och han anskaffade också kartor över rikets provinser.

Skolan var, som nämnts, indelad i fyra klasser, men denna term får inte missuppfattas. Den innebar egentligen att varje lärare hade en avdelning - ämneslärarsystemet var inte infört i trivialskolorna - men eleverna gick i regel mer än ett år i varje klass, särskilt gällde detta den högsta avdelningen. Alla läste i samma rum och lektionerna var alltså en fruktansvärd kakafoni.

Samuel Ödman har i sina klassiska "Hågkomster från hembygden och skolan" givit en skildring från Växjö på 1760-talet, och förhållandena i Kristianstad var säkerligen likartade. "I ett stort rum församlades alla fyra klasserna på en gång, hvarvid under läsningen ett så förfärligt buller uppstod, att aldrig på någon den stormigaste sockenstämma eller på den liderligaste krog värre oväsen kunde höras. Fyra gossar, som för att höras under denna symfoni nödgades skrika med full hals, och fyra kolle¬ ger, som rättade med lika dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycken skrän, gjorde att den, som stod vid dörren, icke kunde urskilja något ord, utan trodde sig vara stadd i en dröm, der allt blandades med jämmer och oreda: latin, kateches, glosor och stryk".

I det spartanskt inredda, illa uppvärmda och upplysta lärorummet genomled lärare och elever en lång arbetsdag, som började klockan 6 och med några timmars avbrott pågick till klockan 5. Endast onsdagar och lördagar slutade man tidigare men i stället hade man ju gudstjänst och predikoförhör på söndagen.

Ännu värre var arbetsdagen för de elever, som fick förrätta de uppgifter som i våra dagar åligger skolvaktmästaren. Först 1807 blev det föreskrivet, att en "skolbetjänt" bör anställas om skolan har medel därtill.

De talrika examina gjorde också att arbetet blev mycket pressande. Repetitionsexamen ägde rum varje vecka, i äldre tider var det också månadsexamen. Dessutom förekom termins- och årsexamen i prostens och ibland i biskopens, eforus, närvaro. Hur det då kunde gå till refereras i protokollet för den 26 september 1703.

Biskopsexamen började i rektorsklassen och först prövades eleverna i grekiska på en text av Isokrates, sedan i teologi, därefter i latin på Ovidius och Cicero och slutligen fick de en sentens av Isokrates "att elaborera en kria över". Sedan fortsattes förhöret i de lägre klasserna. "Hvarmed högwyrdige Herr Biskopen med lyckönskan tog affsked. Utinam vivat!"

Men skollivet hade också i gångna århundraden sina ljusa sidor. Energiska danska biskopar ansåg visserligen ferier som en onödig tidsspillan, och ett kungl. brev 1621 medgav ferier blott i händelse av smittosam sjukdom. Men i praktiken såg biskopen genom fingrarna med längre lov då och då, och de i den danska skolordningen 1656 fastställda kurserna förutsatte faktiskt ferieläsning, vilket ju visar, att längre ledighet förekom.

Den svenska skolordningen av år 1693 var åtminstone på papperet frikostigare och medgav "vacationes publicae" från S : t Thomae dag den 21 december till Kyndelsmäss den 2 februari och från den 6 : e till den 12 : e söndagen i Trefaldighet, och enligt 1724 års stadga hade man "vacationes solennae" från Lucia till Kyndelsmäss och mellan Johannes och Bartholomei dag - alltså från den 24 juni till 24 augusti. Vidare förekom påsk-pingst-och marknadslov. Det kunde också inträffa, att en lärare reste bort på en tid och helt enkelt inställde undervisningen, eller att han fick besök av släktingar från landet och därför lät meddela, att han inte kunde hålla sina lektioner, eller föreläsningar som det då hette.

Det hände också att tid anslogs till bollspel och andra lekar på den efter 1678 obebyggda prästgårdstomten och ibland ordnades skolfester. Den ivrige Lunell har t.ex. i protokollet för 1753 skrivit ned en utförlig redogörelse för hur man firade kungens namnsdag den 23 juni detta år, en kuriös 1700-talspastoral i skånsk småstadsmiljö. Man torde väl kunna utgå ifrån, att denna märkliga skolfest tog lång tid av förberedelser och att den på så sätt också blev ett avbrott i den traggliga skolterminen.

Skolrummet röjdes ut och där dekorerade stadens fruar med granrisgirlanger, som bildade portaler eller ramar, där hela den Gustavianska familjens porträtt inplacerades, men främst var en tron uppsatt för Hans Maj : ts bild. Vid tronens vänstra sida stod en talarstol i form av en herdekoja, där festens små oratorer skulle framträda.

"Scholaepiltarne 46 till antalet, hade stadsens ogifta fruntimber klädt som Herdar, alla effter et upvist mönster, med hvita fina manchette sjortor uti vek lagde ifrån kragen nedåt; mitt om lifvet var bundet ett grönt band af qvarters bredd i ros. På tvänne ställen på armarna sågos gröna band bundne; bröstet hade ett Riddareband som gick från högra till vänstra sidan; långa kammardukshalsdukar, knutna med grönt band betäckte halsen; vid ändan av dett bandet, som tjänte som skiärf, hängde ett horn och en pipa. Håret var effterlåtet bundet med et grönt band, och en grön cachet täckte hufvudet, med en bouquet vid vänstra sidan."

De båda oratorerna, den 10-årige Peter Gullbrand och den tydligen något äldre Noach Norgren, kläddes ännu finare, den förstnämnde som härold i vitt siden med myrtenkrans och äkta juveler i håret och den senare som herde i grön dräkt, fina damasker och gyllene skärp, väska, horn och pipa vid högra sidan och en med blommor lindad thyrsus (herdestav) i handen. Olik de andra var också pukslagaren i vit, stjärnbesatt dräkt och trumslagaren i grönt med gula sleifar och silkesskärp.

Själva festdagen är så inne och när stora klockan slår 9 samlas de inbjudna av stadens innevånare och gäster från landet, av båda könen, och tar plats i skolrummets stolar och bänkar, för dagen överdragna med rött kläde. "Under Musiquen gick Collega Herr Wrangl med thyrsus i handen in med 18 af herdarne, och med 12 hvilka uppstego på uppgången till Hans Maj : ts tron aflöste 6 man grenadierer, hvilka af garnisonen varit hit commenderade ..... Fyra herdar posterade Herr Wrangl vid General-Majorens, Landshöfdingen Öfver-Commendanten och Commendeuren Högvälborne Herr Baron Christian Barnekows stol, och stälte sig sjelf till höger om Hans Maj : ts thron.

Änteligen när alla voro församlade steg Lunell in under concert av pukor, trumpeter, violoiner och fleuts traversieres, hvilken under styrsel af Cantor Collega Scholae Herr Lars Schult upfördes af 14 herdar å hvardera läcktarne, hafvandes i handen en herdestaf, på hvilcken sjelfva skoffelen var af polerad stål och staken blåfärgad med vinranckor omlindad".

Peter Gullbrand stiger så upp i herdekojan och håller ett obundet tal på svenska om "Svea Barnas lycksalighet af huldaste Adolph Friedrichs namn" och varje avdelning slutar med en strof ur Virgilii herdesånger. Efter musik slöts festen för att sedan klockan slagit 3 åter börja under samma ceremonier som förut. Men nu orerar Noack Norgren på fransyska och läser verser som skulle likna äldre pastoralsånger. Orationen interfolieras av herdarnas musik på säckpipa och valthorn samstämda med trumma, små flöjter och rörpipor.

En annan skolfest ägde rum 1772. Den rojalistiske Lunell hade under den bekanta revolutionen i Kristianstad visat sina sympatier för konungens sak genom att hålla patriotiska tal till sina gossar. Han författade också ett latinskt skådespel, "Vox populi vox dei", som uppfördes i skolan, och där han gav uttryck åt svenska folkets kärlek till Gustav III. Teaterstycket lär ha fått namnet Voxen och den kollega, Vogt, som utförde kungens roll, döptes till Rexen. Glanspunkten var en scen, där en gudinna, som spelades av Lunells lilla dotter, nedsteg på jorden och bekransade Rexen.

Det var för övrigt detta år Lunell fick titlarna professor och juris doktor, förmodligen på grund av sitt välförhållande under statsvälvningen.

Skoltukten var i gamla tider mycket hård men lärjungarna var också ett hårdfört släkte, särskilt de äldre. Från många skolor klagas över deras våldsamma lynne, över svärdshugg och skottlossning, lösaktighet och tjuveri. Några mera svårartade förseelser har man inga belägg för när det gäller Kristianstad, men i det kända rättegångsmaterialet från slutet av 1600- och början av 1700-talet ges dock exempel på att rättvisan haft anledning ingripa.

1692 tillät sig några disciplar "utvandringar" under nätterna med skjutgevär och värjor och åstadkom "alarm och fönsters inslagning", och 1708 skrev en 14-årig pojke ett djävulskontrakt, då han satt ensam på rektors rum och arbetade med ett tema. Med en skrift röd som blod hade han nedtecknat "IN NOMINE DIABOLI Jagh bedher thig Satan, at tu giffwer migh penningar", en förbrytelse som visserligen vår tid bedömer mildare än samtiden. Den stackars pojken dömdes av rådhusrätten "att undergå en svår scholaedisciplin och straff af riis", en dom som bekräftades av hovrätten med det tillägget att bestraffningen skulle verkställas av de andra disciplarna i lärarnas och rådhusrättens närvaro, och att syndaren därefter skulle undergå offentlig kyrkoplikt.

Ur ett magistratsprotokoll från 1680 anför Enghoff i "Kristianstads historia", att skolpojkarna använde kyrkogården till lekplats och krossade kyrkfönster genom stenkastning. En glasmästare var därför vid denna tid uppförd på kyrkans ordinarie stat och den betydande summan av 60 dlr smt var årligen anslagen för att reparera fönstren, tillägger Enghoff.

Emellertid har han här felaktigt kombinerat två uppgifter. Pojkarna var säkert ganska oskyldiga till dessa glasmästarräkningar. Kyrkogården tycks i normala fall inte ha varit lekplats, den skildes nämligen från skolan av ett plank, men detta hade tillfälligt nedrivits under belägringen på 1670-talet för att användas till brännved. Vad fönstren beträffar bestod de av hundratals smårutor infattade i mjuka blyfalsar, som ofta trycktes in av vinden och därför gav glasmästarna mycket arbete, tills man på 1800-talet utförde vissa förstärkningsarbeten.

Latin och stryk var de två huvudfaktorerna i undervisningen både före och efter reformationen har det sagts. Det ligger en hel del sanning i detta tillspetsade omdöme, och det hände nog att bestraffningarna urartade till svårartade övergrepp mot lärjungarna. I Kristianstad blottas några skrämmande interiörer.

Rektor Christian Blickfeld är t.ex. 1646 av en borgare i staden instämd för bytinget för att han "tracterit och hudflettet" dennes son Tyge. Några vittnen vitsordar, att de funnit denne "hudflettet och ynkligen medfaren fra öffuerste sideben langt ned i hans haser, saa det siunts som et tirans (tyranns) stycke begangit uden all barmhertighed". Ett annat vittne meddelade att orsaken till misshandeln möjligen kunde vara, att "Tyge i hans första fundamenter feiler att declinera och conjugera och hans hörelse slaar ham feil.”

Lärarna förfogade över en lång rad skräckinjagande disciplinmedel och dessa spelade en långt större roll i uppfostran än belöningarna. Färlan var en käpp i ändan försedd med en rund klump eller flat skiva, som i äldre tider ibland var besatt med spikhuvuden. Den användes merendels till s. k. handplagg och hanterades främst av rektor. Redan några få slag var fruktansvärt smärtsamma, och den var så hatad, att endast enstaka exemplar bevarats.

Andra pinomedel var skamstocken och ugglan, den senare en tung masurklump, som låstes fast vid elevens ben med en kedja. Båda dessa straffredskap omtalas i en inventarieförteckning från Kristianstads trivialskola 1722.

Riset var i äldre tider tecknet på hörarens makt, hans "sceptrum scholasticum". Det behövde ofta förnyas, en uppgift som ålåg lärjungarna. Placeringen i klassen, alltså ideliga upp- och nedflyttningar efter kunskaper var ytterligare ett, låt vara mildare, disciplinärt medel. Det avskaffades för övrigt först omkring 1900. Ända fram till den tiden infördes lärjungarna ej i bokstavsordning i de tryckta katalogerna utan efter betyg.

Övervakningen av disciplinen handhades under lärarna av ordningsmän, utsedda bland eleverna. I skolprotokollet från 1693 är antecknat, att man i rektorsklassen skulle utse ”custodes scholae”, och likartade bestämmelser återkommer sedan gång på gång. Dessa ordningsmän skulle "annotera delinkventes i praeceptores frånvaro" på svarta tavlan, och när läraren infann sig måste de ostyriga genast stå till svars. Så blev, som det heter, agan strax lämpad efter felet.

De som inte fått sitt straff under veckans lopp rannsakades enligt skolstadgan 1724 varje lördag eftermiddag av rektor, och hans uppgift var då att undersöka om var och en fått den näpst, som lagen föreskrev. Många pojkar hade nog anledning att darra inför dessa räfts- och rättarting.

I handlingar från 1700-talet kan man dock finna ett och annat som tyder på att man sökte få disciplinen något hovsammare. I ett reglemente, utfärdat av domkapitlet i Lund, föreskrives redan 1716 att man enligt praxis i riket ej bör bruka några trästycken, som kallas färlor, till ungdomens tuktan, enär gossarnas händer ofta bliva fördärvade därav.

Och år 1733 framförde rektor Thomaeus i Kristianstad ett förslag till kyrkorådet, att han skulle få rätt att ådöma de elever, som försummade gudstjänsterna utan laga förfall, en halv skeppas avdrag från deras stipendiekorn var gång i stället för att straffa dem med handplagg. Thomaeus menade att han då skulle få litet hjälp till att anskaffa flera läroböcker, men han tillägger att han därmed kanske skulle "mehra uträtta till en god ordning än med hugg, som för docentibus ganska förtreteligt är och litet aktas". Den kritiska inställningen till kroppsstraff är ju här förmäld med andra synpunkter, men den finns dock.

Några årtionden senare fick skolan i Lunell en rektor, som tydligen var påverkad av upplysningens humana ideer och vid flera tillfällen gav prov på mänsklighet. Ett exempel har redan tidigare relaterats, nämligen hans vägran att låta skolpojkar sjunga vid en avrättning. Hans attityd är så mycket mer anmärkningsvärd som det långt in på 1800-talet vid många skolor var brukligt att ge barnen lov när någon missdådare skulle avrättas.

Antalet elever var i Kristianstad starkt fluktuerande, ej blott år från år utan också under läsårets gång. Från 1690-talet och framåt förekommer det då och då elevkataloger i protokollsboken, där man kan se att antalet var högst år 1698, då det fanns 82 lärjungar och lägst år 1786 då det bara var 34. I genomsnitt torde de ha varit 50 à 60 stycken.

Elevernas sociala ursprung är inte så lätt att kartlägga eftersom materialet före 1800 är mycket sprött och dessutom endast ger en bild av rektorsklassen. Vad man har att hålla sig till är uppgifter som sammanställts om dem som inskrivits vid Lunds universitet och dessutom en i domkapitlets arkiv bevarad katalog över rektorsklassen 1680 med bifogade uppgifter om elevernas fäder. Där kan utläsas, att prästsönerna dominerade på 1600-talet, medan de vid slutet av 1700-talet var blott en femtedel av de nyimmatrikulerade studenterna. I stället hade antalet söner till civila ämbets- och tjänstemän och framför allt hantverkare tillväxt väsentligt.

Det kan nämnas att en av dessa hantverkarsöner var Bengt Jakobsson Bergqvist, son till en murare i Gumlösa. Han blev sedermera professor i Lund och farfar till rektor B.J: son Bergqvist, vilken tillträdde sin rektorstjänst vid läroverket 1899 - jämt hundra år efter farfaderns inskrivning. Först under 1800-talets första decennier börjar bönder och även arbetare i något större omfattning sända sina söner till stadens lärda skola.

Ålder och studietid varierade i hög grad. I genomsnitt torde inträdesåldern till första klass ha varit 9-10 år, men man finner så stora ålderskillnader som från 15 till 21 år. "Gamlingarna" var nog ofta sådana elever, som endast ville skaffa sig en grundläggande utbildning för att kunna bli klockare. I rektorsklassen träffar man ibland på 11-12-åringar, tydligen pojkar som tidigare läst privat, men i genomsnitt är givetvis eleverna i denna klass betydligt äldre. Enligt traditionen fanns t.o.m. gifta män bland rektoristerna. När dessa kom i tur att elda och städa skolrummet skickade de sina hustrur att göra detta! Studietiden tycks i allmänhet ha varit åtta år, därav ofta fyra i rektorsklassen.

Bland de lärjungar, som gått i Kristianstads skola under tiden före 1820, har flera gjort sig ett känt namn senare i livet. Här skall bara nämnas den berömde naturforskaren Anders Johan Retzius och nationalekonomen Johan Fischerström, som i Stockholm kom att höra till fru Nordenflychts krets och blev hennes sista kärlek, samt porträttmålaren Alexander Roslin.

I det egentliga Sverige var som bekant länge sockengången det kanske främsta medlet att finansiera lärjungarnas studier. I de skånska landskapen återigen förekom visserligen i äldre tider legaliserat tiggeri i ganska stor utsträckning, men endast ansatser till en organiserad sockengång.

Mest bekant är Fredrik II:s brev av den 12 januari 1562, som tilldelade de olika skolorna vissa härader. Vä skola erhöll Gärds, Göinge och S.Alsbo härader, medan Villands och Listers lades under Åhus. Så vitt bekant har emellertid sockengången aldrig varit i bruk i Kristianstad. Däremot var i vår stad liksom i Norden i övrigt - och även annorstädes - den s.k. diskanteringen en inkomstkälla av betydelse. Den var, kan man säga, en form av djäknegång i städerna, och kan rimligtvis anses som den äldsta formen av djäknevandringar.

Ungdomen tågade vid de stora högtiderna, Mårtens- jul- nyårs- och trettondagsafton, genom staden under lärarnas ledning och sjöng och musicerade framför husen. Den s.k. stjärngossesången sammanhänger till en del med denna sed. Förmodligen bars lyktor och facklor, då tåget drog omkring under dessa mörka helgaftnar. Inkomsten av diskanteringen fördelades mellan lärare och elever. De senare erhöll i Kristianstad fjärdedelen, utom nyårsafton, då de sjöng "själva" och behöll hela summan.

De belopp som insamlades var inte obetydliga. I skoleboken finns från åren 1752-1812 detal¬ jerade uppgifter om diskantpengarna. De tio första åren var det i genomsnitt 160 dlr, men sedan steg summan, åtminstone i daler räknat. Mest fick man trettondagsafton 1812 - hela 237 dlr, men det var också sista gången diskantering förekom i vårt land. Vid övriga svenska skolor hade sedvänjan upphört redan tidigare, främst beroende på borgerskapets ovilja mot den. Lärarna däremot ville gärna behålla diskantgången, eftersom de betraktade kollekten som en ersättning för den musik och sång som utfördes i kyrkan under deras ledning.

En besläktad inkomst var de s.k. brud-och likpengarna, d.v.s. den betalning man fick för sång vid bröllop och framför allt begravningar. Till att börja med var denna ersättning frivillig, men så småningom utarbetades taxor, t.ex. i Kristian IV:s recess av 1643. I Kristianstad var det på 1600-talet praxis att fyra eller fem disciplar sjöng vid begravningar, men inkomsterna tillföll huvudsakligen lärarna. Redan tidigt kom f.ö. likgången ur bruk. I en anteckning från 1674 talas det om "små accidenter af lig, som sielden i denne lille stad eer", och 1725 meddelas att av lik- och brudpengar går hälften till rektor, "som dock nu för tiden sällan sker, förmedelst gamla plägsedens avtagande".

I äldre tider var också penningstipendierna av betydelse för eleverna. Kristianstads nya skola fick övertaga de donationer, som tidigare ägts av Åhus och Vä. De största av dessa hade skänkts av två adliga storgodsägare under senare delen av 1500-talet, Henrik Brahe till Wittsköfle och Börje Trolle till Lillöhus. Sedan tillkom ytterligare några, vilket framgår av skolmästarens räkenskaper 1634-44. Vid den tiden förfogade skolan över ett dussintal donationer, som årligen gav en ränta på 75-95 dlr, vilket var mer än det s.k. pensionskornet gav vid denna tid. Emellertid blev det under 1600-talets lopp allt ovanligare med nya gåvor till skolorna. I Kristianstad liksom på andra håll i Skåne tycks donationernas tid i stort sett sammanfalla med det första århundradet efter reformationen.

Den yngsta av dessa stipendiefonder blev tillika den största som skolan erhöll i äldre tider. År 1649 donerades 1000 slette daler av Malte Juel till Maltesholm och hans hustru Anna Ramel, och räntan skulle årligen utdelas till fyra av "Scholens personer som findes skichelige, flitige och aedrue".

De flesta av dessa äldre donationer har gått förlorade. I skolarkivets handlingar från åren 1660-1727 möter man ständigt klagomål över gjorda förluster. I allmänhet hade skolan lånat ut sina pengar mot säkerhet i fastigheter men dessa ödelades ofta under de oroliga tiderna. Andra medel gick till spillo genom de tvångslån som Karl XII tog upp de sista åren av sin regering. Ofta använde man också stipendiemedel för andra ändamål än de egentligen avsetts för, t.ex. förbättring av skolhuset.

En omständighet, som uppenbarligen bidragit till förlusterna, var att magistraten på 1650-talet bestämde, att alla skolans originalbrev skulle förvaras på rådstugan. Kopior skulle inskrivas i en bok, som borde förfärdigas för detta ändamål. Möjligen är denna bok identisk med skoleboken, som började föras just vid den tiden, och där det bl.a. finnes avskrifter av donationsbrev från den danska tiden under rubriken "Scholans Breffue och wisze Indkomst". Följderna av detta kommunala centraliseringsnit kan utläsas i en officiell berättelse om Trivialskolan i Christianstad 1725, där det sägs att på skolans inkomster "inga andra fundationer finnes än bruket och den gamla skoleboken". T.o.m. originalbrevet till den Ramelska donationen hade förkommit, och vid mitten av 1700-talet var därför även detta stipendium hotat. Men målet utreddes och skolans rättigheter bekräftades. Ramelska stipendiet är det enda från dansk tid, som läroverket äger kvar. Behållningen av denna en gång så magnifika gåva utgjorde 1959 summa 665 kronor.

Under hela 1700-talet tillkom endast en donation av betydelse, det Roldhiska stipendiet, instiftat 1725 av Christian Roldh, inspektor på Wittsköfle. Räntan av kapitalet på 1200 dlr smt skulle årligen utdelas till fyra "fattige, flitige och till studier duktige scholaepersoner av fjärde Läxan". Behållningen 1959 var 1018 kronor och utdelningen 40 kronor.

Penningstipendier kunde givetvis endast somliga elever erhålla. Större betydelse för de flesta fattiga skolbarn hade kostdagarna, d.v.s. att de vissa dagar i veckan fick äta hos, som det kallades, misskundsamt folk. Av naturliga skäl lämnar materialet här blott spridda uppgifter, men säkert var detta bruk här som på andra håll allmänt. Nils Angelin, som gick i Kristianstads skola i början av 1700-talet, har t.ex. uppgivit i sin självbiografi, att han till en början ej fick m e r än två kostdagar i veckan och därför fick lida nöd.

Viktigast för skolan och eleverna var emellertid inkomsterna från klockarna, som under mer än två århundraden var grunden för skolans ekonomi. Genom dessas spannmålsavgifter hade i själva verket de skånska läroverken ända in på 1800-talet en bättre ekonomisk ställning än läroverken i det gamla Sverige, där motsvarande system saknades.

Klockarna eller degnerna (diakonerna), som de med ett mer rättvisande namn kallades i Danmark, fick efter reformationen en ny uppgift, nämligen att undervisa allmogens barn. Men många av dem var för okunniga för att duga till lärare. Det låg då nära till hands att lösa problemet på det sättet, att man överlät klockartjänsterna i de socknar, som låg nära latinskolorna till lärjungarna i rektorsklassen, och genom ett kungl. brev 1568 fixerades gränsen till 2 mil från staden. Härigenom skulle barnen erhålla kunniga lärare och klockarlönerna tillfalla skolorna och deras disciplar.

De lärjungar, som fick sådana klockarbefattningar kallades Lobedegne till skillnad från Saede-eller bosiddendes degne. De skulle på lördagseftermiddagarna ge sig ut till sin socken och efter förrättad tjänst återvända till staden på söndagskvällen. Systemet befanns dock snart vara ganska misslyckat. Lobedegnerne blev för sin sångs skull ofta bjudna till bröllop och andra festligheter och fick därför i många fall sådan smak för ett glatt liv, att de försummade både sina studier och sin klockartjänst. Av biskoparnas visitationsprotokoll framgår, att okunnigheten var störst bland barn i socknar nära städerna, där man hade lobedegne.

När borgmästare och råd i Kristianstad 1618 begärde, att kringliggande socknar skulle ta sig klockare från stadens nya skola, ansåg sig kungen inte kunna tillmötesgå detta önskemål, eftersom det ännu inte fanns tillräckligt försigkomna elever. Han beslöt i stället, som förut antytts, att klockarna i länet skulle avstå en skäppa av vart pund korn de hade i lön, alltså en tjugondel. Detta tycks vara det första exemplet på att en skånsk skola erhållit avgifter från klockarna utan att dess lärjungar förrättat någon del av tjänsten, och mycket snart gick man vidare på den inslagna vägen. Man bibehöll den nyssnämnda avgiften, det s.k. pensionskornet, för klockare utanför tvåmilsgränsen, men i socknar som låg inom denna gräns började man i stället för lobedegne tillsätta substituter, d.v.s. ute i socknarna bosatta ersättare, som skulle sköta klockartjänsten, men avstå större delen av helgonskylden, som ofta var klockarens viktigaste inkomst, till skolan.

Denna helgonskyld lär ha fått sitt namn av att den inbetalades av allmogen vid allhelgonatid och förefaller ursprungligen ha utgått som en ersättning för sången vid gudstjänsten. Efter reformationen började den emellertid betraktas som en gottgörelse för klockarnas barnaundervisning, och detta torde vara den närmaste orsaken till att man ansåg sig kunna överföra en del av denna inkomst till latinskolorna.

Pensionskornet började tydligen genast indrivas av skolföreståndaren i Kristianstad. Räkenskaperna 1634-35 visar, att 28 socknar i Villands, Gärds och Göinge betalade över 11 pund säd, vilket motsvarade nästan 37 tunnor. Snart nog började man också insätta substituter. I skoleboken finns anteckningar, tydligen från 1650-talet, om de principer man härvid följde :

"Schall och well giffwes acht paa, naar nogen sogn, paa 2 mihle nehr scholen bliffuer ledig, at dend da efter kongens breff, strax kommer till scholen, och scholemesteren med sognpresten och forstanderen försörjer den med degn och en duchtig substitut" och detta bör ske "paa det at börnerne paa Landtzbyen, dessbedre kunde underwijsses, och scholebörnerne i Christianstad dess bedre forfremmis, och de da heller icke haffue behoff i regn och frost at udgaa till deris sogner, forspilde deris helbrede, och komme udi wildfarelse wed drick och andet".

Stadens myndigheter drev frågan med stor energi och redan i början på 1650-talet hade skolan substituter i ett drygt tjugotal socknar. Det är naturligt, att klockarna såg denna utveckling med stort missnöje. De fick ju avstå en stor del av inkomsten till en institution, som de varken hade något att skaffa med eller något att tacka för. Tidens handlingar överflödar också av tvister mellan substituterna och trivialskolan. De förra hade därvid vissa manövreringsmöjligheter eftersom myndigheternas bestämmelser var inexakt formulerade, särskilt gällde detta 2-milsgränsen. Vilket slags mil skulle man räkna med? Var det fråga om fågelvägen eller landsvägen?

Belysande är en process som mot slutet av 1640-talet fördes mellan skolmyndigheterna i Kristianstad och substituten i Vånga och Oppmanna. Denne hade vid sitt tillträde till tjänsten förbundit sig att årligen leverera 52 pund biug (korn) till skolan, men hans sockenmän vittnar nu 1648, att avståndet till staden från Vånga är 22 stora mil och till Oppmanna, annexsocknen, 3 stora mil. De intyga vidare att detta är deras rätta köpstadsväg från Vånga till Kristianstad, och att denna är "ganske möget ond och slem, saa mand neppelig med Vagn kan kiöre der imellem" samt att ingen annan väg finns än runt sjön.

Skolmyndigheterna svarade dock helt frankt, att i det kungl. brevet av 1568 varken den genaste eller bekvämaste vägen nämnes "efterdii ingen Bogstauff der om findes". Man kunde obehindrat komma fram rakt över sjön, om sommaren med båt, vintertid över isen, och den vägen var inte ens halvannan mil rakt över. Substituten för¬ lorade processen.

Bättre tur hade klockaren i Winslöf och Nävlinge. Biskop Winstrup nedsatte 1660 hans avgift från 4 pund korn till 6 slette daler, eftersom socknarna låg mer än 2 mil från skolan. S.G. Cavallin, läroverkets rektor på 1860-talet, säger indignerat: "Genom detta förfarande, bedröfligt i åminnelse, erhåller skolan ännu idag i stället för nära 14 tunnor korn den dråpliga summan av 1 Rdr 50 öre". Detta är nog sant, men om Cavallin menat, att Winstrup fattat ett olagligt beslut, kan saken diskuteras. Vinslöv ligger mer än två gamla danska mil från Kristianstad.

På det hela taget hävdade trivialskolan med framgång sina intressen i dessa konflikter. Redan mot slutet av 1600-talet erlade så gott som samtliga klockare i Gärds, Villands och Göinge härader en större eller mindre del av sin inkomst till latinskolan, och av socknarna inom tvåmilsgränsen hade alla utom tre substituter. Dessa inkomster från klockarna utökades sedan under 1700-talet med en del överskottstionde till lärarlönerna. Vid mitten av 1800-talet belöpte sig den årliga kvantiteten för vårt läroverks del till ungefär 250 tunnor säd. Kort därefter började man successivt indraga de skånska skolornas naturaintäkter och staten övertog i stället det ekonomiska ansvaret. Det har sagts,att det var först vid denna tid som Skånes anknytning till Sverige genomfördes inom skolförvaltningen.

De medel, som inflöt på ovan beskrivna sätt förvaltades och fördelades av rektor och skolföreståndaren under kyrkoherdens och magistratens kontroll. De till att börja med viktigaste inkomsterna, pensionskornet och stipendiemedlen, användes i äldre tid här som vid andra skånska skolor till inköp av kläder och skor till de fattiga lärjungarna.

Enligt räkenskaperna 1634-35 syddes t.ex. 52 "wadmalskledningar" och 3 "klediskledningar" till barnen och dessutom tillverkades för deras räkning 17 par större och 38 par små skor. Av två tunnor säd, som prosten i Göinge skänkt, lät man samma år baka bröd, som blev utdelat till "diij fattige Börn i Scholen".

Under 1600-talets lopp upphörde dock så småningom denna form av understöd, men ännu 1674 heter det, att de fattiga disciplarna får kläder, när medlen räcker till. Sedan har tydligen kriget lagt hinder i vägen, ty i ett memorial från 1690 föreslås att om inkomsterna tillåter det, bör något av dem brukas till fattiga skolbarns beklädnad "som fundationerna dem tillägna, och man seer af gamble veckningar de således för kriget äre dermed hugnade". Om detta förslag realiserades har ej kunnat utredas, men troligt är det inte. Stipendiemedlen hade i stor utsträckning gått förlorade och inkomsterna av pensionskornet behövdes för andra ändamål, främst byggnadernas underhåll och uppvärmning.

I gengäld fick eleverna en betydande del av den säd, som levererades av klockarsubstituterna. För åren 1655-1809 finns noggranna anteckningar i skoleboken om varje års utdelning. Det första året utdelades 86 tunnor, men kvantiteten sjönk sedan successivt fram till 1686, eftersom inkomsterna från en del socknar gick till lärarnas avlöning. Fr.o.m. detta år och in på 1800-talet utgjorde elevernas andel tämligen konstant 55 tunnor. Under alla dessa år var det intäkterna från Åhus, Rinkaby, Viby, Fjälkinge, Vram, Färlöv, Vittskövle, Äsphult och Oppmanna som var reserverade för dem.

Från början deltog endast rektorsklassen i spannmålsutdelningen, men efter 1672 fick även lägre klasser sin andel. Det framgår tydligt, att så gott som alla fick del av dessa naturastipendier, alltså inte endast de fattiga eleverna, men en viss differentiering iakttogs dock. Rektor hävdar t.ex. 1730 att man bör ta hänsyn till flit, redlighet, torftighet, bekvämlighet till studier, skolgångsår och ordning av klasserna samt att de elever som hade föräldrar boende i staden borde "bliwa till mindre medel uppförde". Efter 1815 började man allt mer reducera spannmålsstipendierna. Man ansåg sig behöva dem för att bestrida andra utgifter.

Lärarlönerna utgjordes i äldre tider av den för vårt sätt att se egendomliga blandning av förmåner, som är vanlig i ett samhälle, vilket ännu övervägande lever på naturahushållningens stadium. Men förhållandena i Skåne avvek rätt väsentligt från dem som rådde i det övriga Sverige, där i allmänhet kollegerna - däremot inte rektorerna - huvudsakligen fick försörja sig genom att "löpa med käppen och säcken", d.v.s. genom sockengång.

Här i Skåne däremot hade man en tillgång i den förut nämnda klockarhelgonskylden. Från början var den ju avsedd som en ersättning till de lärjungar, som förrättade klockartjänst, men snart kom den att behandlas som en skolans tillhörighet, som denna fritt kunde disponera över. Den började därför också användas till lärarnas löner och skolans underhåll. Egentligen tog man alltså ifrån lärjungarna deras inkomster, ibland under den motiveringen, att dessa i sus och dus förslösade vad de fått från församlingarna.

Den tidigaste uppgift vi äger om rektors avlöning i Kristianstad är från år 1617, då magistraten beviljade honom 52 Joachimsdaler i lön utom kostdagar, d.v.s. fri kost hos borgarna. Denna senare förmån utbyttes dock snart mot kostpengar. Dessutom hade han diskant- och likpengar o.d.

Sedan saknas upplysningar fram till början av 1650-talet, då en tablå över skolstatens avlöning införes i skoleboken. Enligt denna hade skolmästaren från staden 12 dlr i lön och 80 dlr i kostpengar; vidare skulle han av skolföreståndaren erhålla 62 dlr i korpengar, d.v.s. ersättning för kyrkosången, samt 20-30 lass ved. Av diskant- och likpengar skulle han ha hälften och, heter det, "er der Herrelig, bekommer Scholaemesteren det kläde som ligger paa Boren under ligkisten". Dessutom åtnjöt han fri bostad i skolhuset och slutligen hade han omkring 7 pund, c:a 23 tunnor, inkomst i säd från fyra klockare.

Om han uppehöll kantorstjänsten fick han ytterligare 32 pund från klockaren i Önnestad. Rektors lön och kostpengar blev sedan oförändrade under hela 1600- och 1700-talet, men intäkterna i säd ökades successivt. År 1695 insändes till domkapitlet i Lund en specifikation på rektors lön omräknad i pengar, som visar att han detta år har 64 tunnor säd värderade till 152 dlr smt och att diskantsången givit honom 70 dlr. Hans sammanlagda inkomst värderas till 330 dlr smt. Detta innebär ju en avsevärd löneökning, och på 1700-talet utdrygades rektors inkomster ytterligare med en del överskottstionde.

Betalningen till kollegerna utgick efter liknande principer, men de hade dock ingen kontantlön och deras inkomster var naturligtvis avsevärt lägre än rektors. Förste kollegan hade ungefär hälften och de två andra lärarna en dryg tredjedel av rektors lön.

Inkomsterna synes på det hela taget ha varit av någorlunda samma storleksordning som i andra skolor i stiftet, vilket innebar att de var usla. Lunell brukade, så ofta han kom åt, hänvisa till en ed, som kollegerna skulle avlägga på Karl XII:s tid och där de fick utfästa sig att ej leva överflödigt i mat, dryck och kläder. "Det är besynnerligt", kommenterade han, att "med ed försäkra sig vilja fly från det, som sjelfwa nödvändigheten pålägger att afhålla sig ifrån. Jag må undra huru författaren till detta formulär ville med 30 tunnor spannemål visa öfverflödighet i mat, dryck och kläder? En kollega behöfwer ej göra votum paupertatis; han är dertill utan löfte förbunden".

Kanske kunde dessa kolleger trösta sig med att "skolebetjänterne" med sina hustrur och barn åtnjöt fri begravning på kyrkogården utan avgift för jorden eller klockorna, en förmån som de delade med fattiga skoldisciplar. De fina gravplatserna inne i kyrkan var i tidens in i döden konserverade ståndssamhälle ej till för dem. Någon gång hände det dock att en lärare begravdes under orgelläktaren, den blygsammaste platsen i kyrkan.

Först vid 1800-talets mitt avlöstes lärarnas naturainkomster av kontantlön och samtidigt övertog staten ansvaret för lärarnas avlöning. En del gamla bestämmelser fortsatte dock att gälla någon tid och rektors kostpengar utbetalades ända fram till 1899, men summan var då på grund av penningvärdets fall endast 34 kronor och 50 öre.

Lärarlönerna var alltså små och osäkra och arbetet tungt och påfrestande. Det var därför vanligt, att lärarna så snart som möjligt sökte ett pastorat, beträffande rektorerna t.o.m. regel. Det är inte svårt att i aktmaterialet leta fram exempel på att man betraktade läraryrket som ett syndastraff. Petrus Prael antecknade sålunda i skolprotokollet när han 1772 lämnade rektoratet i Kristianstad: "Min nådige Gud tackar jag innerligen, vilken ej allenast mig vid en god hälsa och fritt sinne uti detta långvariga och trälosamma 14 års arbete uppehållit utan ock nu låter mig det gladel. sluta ... så af ett upprichtigt hierta önskar dhet min successor snarare och före förhoppning ifrån dett förtretelige skolestraffet än jag befrielse vinna må."

Man betraktade det som självklart att endast behöva tjänstgöra ett mindre antal år i skolan. Typiskt är, att Erasmus Kåhre 1720, då han i 8 år tjänstgjort som kollega, klagar över att han var så gammal skollärare, att han fruktade bli kallad ett inventarium scholasticum.

Denna syn på läraryrket delades också av myndigheterna. Bekant är den paragraf i skolordningen 1724 där biskopar och konsistorier befallas, att låta lärarnas "befordran Wara sig om hiertat, så att the i rättan tijd, åtminstone innom 7 eller 8 åhr blifwa utur oket släpte, ock försedde med sådane lägenheeter i stiftet som kunna swara emot hwars och ens förtienst; Emedan ett åhr uti deras trägna ock mödosamma syssla, bör räknas emot en annans twenne".

Det är denna utsikt till en relativt snabb befordran inom kyrkan som förklarar, att det överhuvud taget var möjligt att rekrytera läraryrket, för utbildningskraven var, i varje händelse när det gällde rektorstjänst, i många fall större än för prästbefattningar - vad kollegerna beträffar fick man nog i praktiken länge ställa relativt blygsamma krav.

Systemet hade givetvis sina uppenbara nackdelar och tidigt höjdes röster mot att lärarbanan endast skulle betraktas som passage till prästtjänst. Så länge man i skolorna i stort sett undervisade enbart i de ämnen, som ingick i pastoralexamen, d.v.s. döda språk och kristendom, kunde det dock fungera. När en rad nya ämnen infördes vid läroverken på 1800-talet, bröts emellertid den gamla traditionen och lärarkåren sekulariserades successivt. Den siste Kristianstadsrektor som avgick från sin post för att tillträda ett kyrkoherdeämbete var S.G. Cavallin 1870.

Vid stadens grundläggning förlades de flesta offentliga byggnaderna till den norra stadsdelen. Skolhuset uppfördes på den tomt omedelbart norr om den blivande kyrkan och väster om prästgården, som sedan skulle förbli platsen för skolan i mer än 250 år.

Byggnaden, ett korsvirkeshus som hämtades från Åhus placerades förmodligen längs tomtens norra gräns. En mindre byggnad lades i vinkel mot väster, och där hade skolmästaren och höraren sina kamrar. I början av 1617 var skolan i bruk, inte bara för undervisning utan också som tillfälligt kyrkorum.

Sedan gudstjänsterna överflyttats till den nya kyrkan blev skolhuset 1627 förbättrat och ombyggt. Men redan 1686 blev man tvungen att uppföra ett nytt på den gamla tomten, även detta bestående av två korsvirkeslängor. Medel anskaffades med all den kuriösa mångsidighet, som utmärkte naturahushållningens tid. Så t.ex. anslog biskopen till "Christianstads scholes byggning dhen mäld som herr Anders i Quiinge upptager af dhe twenne kvinner, som han absolverar, dherföre att dhe legat Barn ihiel". Redan efter elva år fick man kosta på en grundlig reparation. Detta var Karl XI:s dödsår, och en latinsk inskrift över lärosalens dörr erinrade om detta.

Inredningen var mycket spartansk. En bild av det torftiga tillståndet ger ett inventarium, som upprättades 1722 vid rektor Praels avflyttning och som ännu förvaras i läroverksarkivet. Enligt detta bestod "biblioteket" av en bibel och en psalmbok samt arkivet av "Ett schole protocoll in Folio i franskt band, men något skadat i ryggen av möss" och "Scholeboken i 4to skrefwen, men af Kongl. Danska Regeringen utgifven och anno 1650 inbunden, som på sielfva bandet ses, hwaruti finns sielfva Scholans och Disciplarnas inkomster samt Betjänternes aflöningar annoterade".

Betydligt rikhaltigare var uppsättningen av musikaliska böcker, sammanlagt ett 70-tal, bland dem Buxtehudes åtta musikaliska böcker i kvarto och inhäftade i rött papper. Av instrument fanns två violiner och "en Bass, 2 gamble Basuner, som dock brukl. äro, En Dulcian och 2" Hoboer, gambla men dock bruklige". Inventariet fortsätter sedan: "Uthi sielfva Scholan och Mästerlexan (högsta klassen där rektor, skolmästaren, undervisade):

1. En Chateder, mycket bristfällig och behöfver reparation, samt nödige bänckar, men af ungdomen mycket förskurna äro och därföre behöfwa renovation.

2. En svart trätafla, som hänger på väggen, att notera på.

3. Afdelningen eller skranckewärket, som af bräder är giordt, är både till dörr och annat mycket bristfälligt och måste hielpas.

Uthi de 3 nedrige classerna finnes hörarnas stohlar. Item Disciplarnas tillordnade bänckar, men äro mycket gambla och behöfva upplagas.

1. En stor järn Kakelugn, med järnfot, men begge sijdostycken sönder.

2. En svart trätafla på väggen att skrifwa noter på.

3. En gapa eller skamstock.

4. En uggla.

Till dörren fantz ingen Nyckel och låsen ofärdig. Till fönstren, som en dehl äro mycket sönder, fanns lämmar med gångjärn, men en del sönder, samt skrufvar dock allena på gaflen och södra sidan".

Man hade alltså en lärosal, uppdelad på två utrymmen genom ett plank, som ej fick nå upp till taket, eftersom den enda järnkaminen måste fungera som ett slags primitiv centralvärme. Inventarieförteckningen avslutas med en redogörelse för "Rectoris enskylte rum", dagligstuga, studerkammare och sängkammare, samt de tre hörarnas kammare. Också här präglas inredningen överallt av yttersta fattigdom.

Under de närmaste hundra åren blev förhållandena inte mycket bättre, trots att omfattande reparationer utfördes vid flera tillfällen. 1764 talas visserligen om att skiljeväggar uppförts mellan några av klasserna, men fortfarande nämns bara en eldstad, en grön pottugn, som satts in 1761 sedan den gamla, söndriga sålts. Gång på gång återkommer också anteckningar i protokollet, att lärarna för kylans skull läst med eleverna på sina kamrar, särskilt sedan den pågående inflationen under hattregimen fördyrat bränslet. Skoleboken uppger 1761 att 40 lass ved alltid varit anslagna till skolrummets uppvärmning och att skolföreståndaren för detta ändamål utbetalat 20 dlr smt till rektor. Nu räcker emellertid detta belopp endast till 10 lass, och det är omöjligt att hålla ett stort rum varmt sju månader med så litet ved.

Mot slutet av 1700-talet hade skolhuset blivit mycket bofälligt. 1782 tog man upp luckor i den del av byggnaden, där kollegerna bodde och upptäckte då allvarliga brister. Det var stor risk att den tunga takresningen skulle falla ner över det ganska murkna huset och att hela byggnaden skulle falla ihop. I ett reparationsförslag fyra år senare, som gällde nedre rummet i skolan och brygghusskorstenen, utdömer man rummet, då det "omöjligen för drag och yrväder kan bärga förnuftiga stilla sittjande varelser vintertid". Skorstenens revor bedöms som mycket farliga, och det är inte att undra på - det var bara 8 alnar till ett krutmagasin! Detta "försätter stad, fästning, folck, privates och publiques hus i wådelig belägenhet" heter det.