Lindholm - Kristianstads historia

"Kristianstads läroverks nitälskande pedagoger, mestadels granitartade män av 1600-talstyp, undervisade oss med stadig hjälp av rottingar, pekpinnar, renhorn och fiolstråkar. Blodvite, hål i skallen, lossnade öronflikar o.d. väckte ingen större uppmärksamhet hos någon part. Örfilar, utdelade av sagolika gamla virtuoser, räknades av vårt härdade släkte icke som kroppsaga, utom då trumhinnan sprack."

Så målande beskriver Frans G. Bengtsson det dagliga livet vid Kristianstads läroverk. Andra av denna skolas många berömda elever, Gustaf Hellström och Fredrik Böök, har gett oss lika livfulla tavlor. De ger oss något av den evige skolpojkens glädje över att kunna fabulera om lärares och kamraters underliga beteendemönster, som den moderna glosan heter. Dessa skildringar, även de mest bisarra, som rör sig mellan fantasi och verklighet, är vi benägna att lyssna till med en viss igenkännandets glädje.

Skolminnen är egentligen en den mest otillförlitliga källa till kunskap om en skolas liv och verksamhet, skrivna, skulle jag tro, vanligen utan några som helst bevarade anteckningar. Vad värde har då en minnesbild av personer och händelser efter 50 år? Ingenting synes gro så fast i medvetandet som motgångar och misslyckande, som mött i skolan. De dominerar så starkt, att objektiv bild är omöjlig. Det är också mänskligt att uppförstora egna, kanske ganska små, ofog till modiga och tuffa bragder och skryta med vunna betyg.

När jag bläddrar i gamla skolkataloger och årsredogörelser, finner jag många namn, som inte säger mig mer än en tom bokstavskombination. Vid andra rycker jag till. Ja visst, det var han. Hur har han lyckats? Var tog han vägen? Vad vet jag om honom nu? En och annan gestalt börjar ta form, men kanske är bilden av personen fullständigt felaktig i mitt minne. Kanske har jag fäst mig vid en oväsentlig detalj. Särskilt vanskligt är att bedöma en lärare. Samme person kan te sig helt olika i olika klasser och visa sig från helt olika sidor. En tillfällig händelse, en löjlig situation, ett missförstått eller överilat yttrande kan ge utslag i den ena eller andra riktningen.

Nu bjuder ju konsekvensen, att jag skulle sätta punkt här. Jag är medveten om hur omöjligt det är att efter 50 år sammanfoga spridda och osäkra minnesbilder till något helt. Eftersom en annan författare i detta samlingsverk skildrar skolans med rätta berömda litterära förening Ateneum, har jag inte heller dess alster att falla tillbaka på. Återstår alltså att försöka ge några intryck av skolans grå vardag med dess problem och gestalter. Jag får väl ursäkta mig med den pratsamhet som Cicero påstår vara kännetecknande för äldre personer.

Jag har starkt minne av att jag inte trivdes i skolan. Det var först i gymnasiets övre ringar som jag fann mig väl tillfreds. Felet låg helt visst mer hos mig själv än hos skolan. Anpassning var inte lätt för en inackorderad 11-åring ur endabarnsmiljö med stora kontaktsvårigheter. Så mycket mer som medfödd bekvämlighet gjorde mig alldeles ointresserad av gymnastik och idrott. I klassen 3b, som jag prövade in i, var jag ny i ett kollektiv, som redan hunnit växa samman under två år.

Med vördnad och respekt smög man in i den stora och för oss imponerande skolbyggnaden med dess mörka och dystra korridorer. Inredningen av rummen var spartansk enligt nutida begrepp. Gasljus susade svagt i lamporna, värmen kom i form av varmluft med rikligt åtföljande damm ur stora luckor i väggarna. I ena hörnet pryddes rummet av en spottkopp, som fyllde en verklig funktion.

I förväg hade man hört fruktansvärda rykten om invigningsstryk för nykomlingar, exekverat med hårda flätor av det daggräs, som växte i frodiga mattor på skolgården. Seden tycktes emellertid vara på avskrivning, gällde visst mest småkilarna i ettan. Jag blev väl bortglömd, eftersom jag hoppade in i trean. Inträdesproven i alla ämnen vållade inga svårigheter. Jag hade nämligen undervisats i B-skola på landet med den skoltypens möjligheter till nivågruppering i storklass - inget är nytt - och nått stor säkerhet i stavning och räkning. Därför vållade det dikterade rättskrivningsprovet inga bekymmer. Det var av Falstaff fakirmodell "Mången skicklig skytt skjuter sig själv".

Skolan var sträng och fordrande. Men som alltid fanns det även lärare, under vilkas lektioner man tog vilopaus. Pojkar har stor förmåga att ransonera och spara energi och krafter. Någon poängjakt var det inte heller tal om på den tiden. Dessutom var lyckligtvis skolpsykologer ännu inte uppfunna, så vi undgick den form av själslig tortyr, som heter testning och andlig katalogisering. Den som misslyckades blev förstås ursinnig på skola och lärare, men han kunde kanske skärpa sig eller övergå till annan verksamhet, som passade honom bättre. De hade inte med sig för all framtid ett skolkort med intelligenstestbevis på att de var odugliga. I skolkatalogerna finner jag namn på många, som gick den vägen och blev dugande män.

Pennalism från äldre kamraters eller gymnasisters sida förekom så vitt jag minns inte alls frånsett den mera oskyldiga formen att kvarsittare i småklasserna sökte dominera genom fysisk styrka. Vanligt var att kraftiga femteklassare mätte sina krafter, särskilt i snöbollskrig, med klenare förstaringare. Den goda andan i skolan berodde helt säkert på en rad kraftfulla och skickliga rektorer : Ehrnberg, Bergqvist, Ekedahl. De karaktäriserades träffande : Om en elevsamling i korridoren skulle skingras, smög de sig blixtsnabbt undan, om Ehrnberg utan ett enda ord visade sitt romaransikte, Bergqvist nådde samma effekt med kommandostämma, Ekedahl bad pojkarna vara vänliga att gå. Mer behövdes inte i hans fall.

Läsåret 1908-09 hade det nya gymnasiet enligt 1905 års stadga hunnit genomföras. Av det gamla återstod blott högsta klassen 7:2, och för sista gången avlades 1909 s.k. mogenhetsexamen i gammal ordning. Vi småkilar såg med undran och beundran på de vuxna eleverna, en och annan av dem bar ännu skoluniform av militärt snitt i mörkblått tyg med ståndkrage. Två gymnasister ur högsta klassen skötte en vecka i sänder in-och utringning, vaktade vid aulans dörrar under morgonbönen och sörjde för utkastning av eleverna under rasterna. Det var ett förträffligt system, som sköttes perfekt och con amore, även handgripligt vid behov med hjälp av den förträfflige och urstarke vaktmästaren Magnus Ekvall. Det behövdes ibland, 4-ringarna var ju inte alltid stålmän. Namnen på dem lärde vi snart, framför allt på dem som var framstående idrottsmän, men även på andra. I R 7:2 gick, sade man, en särskilt skicklig elev, som hette Arthur Thomson.

Vi var sammanlagt 49 elever i klass 3 a och b. Av dessa tog 11 studentexamen i normal ordning 1915. Gallringen var hård. Flyttning tillkännagavs högt och klart av rektor vid läsårets högtidliga avslutning på aulan. Det var en pompös fest med uppvisning av skolans kör och orkester under ledning av den skicklige musikdirektör Wadborg. Lärare var klädda i frack vid examensförhör och avslutning, inspektor, i regel en hög militär eller jurist, höll tal i bästa oskarianska stil. Frackarna kunde visa en serie olika stilar, en modig lärare promenerade den soliga junidagen till skolan utan överrock i frack, mjuk vit panamahatt och bruna skor. Allt eftersom rektor därpå klass efter klass med hög röst förkunnade: "till 4. ringen flyttas följande elever" osv, hördes starkt prassel, när bladen vändes i de skolkataloger, som elever och målsmän medförde för att avpricka resultaten.

Kristianstads läroverk hade anseende för att vara en "fin" skola: Klassgränserna var skarpa. Regemente, hovrätt, landsstat och storgods i omgivningarna bildade en värld för sig i umgängeslivet. En officer, en ämbetsman och jurist kunde inte tänkas själv bära en väska eller ett paket. Stadens fruar, även borgerskapets, åtföljdes vid torgbesöken av ett hembiträde, som bar korgar och varor. Klädedräkten var klasstecken. I och utanför utskänkningsställena trängdes avlöningsdagarna stojande och berusade personer, på marknadsdagarna fylldes staden av landsbygdens folk med stoj och larm på hästtorget, där kommersen var livlig.

Det talades bland tidigare generationer om häftiga organiserade sammanstötningar mellan "fuxar" och "brackor", dvs. läroverkselever contra folkskolepojkar. På vår tid syntes sederna ha mildrats, det stannade vid ett eller annat glåpord, halvt på skämt. Ville man gå i fred, kunde man också ganska lugnt passera genom dystra kvarter på söder eller i stadens smalgator.

När man betänker denna stadens allmänna karaktär, blir man en smula förvånad vid studium i läroverkets terminskataloger. Målsmännens yrken vittnar om hur verkligt demokratisk skolan var. De gamla gymnasierna verkade kanske mer än något annat klassutjämnande. Många hade följt snörmakare Lekholms idé. Elever ur typisk överklass var en liten minoritet. En typisk klass Ring I visade följande yrkesfördelning i grova drag : Socialgrupp I 6 st., II 28 st., III 7 st. I stort sett fanns, som naturligt är för pojkar, inga klasshänsyn i kamratskapet mellan eleverna. Den största orättvisan i fråga om elevmaterialet var att skolan mest tillgodosåg stadens ungdom, landsbygden var underrepresenterad. Av skolans 390 elever 1914-15 var 219 från staden, 171 från annan ort, vari ingick grannstäder och köpingar.

Lärarnas medelålder var ganska hög. I varje fall var de i våra ögon urgamla stofiler. I huvudämnena modersmål och tyska hade vi i 3 b den gamle adjunkt Lorentz Fagerlin, som tjänstgjorde sitt sista år före 65-årsgränsen. Han föreföll oss lustig och originell, orden forsade fram. Med våldsamt patos och inlevelse deklamerade han Fänrik Ståls sägner, otacksamt inför 25 pojkar i nedre slyngelåldern. Vi kunde dock inte undgå att förstå hans välvilja, när han underströk sina förmaningar genom att rufsa om håret på oss med ett vänligt "Käre vän, käre vän". Vi var på den tiden välkammade och strök rikligt kosmetik i håret. Det hindrade honom inte. Jag tror inte att han märkte det. Egentligen var hans undervisningsmetoder i vissa fall moderna, när han sökte förmedla tyska grammatikens hemligheter till lata elever. Prepositionerna med ackusativ och dativ lärde vi genom att alla i korus på bänkarna demonstrera: über, auf, in, unter, neben, an, vor, hinter, zwischen. Vi glömde dem aldrig och förvånade högre upp lärarna, som tyckte vi hade en underlig ordning, som inte stämde med grammatiken.

Typiskt för vad unga slynglar tanklöst kan hitta på ställdes en gång katederstolen med ena benet nära katederns kant. En olycka kunde ha hänt. Men han märkte placeringen, han kände pojkar. Upprörd in i själen höll han ett strafftal, som jag tror vi inte glömde. Vi skämdes alla, inte minst vi som i vår feghet inte ingripit och hindrat ofoget.

Så uppfattade vi adjunkt Fagerlin i skolan. Jag fick se honom från en annan sida och hade förmånen att lära känna denne gamle gentleman personligen, eftersom jag bodde inackorderad i hans familj. Han var en strålande människa, som lyste av kärlek till barn och ungdom, kvick och impulsiv, spirituell och intresserad för tidens frågor. Jag är tacksam för att jag fick tillbringa de tre första skolåren utanför hemmet i denna vänliga hemmiljö. Fagerlin var en artig värd, när hela klassen vid hans avsked inbjöds på kaffefest i hans hem - vi hade insamlat till någon present. Han var lika vänlig, då glädjen steg bland 24 klumpiga pojkar, som fyllde salongen, och en stor palm åkte i golvet. Hans i övrigt förträffliga fru, som var av hårdare virke, såg inte lika glad ut. Några kamrater var ursinniga för att de trots presenten fick underbetyg i tyska.

Adjunkten Nils Peter Olofsson var vår lärare i matematik. Hans utseende var bistert, anletsdragen kunde ha varit utmärkt modell för en Döderhultskulptur. Vårt intresse för matematikens elementa, för geometriska bevis och kongruensfall var inte så överväldigande, att det kunde förgylla tillvaron under lektionerna. Att tro på spontan trängtan efter vetande hos vanliga tolvåringar är romantik. Nu kom härtill, att Olofssons tålamod var obefintligt, rösten höjdes, och han nådde snart upp till koleriskt ursinne. Men vi vande oss snart vid hans temperament, undervisningen var klar och matematik lärde vi. Nu skall sägas att vi trots allt inte tyckte illa om honom. Han var obönhörligt rättvis, och under de stunder, när han var vid jämnare lynne, lyste en pojkaktig glimt i hans ögon. Känt är hans frågeschema, halvt skämt, halvt allvar. "Har du läst på?" Svar Ja. "Nu ljuger du" och så smällde örfilen. Svar Nej. "Då är du lat" och så följde samma effekt. Om inget svar kom, "Jaså, du trilskas", resultatet blev detsamma.

En gång råkade Olofsson glömma bort en lektion, troligen enda gången under hans läraretid. Det var i fjärde klass. Vi var ju normala pojkar, blev alltså allt gladare och sökte uttryck för vår verksamhetslust genom stoj och upptåg. Ingen kom på tanken att gå till vaktmästaren och anmäla det skedda, och om någon försökt, hade han hindrats av handfasta kamrater. Sorlet hördes till andra rum, läraren eftertelefonerades och kom rusande, purpurröd som en kalkon och ursinnig intill yttersta gräns. Hatt och käpp slungade han bort i ett hörn, och en straffpredikan började, vars make vi aldrig upplevt. Även jag kom i obehaglig situation. Han tyckte förmodligen, att jag verkade lantlig oskuld, och fräste "Jag tycker du kunde haft vett att göra något". Stort förhör inför klassföreståndaren, ingen hade gjort något, möjligen inte suttit helt stilla på bänken. Det talades om att bestraffa hela klassen. Det stannade med att ordningsmännen avsattes, vilket åtminstone i ena fallet var klart orättvist, då det drabbade den präktige och renhårige kamraten Karl Palmblad. Det behöver kanske betonas, att vi givetvis inte gjort någon som helst åverkan på möbler och materiel. Ingen skulle ha kommit på en sådan tanke.

Adjunkten Hans August Hansson var en utomordentlig klassföreståndare. Vi förstod att han var vår vän. Han ville lita på oss och tro oss om gott, kanske ibland alltför optimistiskt. Men det var inget mjäkigt utan fast disciplin. Med sin skadade kropp och stympade händer var han i mina ögon en symbol för andens seger över materien, hans stora blå ögon lyste så vänligt. Han var utmärkt historielärare. Kanske är jag partisk, ty historia var mitt största intresse. Trots den tråkiga och träaktiga läroboken blev historien levande, han gav livfulla detaljbilder utan audivisuella hjälpmedel. Jag minns ännu hans färgrika framställning av mötet mellan Gustav II Adolf och Kristian IV i Ulfsbäcks prästgård. Vi tyckte oss se de bägge potentaterna hota att dra varandra i öronen så håret rök. Vi hade erfarenhet av hur det kändes att bli luggad i håret vid öronen. I katederlådan förvarade han skönlitteratur, som han högläste, när läxan var överstökad. Jag minns särskilt Selma Lagerlöfs Gudsfreden och Ljuslågan, Heidenstams Midsommarleken och Gunnel Fatburshustru. Allt föll säkert inte på hälleberget. För många av oss var det högtidsstunder.

Ett ståtligt klingande namn bar vår kristendomslärare, Alexander Mollstadius, adjunkt och regementspastor. Han såg bister ut, om man titulerade honom adjunkt, han ville kallas pastor. Fysiskt var han en jätte av imponerande längd och bredd. Med sitt mörka knollriga hår och långa tvådelade skägg liknade han en fältpräst från 1600-talet i Gustav Adolfs armé. Han föreföll att trivas, när han med trummor till altare predikade för Vendes artilleri. Att undervisa i kristendom och matematik hör väl inte till det vanliga. Men det tycktes passa honom. Efter vad som omvittnades var det hård matematikundervisning. Och hans kristendom var inte av den sentimentala sorten. Det var klara och bestämda regler för tro och liv med en dragning åt rationalism. Allt utan tvivel nyttigt och uppfostrande, och ingen tog väl, som man nu inbillar sig, skada till sin själ genom att till varje lektion lära en psalmvers utantill.

Bland lärarna lade man märke till den elegante adjunkten Henric Malmberg, omvittnad som en av skolans skickligaste undervisare trots att han inte avlagt någon akademisk examen, vilket torde vara ganska unikt. Oklanderligt väldressad med ringprydda händer och välputsade mustascher förhörde han oss i blindkartans hemligheter med minen av en överhuslord. Ordningen i klassen var perfekt fast han var gammal och en smula lomhörd. Som hög frimurare och besläktad med officerskretsar ansågs han bidraga till att höja lärarekårens sociala anseende.

Var tog vår pittoreske biologilärare Malte Oskar Malte vägen? Med sitt fladdrande eldröda skägg och hår skulle han väl ha prytt bryggan på ett piratskepp. Men han var ovanligt trivsam och kamratlig och lyckades verkligen intressera pojkar för djur och växter och naturens levande värld. Exkursioner under hans ledning var ett älskat inslag i skolarbetet.

Alla minns vi nog vår gemytlige och fryntlige teckningslärare Olof Lundberg. Han liknade onkel Bräsig i Livet på landet och förbättrade med otroligt tålamod våra valhänta försök att avbilda de otaliga klossar och krukor, som prydde teckningssalen.

Gymnastikläraren kapten (sedermera överstelöjtnant) Sädbom var en magnifik gestalt i åtsmitande uniform modell ä och guldsmidd mössa, som han aldrig avtog under gymnastikövningarna. Anledningen trodde vi oss förstå, när vi vid den högtidliga avslutningen såg lärarnas intåg i frack och paraduniform. Han var nämligen skallig som ett ägg och såg inte alls så imponerande ut trots sin Cyrano-profil. Gymnastiken var militär av äkta fader Lings märke, skäligen tråkig men säkert lika nyttig som nutidens gymnastiska akrobatik. Ridspöt i lärarens hand var inget rent symboliskt attribut. Ett allmänt uppskattat inslag i gymnastiken var de två veckotimmar florettfäktning, som ingick i högsta ringarnas schema. Enda omväxling var annars fotboll på skolgården. Den roade mig aldrig. Vi var för resten fyra stycken i klassen, som var kallsinniga. Jag skall inte avslöja vilka de tre andra var. Men det lag, där vi hamnade, räknade inte vår närvaro som fördel.

Åren gick. Den mörkblå sidenmössan i fyran och ljusblå i femman utbyttes mot den efterlängtade grå gymnasistmössan med blågul kokard. Vi märkte förändringen i skoltillvaron. Vi fick nu på rasterna promenera i Västra Boulevarden eller i Tivoli ner mot ån förbi flickläroverket, en uppskattad förmån. Med stolthet fick vi nu svara sittande och visste, att aga var förbjuden. Snart märkte vi också, att alla våra betyg sjönk ett steg.

Läsåret började i gymnasiet för halv maskin. De tre första veckorna lästes endast kl. 8-11, eftermiddagen upptogs av militärövningar. Det var lyckliga veckor. Stolta marscherade vi genom staden med patronbälte och gevär ut till Näsby fält, där några distinktionskorpraler lärde oss gevärets delar och kasernspråkets ordförråd i den mån vi inte kände till det förut. Det hade ännu inte fått rangen av litteraturspråk.

Gymnasiets organisation var mycket välkomponerad, men det var ingen lätt skolform. Speciellt reallinjen var krävande. Där lästes alla tre främmande språk ända upp i examen, både tyska och engelska var skrivämnen. Kristendom, modersmål, historia, filosofi hade samma timtal som på latinlinjen. Latinlinjen hade matematik upp i högsta ringen med 5 t. Även en helklassiker läste matematik i de två lägre ringarna och hade biologi och fysik ända upp i examen. En halvklassiker behövde alltså endast komplettera kemi för medicinska studier. En lättnad låg däri, att ett eller två ämnen med högst 6 veckotimmar kunde bortväljas i de två högsta ringarna, men då fick ingen svaghet föreligga i något annat ämne. Vanligt var att realister valde bort ett av de främmande språken. Privatundervisning i matematik, även på högsta stadiet, brukade meddelas av äldre styckjunkare vid Vendes artilleri.

Det var ett allmänbildande gymnasium. Realisterna fick känning med humaniora och humanisterna blev inte främmande för naturvetenskapen. Visserligen saknades i hög grad förmågan att tala främmande språk, men vi behärskade dem alla tre så mycket, att vi utan större svårighet kunde läsa den kurslitteratur, som krävdes för högre studier. Jag har samtidigt en känsla av att vi inte alls var eller kände oss överansträngda.

Betygsättningen var restriktiv. För högre betyg än AB krävdes som regel i orienteringsämnena överkurs i högsta ringen. Sådant var bevis på intresse, betygsjakt för fortsatta studier var så gott som okänd. Manfallet vid flyttningen var stort. Vi var ht 1911 i L I 22 elever, av vilka 6 kuggades vid vårterminens slut. R I räknade 19 elever. Av dem kuggades 10. Vid studentexamen 1915 var av skaran kvar 14 latinare och 5 realister.

Det blev nya lärare nästan över hela linjen. I matematik ersattes den koleriske adjunkt Olofsson av den försynte och sympatiske adjunkt Otto Bergenk. Vi gjorde den erfarenheten, att man även i matematik kan undervisa med bibehållet lugn. Förändring av motsatt slag blev det i tyska och latin, där adjunkten Ernst Alfred Johansson övertog vår utbildning, även som klassföreståndare. Några som helst problem i fråga om ordning och uppförande blev aldrig aktuella. Han var en järnhård pliktmänniska. Tyska grammatiken och latinets formlära inlärdes perfekt, men det vore oriktigt att kalla det lustbetonade lektioner. Under vissa perioder kunde han visa relativt lugn och inskränkte sina reaktioner till satiriska småleenden. Men plötsligt inträdde ett med spänning väntat omslag med nästan hysteriskt rasande koleriska utbrott, som vi lärde oss genomleva med galghumor.

Rättvisligen bör betonas, att han var en utomordentligt skicklig lärare, klar och metodisk. Vår första tyska stil i L I visade det sorgliga resultatet av ett enda B och resten underbetyg. I det skriftliga provet i studentexamen förekom inget underbetyg. Men till vilket pris. Han offrade 20 eftermiddags- och kvällstimmar på att under veckorna före skrivningen enskilt förhöra var och en av oss i Hjorts tyska grammatik, bokstavligen från pärm till pärm, ingen sida överhoppades. Vid läsårets början hade han färdigt utarbetade i metodisk ordning samtliga årets skriftliga prov i latin och tyska. Om någon på ett prov skrev sämre än vanligt, uppkallades vederbörande hem till honom, där lugn och grundlig genomgång skedde. Det slutade med att han lade händerna på elevens axlar, såg honom i ögonen och manade honom att göra sitt bästa. Det var äkta och välment. Vid dessa tillfällen var han lugn och välvillig.

Man glömmer aldrig vandringen till hans bostad. Det var en dyster och mörk våning, vi hade en känsla av att solen aldrig lyste in. Man ringde. Tunga bestämda steg hördes i den långa korridoren innanför. Dörren öppnades och så försvann han in i sitt arbetsrum. Sakta smög man sig efter, och då stod han väntande vid arbetsbordet och räckte fram handen. Han tycktes vara en ensam man, som levde helt i sitt arbete. Frimureri och vira sades vara hans enda intressen utanför arbetet. Vi undrade hur han orkade förbruka så mycket energi och personligt engagemang på vår kunskap i latinsk formlära. Han slet ut sig i skolarbetet och stupade bokstavligen som äkta romare på sin post i katedern. Vi förstår honom kanske bättre nu efter 40 år än vi gjorde som omogna gymnasister.

Uppriktigt sagt var det inte latinstudiet i skolan, som inspirerade mig att ägna mig åt klassiska ämnen. Det var vår greklärare lektor Clemens Cavallins lektioner, som var ljuspunkter i veckans schema. För mig och mina förträffliga kamrater Harry Höglund och William Bredberg var det personlig undervisning i de behagligaste former, Cavallins skicklighet och humor gjorde arbetet lätt. Inget prutades i fråga om kunskapskrav. Men antiken fick liv bakom grammatiska former och paragrafer i Peterssons allt annat än elevvänliga elementarbok. Vi tågade hundra parasanger med Xenofon, satt på Atens torg och hörde Sokrates tala och vandrade vid havsstranden med Nausikaa.

Troligen dröjer många av kamraterna gärna vid minnet av vår charmerande lärare i svenska och historia, adjunkt Josef Liedholm. Trots hans mänskliga svagheter och problem, som vi kanske inte förstod. Han gynnade tydligt vissa elever, satte sig gärna ned och pratade med dem under skrivningsvakter. Det väckte så vitt jag minns ingen ovilja, ty det satte inga spår i betygsättningen. Hans naturliga vänlighet, hans alltid korrekta och eleganta uppträdande väckte vår sympati. Ingen kunde med enklare medel bevara oklanderlig ordning. Det var lugn och avspänd stämning, ingen inställsam beskäftighet. Han saknade visst inte temperament, hade mycket bestämda meningar i litteratur och politik och dolde dem inte alls. En intresserad elev kunde njuta av hans lysande överblickar av historiska och kulturella förlopp, de slöa fick koppla av. Han tvingade ingen.Det var tydlig nivågruppering. Författare, som han inte gillade, behandlades genom att strecka i Steffens tråkiga litteraturhistoria. Visserligen läste vi både Mäster Olof och Hemsöborna, men det framgick tydligt att han inte gillade Strindberg. Svarta fanor diskuterades ännu och den boken stötte hans sinne för fair play. Den stora Strindbergsfejdens lågor hade inte slocknat.

Kristianstads läroverk hade, så vitt man kan döma så långt efteråt, en skicklig lärarekår. De hade personlig färg och var väl meriterade, inga dussinmänskor. Där fanns den bullrande kristendomslektorn August Hallenberg med examen i tre fakulteter. På hans lektioner gick diskussionen högljutt fri och ohämmad. Där fanns vår godmodige engelsklärare Petrus Renlund, biologilektorn Ernst Ardell, alltid kall och korrekt, vidare den av realisterna högt beundrade men krävande matematiklektorn Schultz-Steinheil och lektorn i moderna språk James Young, ur vars ymniga skägg elegant franska flödade. Han var alltid vänlig och verkligt intresserad för sina elever, fruktad för sina prov i franska oregelbundna verb och sina franska punkter på tavlan. Originellt tilltalade han eleverna med tilltalet "han" med långt a. Han verkade tankspridd, men det kan inte ha varit fallet, ty ofta vikarierade han som tf rektor utan att något kaos uppstod.

Vi hade förmånen att i två år åtnjuta rektor Waldemar Ekedahls undervisning i historia och filosofi, präglad av klarhet och metodisk fulländning. Ingen uppgift gavs utan att den blivit in i minsta detalj preparerad, ofta i frågor och svar. Sammanhangen klarnade i Pallin-Boethius' faktaspäckade lärobok. Skickligt ledde han oss fram genom de spännande historiska äventyrens värld. Som överkurs fick jag läsa två band av Macaulays Englands historia. Mest beundrade vi Ekedahl som människa. Han hade rektorsutseende, såg alltså barsk ut bakom mustaschen. Det var ingen tvekan om att han var chefen, lika klart förstod vi, att vi i honom hade en förstående vän, som personligen kände och intresserade sig för varje enskild elev. Hans självbehärskning var beund-ransvärd. Om han blev häftigt upprörd, lämnade han en stund klassrummet, gick en stund fram och tillbaka i korridoren för att sedan med sitt vanliga lugn fortsätta lektionen.

Det brukar heta, att tiden före 1914 var en idyll. Omdömet är väl lika vilseledande som att tala om "den gamla, goda tiden". Utvecklingsoptimismen var stark och man trodde på en väg fram mot allt lyckligare samhällsförhållanden. Därför tedde sig katastrofen, när kriget bröt ut, så fruktansvärd. Typiskt nog hade en framstående svensk politiker sagt några månader före världskrigets utbrott, att krig i Europa var otänkbart. Vår skolvärld var inte alls isolerad från tidens debatt om de stora problemen, vi hade åskådningsundervisning på nära håll. Vi upplevde den allmänna oron kring storstrejken 1909, vi såg importerade galiziska arbetare träla på de skånska betfälten.

Nära skolan låg stadens storindustrier Ljunggrens Mekaniska verkstad och Skånska yllefabriken, där skaror av bleka, dåligt avlönade arbetare strömmade ut förbi skolan. Hotfullt tedde sig de långa demonstrationstågen under röda fanor 1 Maj. Talet om de två nationerna var bitter verklighet. Inte föreföll det oss som en idyll. Debatten var livlig bland gymnasisterna. Där fanns revolutionsromantiker, reformvänner, men också många representanter för bornerad borgerlighet med närmast reaktionära ideal. Livlig anklang fick Harald Hjärnes program "försvar och reformer".

Försvarsfrågan dominerade intresset. Sven Hedins Varningsord lästes med stor beundran. Insamlingen till en pansarbåt, F-båten, omfattades med entusiasm. Vid skolan bildades en pansarbåtsförening, som insamlade den för den tiden aktningsvärda summan av 300 kronor. Sö begärde av rektor en förklaring angående denna förening. Han förklarade, "att han icke tagit annan befattning med ifrågavarande insamling än att han lämnat tillstånd till bildandet av en försvarsförening vid läroverket, vid tvenne tillfällen hållit kortare anföranden samt som rätta vägen för insamlingens bedrivande anvisat att de unga gjorde avdrag på sina stående vecko- eller månadspenningar, inskränkte teater- och biografbesök etc." Majoriteten bland gymnasister deltog i försvarsdebatten med glödande övertygelse. Bondetåget 1914 hälsades med jubel, likaså den studentuppvaktning för kungen, som ägde rum ett par dagar senare. Listor cirkulerade i de högsta ringarna, som gav uttryck för villighet att bära längre värnplikt. Hela vårterminen 1914 fick studierna komma i andra rummet.

Så var det augusti 1914. Kriget kom. Försvarsvännerna visade sig ha bedömt situationen realistiskt, men det var ju inget att glädjas över. Jag glömmer aldrig mobiliseringssöndagen, då alla rikets kyrkklockor ringde. Landsstormsmännen ryckte in, iförda civila kläder frånsett trekantig hatt och armbindel. I övrigt i den underligaste mundering, många i höga stärkkragar och kravatt. Risken var väl stor att de av en fiende betraktats som friskyttar och gerilla. Glädjande och uppmuntrande var den känsla av enighet, som i de dagarna samlade hela svenska folket utan hänsyn till klassgränser.

Vi ungdomar såg det hela som ett stort äventyr. Varje kväll samlades vi i stora skaror vid stationen för att köpa kvällstidning med de senaste krigstelegrammen. Vi var på den tiden ännu så naiva, att vi trodde på eftermiddagstidningarnas nyheter. Inga förstod vad ett krig innebar av uppoffring, men också av smuts och förnedring. Med bakgrund av den litterära nittitalismen var vi fyllda av nationell och historisk romantik. Vi beundrade paraderande soldater i praktfull paraduniform, modell ä, när Vendes artilleriregemente firade sin högtidsdag den 6 september. Vem kunde då ana, att alla rikets kyrkklockor den 1 augusti hade ringt dödsringningen för det gamla Europa?

Studentexamen var en snabb procedur. Alla blev godkända. Vi hann förhöras i 7 ämnen, 4 var uteslutna. Därför blev tiden för varje ämne mycket knapp och grupperna var stora, i regel 4-5 elever. År 1915 märktes ännu ingenting av kristid och restriktioner. Tvärtom vållade stora krigsvinster i affärer på många håll trivsel och hopp om långvarigt krig. Priserna var ännu ganska låga. En halva punsch kostade 1 : 50, studentfesten kunde därför ske i glad förkrigsstämning på Teater-restaurangen. Vid den högtidliga årsavslutningen avsatte de oroliga tiderna som resultat en retorik av högsta klass i gammal stil. Inspektor, hovrättsrådet Stenberg, avslutade sitt tal till oss i följande ordalag: "Fädrens osjälviska offervilja, manliga dådkraft och bergfasta segertro hava för visso gått i arv till deras senfödda ätteläggar, än skall - så tro vi - som fordom i hemsökelsens tider, blomman av Sveriges mannakraft stå redo att viga sitt offerliv till värn om hem och härd. Utan bleksiktig fruktan, utan fåvitsk veklagan må vi då möta framtidsdagens ovissa bud". Till upplysning för en nutida läsare skall påpekas, att bakom orden låg äkta känsla. Det var den tidens uttrycksform.

Så var vi mogna för vår insats i samhället. Eller var vi inte det? Vårt lilla klasskollektiv skildes, en normal klass med god anda och gott kamratskap. Många återsåg aldrig varandra. Inga jubiléer har firats, eftersom ingen var kvar i Kristianstad för att ordna kamratfester. Nu är vi inte många kvar, jag tror 8 av de 20. Borta är den godmodige Wilhelm Danielsson, som spanska sjukan tog. Bort gick i tidig ungdom klassens ljus Harry Höglund utan att hinna mer än påbörja sin uppgift i samhället. Vi minns nog alla hans fina, försynta väsen, alltid vänlig och hjälpsam. Vi saknar klassens solskensgosse Axel Toll, bortryckt vid unga år som officer. Han var en glädjespridare med sitt ljusa kynne, han kunde se så barnsligt förskräckt ut, att själve den bistre adjunkt Johansson mitt i ett raseriutbrott måste dra på munnen, och så lättade stämningen. Vår elegante kamrat Valfrid Holst, "Vasa", höll konsekvent sin stil från skolan livet igenom och blev en av våra bästa kännare av franskt och svenskt 1700-tal.

Vi hade också bland oss en färgstark "arg ung man", sådana fanns även på den tiden. Det var Nils Flensburg. Han var några år äldre än de flesta av oss och tyckte nog att vi andra var förskräckligt naiva. Han var ytterligt radikal, en reaktion mot den miljö han tillhörde: farfadern biskop, fadern kunglig livmedicus, en farbror professor i Lund (den kände Nils Flensburg), morfadern president i Kammarrätten. Han var sympatisk, glad och positiv, hade friska och okonventionella åsikter. Han var redan van middagstalare och höll kvicka tacktal vid tillställningar i våra vänner Kurt Esperssons och Axel Tolls gästfria hem.

Hans farbror, lektorn Johannes Flensburg, vid Kristianstads läroverk var skolans största original, medelpunkt i otaliga skolhistorier. Oerhört välputsad skred denne fram med käppen förd i vågrät ställning mitt på gatan - det var då ännu möjligt - till Frimurarehotellet. Där putsade han noga i fem minuter sina mustascher, innan han högtidligt tog plats vid sitt bord. Vännen Nils förblev tydligen densamme i fortsättningen. Ekonomiskt oberoende som han var kunde han unna sig livets goda under studieåren i Uppsala. Det berättas att han en tid höll öppen taffel på Gillet. Trots detta tog han i ungefär normal tid ämbetsexamen och hamnade som läroverksadjunkt i Vänersborg, där han tydligen satte färg på småstaden under ett långt liv, personligen vänlig men utmanande i sina uttalanden om personer och händelser.

Helt nyligen gick Gösta Tufvesson bort. Mångintresserad och splittrad var han redan som skolpojke, ständigt full av nya uppslag, som inte fullföljdes. Så blev han också, kunde aldrig samla sig till bestämd examen och verksamhet. Som journalist fick han dock möjlighet att syssla med sitt stora intresse, naturens värld. Alla hans gamla kamrater visste kanske inte att det var han, som dolde sig bakom signaturen "Poppel" i Sydsvenskan. Han vann stort anseende som fågelexpert och naturvårdare.

Vi andra, som nu lever kvar, har inte sett varandra på flera årtionden och skulle förmodligen utan igenkännande gå varandra förbi, om vi möttes på gatan. Därför vill jag begagna detta tillfälle att tacka för alla gemensamma glada minnen och sända er alla en hjärtlig hälsning.