Jernklint - Odal - Kristianstad

Jag bodde ju inte på Odal utan på Bryggerigatan, men min far hade mycket med Viking att göra. De var ju sådana handlare båda två, som köpte och sålde allt möjligt begagnat och gammalt. Viking var ofta hemma hos oss, och han skrev alltid fars inkomstdeklaration, när det var tid för det. Han åtog sig detta åt många, vilket väl visar, att han var en ganska skärpt person. Han var beläst och välorienterad i både tekniska och politiska frågor. Han var en sådan person, om vilken man gärna säger, att han borde ha fått studera, för han hade ett gott läshuvud. Efternamnet tog han, när han arbetade i Guillotes eller Sture Perssons skrotaffär. Han tyckte det passade bättre till hans yrkesverksamhet än Johansson, som han hette innan

Hemma hos honom var väggarna fyllda till sista tum av väggklockor, och på hyllor stod väckarur i täta rader. Det tickade och ringde och slog i alla hörn, och det var väldigt intressant att följa med dit. Han hade en lite glasflaska med rent nikotin i, som han antagligen hade samlat från sin egen rökpipa. Han sa, att den dag han inte ville leva längre skulle han dricka upp innehållet i den flaskan. Ibland var han väldigt melankolisk och nedstämd, men ofta kunde humöret plötsligt svänga och resultera i väldiga gapskratt. Han skrattade så våldsamt, att löständerna for ut ur munnen ibland. Han lagade klockor åt folk, och var känd som en duktig urmakare, när det gällde större urverk. Fickur och arbandsur minns jag inte att han gav sig på. Han var intresserad av vetenskapliga frågor, inte minst sådant som universum och jordens uppkomst, naturtillgångars varaktighet m m

Ett annat typiskt drag hos Viking Jernklint var hans stora kärlek till djur, framför allt katter och hundar. Katt hade han själv, men jag kan inte minnas om han hade hund. Han kunde utan vidare kasta sig ner på knä mitt på trottoaren om han mötte någon med hund och klappa och kela med den. "Lille, lille voffsingen, så fin du är, lille vännen!" kunde han säga, och så hade han alltid sockerbitar i fickan, som han kunde bjuda på. Ägaren till hunden var väl inte alltid överförtjust över att han matade hunden med socker, men det brydde sig inte Viking om ett dugg. En gång, när han lät en hund slicka honom i ansiktet, sa ägaren till honom, att han inte skulle låta hunden göra så, för han kunde bli smittad av någon bakterie. Då reste sig Viking och talade: - Det ska jag säga herrn, att jag har låtit hundar slicka mig i ansiktet i hela mitt liv, och jag har aldrig blivit sjuk av det, så det där är helt fel, det stämmer inte!

Vintertid hade han alltid en grå trenchcoat med brett läderbälte och en chaufförsmössa på huvudet, när han kom fräsande på sin flakmoped. På sommaren åkte han i rutig skjorta och väst, barhuvad eller med en lätt mjölnarkeps. Ytterplagg var då en vanlig kostymkavaj. På fötterna hade han så gott som alltid trätofflor, sommar som vinter.

Viking var född, antingen i Önestad eller Ripa, för jag minns, att båda platserna förkom, när han talade om sin barndom. Han miste sin mor tidigt och växte upp hos en moster, som var lärarinna på någon av dessa platser, jag minns inte vilken. Han var ganska sentimental, när han talade om sin barndom, Jag tror att han såg den som en lycklig tid. Han lyssnade gärna på sådana sånger som Barnatro med Lapp-Lisa och Barndomshemmet och gamla psalmer. Han var inte religiös i någon traditionell mening, men han var ödmjuk inför livets under och insåg människans litenhet i skapelsen.

Viking var en tid vaktmästare på auktionskammaren på Barbacka och min far efterträdde honom där i mitten av 1960-talet. När min far var sjuk någon månad på vintern 1969, ryckte jag in med hjälp av Viking och hade då nära kontakt med honom även som vuxen. Han var född 1900 och han brukade säga: - Jag har ingen far och ingen mor, ingen syster och ingen bror, och inga glyttar har jag. Jag är den absolut siste av min ätt. Han dog någon gång runt 1990, jag tror det var 1991, och blev således över 90 år gammal. Han bodde då på Lyckans väg i en pensionärslägenhet.

Viking var gift. Hans fru hette Frida och var en riktigt snygg kvinna i unga år. Tyvärr blev hon mentalt sjuk på äldre dagar och tillbringade många år på Sankt Lars i Lund, där hon så småningom också dog. Viking besökte henne regelbundet, men hon kunde till slut inte känna igen honom längre.

Han köpte bil med tiden, en liten gul Austin A30. Lite förvånade blev folk kanske, för ingen trodde väl, att han hade körkort. Man förknippade honom enbart med flakmoped, men faktum var, att han tagit körkort redan på 1920-talet. När han fick visa upp körkortet i en poliskontroll, sa polisen, att det minsann var ett gammalt körkort han hade. - Ja, svarade Jernklint, men dä du'er! Och det gjorde det ju. Jag tror inte att han var inblandad i någon trafikolycka eller ens mindre kollision de år han körde sin A30. Om jag inte helt misstar mig, var det min bästa kompis Jan Clarén som köpte den av honom, när han beslutat sig för att sluta köra bil.

Viking Jernklint var en man som utomstående lätt kunde bedöma som ett enfaldigt original, och det är förvisso sant, att han var en originell människa, men han var långt ifrån enfaldig. Han var en sådan person som lämnar avtryck i minnet. Det finns inte många sådana människor längre i dagens strömlinjeformade värld, där det udda och speciella har slipats av till en tröttsam likformighet. Jag är glad, att jag träffat Viking och en del andra liknande personer i min barndom, inte minst ute på Vilan. De berikar fortfarande mitt liv.