Ahus - Kristianstads historia

Det finns likheter mellan Lunds, Tumathorps och Väs äldsta historia. Mycket tyder på att grunden till stadsbildningarna lades av kungamakten men att sedan kyrkan fick ett dominerande inflytande. Åhus genomgick av allt att döma en liknande utveckling, men till skillnad från de andra tre inlandsstäderna anlades Åhus nära kusten vid mynningen av Helge å. Några kilometer inåt land låg två köpingorter, Elleköpinge och Gärds Köpinge. Framför allt den förstnämnda anses ha varit en föregångare till Åhus, och det har sagts att handelsplatsen flyttades genom kungligt initiativ någon gång under första hälften av 1100-talet.

Läget var väl valt. Åhus hade vid denna tid den enda hamnen av betydelse vid Hanöbukten. Ån var en viktig kommunikationsled in mot det bördiga och rika slättlandet och i närheten passerade landsvägen mot Blekinge och Småland.

Detta är säkert en skröna. Den härstammar från senare hälften av 1300-talet då kungen, sedan han tagit ärkebiskop Jacob tillfånga på Aoshus, lade beslag på Åhus. Tvisten mellan kung och ärkebiskop om Åhus föranledde den senare ärkebiskopen Nikolaus Johannis att föra in historien i en krönika. Detta är det enda ställe där det berättas om Eskil och korgen och det kan naturligtvis förhålla sig så att Nikolaus med hjälp av lite historieförfalskning ville bevisa ärkestolens rätt till Åhus. Det kan emellertid ligga en del sanning bakom historien även om man inte behöver tro på den flätade korgen.

Åren kring 1100-talets mitt var en politiskt orolig tid. Kung Erik Lam avgick på grund av sjukdom 1146, varefter två personer gjorde anspråk på tronen, Sven Grate och Knud Magnusson. Det blev inbördeskrig och ytterligare en tronpretendent uppträdde, Valdemar Knudsen. Genom skickligt agerande i detta kaos lyckades ärkebiskop Eskil påtagligt öka kyrkans innehav av jord och andra tillgångar på kungamaktens bekostnad. För att få hans stöd måste pretendenterna (efter viss utpressning) överlåta egendom till ärkestolen. Detta kan förklara donationerna till premonstratenserna i Tumathorp och Vä, men också det faktum att Åhus kom i ärkebiskopens ägo. Och detta kan mycket väl ha inträffat vid 1100-talet mitt.

Med undantag för kortare perioder låg Åhus med sin borg under ärkestolen ända fram till reformationen. Trots detta tycks dock inte staden ha fungerat som en kyrklig centralort även om den var en strategisk stödjepunkt för kyrkans intressen längre österut. Speciell betydelse kan detta ha haft sedan Norden delats upp på flera ärkestift över vilka den lundensiske ärkebiskopen hade primasvärdighet. Åhus var en lämplig utgångspunkt för sjöresor till det svenska ärkestiftet.

Främst var dock Åhus en handelsstad och som sådan kan den jämföras med de andra kuststäderna som växte fram under framför allt 1200-talet. Även om borgen kan ha byggts som skydd för handelsplatsen var det inte förrän under 1200-talet som Åhus fick en utvecklad stadskaraktär - det kan också vara så att borgen kom först och att staden anlades i dess skydd.

Det äldsta omnämnandet av ett borgerskap härstammar från 1290-talet, men tidigare än så måste Åhus ha fått stadsrättigheter. 1243 grundades ett dominikankloster. Ett knappt decennium senare omnämns ett hospital. Stadskyrkan, helgad åt Maria, anses ha börjat byggas under 1100-talets senare del. I mitten av 1200-talet skedde en omfattande om- och tillbyggnad; Åhus hade då blivit en väl etablerad stad.

I och med reformationen återgick Åhus till kronan och man kan skönja en viss tillbakagång. Borgen förstördes i nordiska sjuårskriget 1569 och återuppbyggdes aldrig. 1617 förlorade Åhus sina stadsrättigheter och borgarna uppmanades flytta till det nyanlagda Kristianstad.