Minnhagen - Kristianstads historia

Kristianstad under 1920-talet var en liten stad med omkring 13 000 invånare. Utanför den gamla stadskärnan, begränsad av boulevarderna och kanalerna, utgjorde Östermalm det största bostadsområdet, men stadsdelen var långt mindre än nu. I öster gick den fram till Ängsvägen längs Östra Folkskolans baksida. Intill Ängsvägen löpte ett järnvägsspår mot Östra kasern; det utgick från södra bangården. I norr gick den nyare Östermalmsbebyggelsen inte ens fram till Götgatan; kvarteren vid Kapellgatan, Österlånggatan och Föreningsgatan var ofullständiga och vände stora och ödsliga brandgavlar mot de många obebyggda tomterna vid Götgatans södra sida. Söder om lasarettet fanns endast två kvarter, inramade av S. Kaserngatan, Österlånggatan, Kanalgatan och Vendesgatan. Mellan Vendesgatan och idrottsplatsen låg åkerjord, ej genomkorsad av väg. Riksvägen med sin bro över kanalen existerade inte. Antalet bostadskvarter på Östermalm var sex, hälften ofullständiga. Där Centralbiblioteket nu står fanns de två låglänta, obebyggda s.k. ängarna, som intilliggande gators ungdom utnyttjade för fotboll, tältslagning och kaninskötsel. Egnahemsområdet skildes från Östermalm genom vidsträckta fält av åkerjord.

Såvitt jag kan erinra mig byggdes under hela 1920-talet endast ett större bostadshus i Kristianstad - nämligen det vid S. Kaserngatan, mellan Ängsvägen och Kapellgatan. I centrala staden hette Ö. och. V. Vallgatan Ö. och V. Smalgatan och gjorde skäl för sina namn; den gamla lågbebyggelsen stod till större delen kvar vid de smala gatorna, ofta pittoresk, ibland så påver att det pittoreska helt försvann i det slumartade. "Bättre folk" bodde gärna vid V. Boulevarden, i handplockade fastigheter på Östermalm eller i egna villor i centrala stadens omedelbara närhet, såsom N. Utanverken.

Fram till den stora försvarsreduktionen 1925-27 sades Wendes artilleriregemente vara världens största med sina 13 hästanspända batterier (de var 14 fram till 1919). Regementet var förlagt till Norra, Södra och Östra Kasern. Musikkåren var beriden, åtminstone vid parader, då en utomordentlig uniformsprakt utvecklades i attila, käppi, plym och cartusch. Då även Norra Skånska Infanteriregementet hade musikkår konserterades vid Högvakten utanför Kronohuset alla vardagar i veckan - dessutom på söndagar i Tivoliparken under den vackra delen av året. Västra Storgatan, mellan Stora torg och Tivoligatan, var ett tättpackat strög någon timme omkring kl 21.

Brandvagnarna, ambulansen och fylleristdroskan var hästanspända. Ångtågen töffade till och från staden på de sju järnvägslinjerna.

Den lilla residensstaden var något av en idyll; samtidigt var den en administrativ, ekonomisk, militär och kulturell centralort. Högre allmänna läroverket var det enda fullständiga, med studentexamensrätt, i hela landsdelen. Skolorna i Hässleholm och Sölvesborg ledde fram till realexamen och i Karlshamn fanns de två första ringarna av ett fyraårigt gymnasium. De båda första skolorna levererade gymnasister till första ringen av det fyraåriga Kristianstadsgymnasiet medan Karlshamn levererade till tredje ringen. Många elever bodde i sina hem i Kristianstadstrakten och åkte tåg till och från skolan.

Den period det här skall erinras om, nämligen 1927-31, var en omorganisationens tid för läroverket. Läsåret 1927-28 - då min årgång började sina gymnasiestudier - var det sista, då skolan på alla stadier fungerade enligt 1905 års stadga. Realskolan var 6-årig; efter femte året kom man in på gymnasiet, som var 4-årigt och hade två linjer, reallinjen och latinlinjen.

Vardera linjen hade en fast och stor uppsättning ämnen; möjligheterna till tillval var mycket små vad läroämnen beträffar, däremot kunde vissa ämnen bortväljas. Vid utgången av vårterminen 1931 var detta gymnasium helt avvecklat, min studentårgång var den sista enligt detta system. Det avlöstes av ett 3-årigt realgymnasium samt ett 3-årigt och ett 4-årigt latingymnasium.

Första intagningen till de 3-åriga linjerna skedde höstterminen 1929. Enligt den nya gymnasieformen lästes fasta ämnen, tillvalsämnen och tilläggsämnen. Alla elever i en ring behövde sålunda ej som i det gamla gymnasiet läsa samma uppsättning ämnen. Läsåret 1928-29 var det sista för den 6-åriga realskolans första klass. Året därpå började avvecklingen, som var slutförd vid utgången av läsåret 1933-34. Första intagningen till den nya 4-åriga realskolans första klass skedde 1928 och till den nya 5-åriga realskolans första klass 1929. Samtidigt öppnades realskolan för kvinnliga elever; till gymnasiet hade sedan åtskilliga år tillbaka flickor haft tillträde.

Gymnasiet bestod av endast en klassavdelning per linje och ring, och klasserna var större på latinlinjen (25 à 30) än på reallinjen (10 à 20). Så hade 1930-31 L IV 33 elever, medan vi i R IV var 9 (nio). Det begränsade antalet gymnasister gjorde att man lärde känna varandra mycket väl inte endast i den egna ringen utan också i parallellringen, där man även hade gamla klasskamrater från realskolan. Chansen var ej ringa att man kunde följas åt i samma klassavdelning under hela den nioåriga läroverkstiden.

Vi var mycket tillsammans även utanför skolan : långa promenader, framför allt genom Björket till Ekenabben; skridskoåkning på kanalerna, ån och Hammarsjön; segling på Helgeån eller i Åhus, dit vi tog oss per cykel under weekenderna; enstaka gymnasistbaler och danstillställningar i hemmet, särskilt efter julen. De materiella förutsättningarna för vårt fritids- och nöjesliv var långt mindre än nuförtiden. Bilar disponerades inte och endast i ett eller ett par fall ägde läroverkselever motorcykel.

Politiskt och socialt var det en brytningstid - Ådalskravallerna inträffade under denna period - och ytterlighetsriktningarna kommunism, fascism och nationalsocialism spirade i Sverige, men direkta engagemang i dessa var, såvitt jag kan bedöma, sällsynta bland läroverksungdomen. Däremot bevistade man gärna de extremistiska brandtalen på Hästtorget antingen de levererades av vänstersidan eller av de stövel- och skjortklädda. Efter ett extremt vänsterevenemang försökte en borgerligt engagerad gymnasist bland våra kamrater inleda en förtrolig diskussion med en yngre sympatisör till mötesarrangörerna men avvisades indignerat. Jag har aldrig kunnat glömma denna episod, som tycks mig visa något av tidens sociala kontraster. Å ena sidan gymnasisten - en av dessa få privilegierade - som i detta fall kom från välbärgade förhållanden, beläst, debattvan, laddad med argument för sin egen politiska ståndpunkt. Å andra sidan den uppenbarligen under fattiga förhållanden uppväxte, den dåligt avlönade med lägre utbildning, utan förmåga att klä sina känslor och synpunkter i ord. Det förvånade ansiktsuttrycket hos den ene över att en fair debatt avvisas. Det mörka, misstänksamma, hatiska ansiktsuttrycket hos den andre inför "överklassaren", som vill försöka snärja med ord.

Det är vanskligt att i en minnesskrift av detta slag nämna vid namn kamrater från en fyraårsperiod vid läroverket. Jag skall endast erinra om två, och anledningen är att de ingick i den lilla grupp av nio, som tog studenten på reallinjen 1931, och att de gått bort, en av dem vid mycket unga år. Nils Birger Rasmus Sjövall, begåvad, med en starkt biologisk-kemisk inriktning, lättillgänglig, seglare ; under segling iförd flammande röd basker för att vara lätt att finna om båten skulle gå runt. Birger Johnsson, med Rinkaby som hemort, med begåvning åt matematik och fysik, en god kamrat med stillsam och finurlig humor.

Birger Sjövalls långa rektorstid, 1920-1935, täckte förstås perioden 1927-31; den täckte för övrigt hela min 9-åriga passage genom läroverket. Han var en kraftkarl, på vilken blodet understundom kunde råka i svallning. En respektingivande man. Han var historiker till facket och undervisade dessutom i geografi; en skicklig, intressant och humoristisk lärare. Presiderade varje morgonbön i aulan i karmstolen på plattformen nedanför den höga talarstolen.

Vid läroverket fanns 1927 sju lektorat, samtliga sedan länge besatta med ordinarie innehavare. Dåförtiden var doktorsgrad oundgängligen erforderlig för utnämning till läroverkslektor utom vad kristendomslektorat beträffade, och denna samling lektorer representerade lärdom över ett brett område. En av lektorerna, N. W. Ekedahl, tjänstgjorde ej vid läroverket till följd av rektorsförordnande vid högre allm. läroverket i Malmö. Ingen av dem var någon ungdom; C. A. Schultz-Steinheil i matematik och fysik, som varit astronomidocent i Lund i slutet av 1890-talet pensionerades 1929 och efterträddes av Filip Johansson. Anders Uppgren, latin och grekiska, pensionerades 1931 och efterträddes av N. O. Dahllöf. N. O. Bergsten, engelska och franska, övergick 1931 till annat läroverk. De övriga, Ernst Ardell, biologi och kemi, J. L. Flensburg, tyska och franska, samt O. T. L. Sjöfors, kristendom, föll för åldersstrecket under 1930-talet, och därmed slutade en epok.

Lektorerna Schultz-Steinheil och Filip Johansson hade jag inte som lärare, men alla de övriga, t.o.m. latinlektorn Anders Uppgren, som undervisade i historia i R I. Det var en man av stor originalitet och distraktion, ungkarl; ej alltför noggrann med klädedräktens detaljer. Ernst Ardell svarade under det fyraåriga gymnasiets tid för undervisningen i biologi i real- och latinlinjens samtliga ringar samt i kemi på hela realgymnasiet, och detta med stor framgång.

Under lektor Bergstens gedigna och något allvarliga ledning lärde vi oss mycket engelska. "Bobby" Flensburgs lektioner hade en mindre fast utformning, var mera samtalsmässiga. Till det yttre var han en pedantiskt välklädd person, mycket rak i ryggen och med välansad mustasch. I staden förflyttade han sig till fots på körbanan - trafikintensiteten tillät detta - med elegant spatserkäppsföring. Ungkarl, intog sina måltider (jag skulle tro att det är det adekvata uttrycket) på Frimus. En rik flora av historier var knutna till honom.

Kristendomslektorn Sjöfors, morgonbönshållare två eller tre dagar i veckan (han alternerade med adjunkten Linder och timläraren kyrkoherde Bruhn i Skepparslöv - Ford-Agust kallad på grund av att han nyttjade T-Ford som transportmedel), kyrkobroder med sångröst, starkt brytande glasögon, efterlyste vid läxförhören "bokens ord" vare sig det gällde karaktäristik av semipelagianism eller apokatastasis.

Adjunktskåren - det fanns 14 adjunkturer vid läroverket - ändrades under denna period endast i ett avseende, nog så betydelsefullt; den utomordentligt framstående Yngve Källgin (matematik och fysik) lämnade 1929 skolan och övergick till annat läroverk. Flertalet adjunkter satt sedan länge på sina befattningar; deras ålder kan i viss mån utläsas av deras akademiska examina. De flesta hade avlagt "gamla fil. kanden", nämligen Franzén, Hansson, Nordlund, Liedholm, Renlund, Edström, Collvin och Wennberg; endast Marne, Källgin och Virstedt var så unga att de avlagt fil. mag., vilken introducerades i universitetsväsendet 1909. Malmström och Lindblad var licentiater och Linder teol. kand. Av de tre extra lärarna, fil. magistrarna John Fredrik Gerner, Carl Djurfeldt och Olof Särnvall, hade jag mycket att göra med de två förstnämnda. Gerner undervisade oss i matematik och fysik genom gymnasiets fyra ringar, han lärde oss verkligen att räkna. Hans ordval var ofta ovanligt, med en avsedd komisk effekt. Han var dåförtiden ungkarl; vi hade uppfattningen att hans livsföring ganska mycket skilde sig från de andra ungkarlarnas i lärarkåren; han hade motorcykel. Carl Djurfeldt, vår skicklige lärare i engelska i realskolan, kände sig som ett offer för tidens otrygga "extralärareelände" ; han blev senare adjunkt vid annat läroverk. Han hade sjungit förste tenor i studentsången i Lund under Fader Berg och mindes gärna sångarturnéerna.

Det skulle föra för långt att försöka sig på en karaktäristik av alla lärarna vid läroverket. Ur vår synvinkel var de särpräglade personligheter, och de syntes skilja sig mycket från varandra vad egenskaper beträffar. Vi hade nog den uppfattningen, att de utgjorde en ovanligt mångfacetterad grupp av originella mänskor med ursprung i en äldre historisk epok. Men jag är väl medveten om, att detta kan vara elevers vanliga reaktion inför sina lärare, att alltså elever vid andra skolor och under andra tider känner på liknande sätt. Kanske kan de lärarenamn, som jag här nämnt, väcka till liv utförligare hågkomster hos eventuella läsare.